Hur reagerade han eller hon som ni lämnade?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Man borde inte göra så. Göra slut med någon i sin egen hjärna, göra upp planer osv och inte låta den andra parten ha en chans att göra detsamma. Vilken typ av respekt visar man då, tycker du? Varför kommunicerar man inte först om vad som inte känns bra och vilken förändring man vill ha till stånd och om det inte fungerar kan man ta ett gemensamt beslut om att separera. Dels har man större chanser att lyckas få till ett gott samarbete för barnens skull om båda känner de har varit delaktiga i beslutet om separation, dels får båda chansen att vänja sig vid tanken på hur livet ska bli.
Det är inte rätt av någon att bara hux flux säga att man vill separera. För dig blir det inte hux flux eftersom dessa tankar har legat och grott, men för din partner blir det det. Så länge det är ett förhållande utan fysisk eller psykisk misshandel så förtjänar partnern/exet den respekten.
Nej, jag har inte blivit dumpad, så jag är inte bitter över det. Jag är bara arg på människor som tar livsomvälvande beslut över huvudet på sin partner som denna sen bara måste finna sig i utan att ha haft en chans att göra något annorlunda eller vänja sig vid det nya liv han/hon ställs inför. Varför tror man att man har rätt att behandla någon på ett sådant sätt bara för det är det sista man gör i den relationen.

Vet inte om jag håller med dig riktigt. Att lämna någon ÄR ett beslut man tar helt och hållet själv. Man sätter sin partner i en hemsk situation om man låter meddela att man *funderar* på att lämna hen. Man lägger över ansvaret för det som sker på sin partner. Din partner undrar vad hen kan göra för att hålla kvar dig och kanske har du inte ens något bra svar. Att hålla sin partner på halster med ultimatum och krav är inte bra. Var glad att du inte fick en chans att ändra på dig. Det är en quick fix som bara håller några månader. Var dig själv.
 
Och man är inte skyldig någon något alls. Den som blir lämnad har inte rätt till en förklaring. Människor som till varje pris vill ha ett "avslut" och känner att dom inte har fått det har ofta ett så stort kontrollbehov att dom upplever det som en kränkning att bli lämnade utan förklaring, betänketid eller möjlighet att lägga in en protest.

Det är inte ett gemensamt beslut att lämna någon, så det är jättekonstigt att prata om att "besluta över huvudet". Du har de facto inget att säga till om i en sådan situation.

Javisst fattar man beslutet om att lämna på egen hand men det där med att skaffa en etta och ungefär berätta för henne att här ska du bo varannan vecka är däremot inte okej.

Håller med! Det är praktiska beslut som jag gärna vill ha något att säga till om. Bäddar inte för ett gott samarbete om man tar ett sådant beslut över någons huvud.

Det är ju mer för att rädda sitt eget skinn man gör en sådan grej. Men visst, det hade varit skönt att kunna vara ifrån mitt ex efter att jag hade gjort slut och ansökt om bodelning där jag ville ha lägenheten. I en stad med bostadsbrist var det rätt träligt att bo under samma tak tills han fått tag i bostad.

Han ältade, krävde svar, bråkade osv under ganska lång tid.

Känns ju lite hårt att bara säga tack och hej, jag har redan fixat nytt boende. Räkna med drama och upprörda känslor.

Vill man göra slut, ska man göra slut. Klart man har försökt fixa problemen i förhållandet innan man kommer till den punkten. Däremot ska man inte ge den andra chansen att lösa sina problem när man själv vet att man inte vill vara kvar i förhållandet. Ge den personen de svar du kan och låt den få hantera uppbrottet och sen hitta någon den passar bättre ihop med. Folk stannar i skitförhållanden alldeles för länge för att man tycker synd om sin partner. Hade inte velat ha någon som stannar för att den tycker synd om mig iaf...

Han blev inte alls förvånad när jag sade att jag ville separera, det hade varit på väg ett bra tag och han visste det. Jag bara sade det en dag, att jag inte orkade kämpa och må dåligt mer för jag älskade honom inte längre.

Han tog det bra, just då, men efter någon vecka blev han grälsjuk, ville skapa konflikter och stalkade mig (det sistnämnda var inget nytt, det hade han gjort förr, men det var inte förrän då jag insåg att det var han som var min fleråriga stalker).

Att skaffa lägenhet och fixa sådana praktiska grejer i förväg tycker jag faktiskt är en bra idé. Att behöva vistas under samma tak och försöka hålla sams (om inte båda är överens då och man fortfarande är vänner) i väntan på en lägenhet kan vara oerhört tärande och påfrestande. Knappast något barnen heller mår bra av.

Alla situationer är unika, så ingen kan väl säga sig sitta inne på det absolut rätta svaret. Därför tänker jag bara beskriva hur det gick till för mig.

Vi hade varit osams i några månader. Hon drog sig undan mer och mer och gav mig bara halva svar. Jag berättade flera gånger om hur hennes beteende fick mig att känna, om några ganska konkreta problem som hon måste lösa för att jag skulle må bra (vill inte nämna vad, men det var väldigt basic saker, någon sorts minimum för vad man ska kräva i en relation).

Hon undvek att svara, slutade ta initiativ till att träffas, började undvika mina SMS och samtal utan någon förklaring. En dag kom jag till henne. Vi hade haft planer dagen innan, men hon hade glömt eller låtsats glömma det. När jag tog upp det bad hon inte ens om ursäkt. Det visade sig också att hon hade bokat upp hela veckan utan att prata med mig. Jag samlade ihop mina saker och gick. Två dagar senare, när hon fortfarande inte hade kommit med någon lösning, ringde jag och gjorde slut. Hade tänkt träffas och göra det, men hon "gömde sig" hos en vän.

Först efter att jag hade gjort slut började hon prata. Sade att hon hade tyckt att någonting var dåligt i relationen ganska länge. Långt innan vi blev osams. Det här var inget som hon på minsta sätt hade antytt, trots att jag alltid var väldigt ärlig och tydligt visade att jag lyssnade på henne.

Hon blev väldigt ledsen att jag gjorde slut. Tror faktiskt inte att hon väntade sig det. Men samtidigt var det helt klart det som behövdes för att hon skulle inse hur hon hade betett sig.

Absolut kan man ordna lägenhet åt sig själv innan men som jag uppfattade trådstarten så hade han redan bestämt att de båda två skulle bo i lägenheten varannan vecka och i huset varannan vecka. INTE OKEJ.

Nej, självklart ska man inte vara kvar i ett förhållande där man inte trivs. Men att gå och tänka och låta beslutet mogna i bara sin egen hjärna är inte rätt heller. Nu tycker jag väl att man borde ha tagit upp saken till diskussion långt innan det har gått så här långt så att båda parter faktiskt är medvetna om vad den andre känner och tänker. För man är dock två (eller fler) i ett förhållande. Och jo, om man har varit tillsammans i 10 år, då tycker jag att man förtjänar att veta varför man blir lämnad. Allt annat är respektlöst, tycker jag.
Och jag menar självklart inte att man ska berätta att man funderar på att lämna, jag menar att man ska kommunicera med partnern om vad man tycker är problematiskt så att partnern vet om det och har en chans att göra något åt saken. Sen kanske det inte fungerar av olika anledningar, men då har man försökt och kan kanske komma fram till ett gemensamt beslut om separation även om det kanske egentligen inte är vad partnern vill.
Jag har själv aldrig blivit lämnad, men jag har lämnat. När jag var yngre gjorde jag precis så, lät beslutet mogna hos mig själv och sen bara bestämde jag att det var slut, för det var det jag ville. Jag tyckte som du, att göra slut är inte ett gemensamt beslut. Jag hade ett ex som tyckte att det inte är slut förrän båda vill, och även om jag inte håller med om det så tycker jag nu för tiden att om man har varit tillsammans en längre tid så är det respektfullt att låta båda delta i separations- och sorgprocessen. För att separera är en sorgprocess, för båda, även för den som lämnar. Men ofta har den personen kommit ganska långt i bearbetningen innan den väljer att lämna.
Jag och min nuvarande har varit tillsammans i fem år. Det har varit upp och ner, men vi har haft en respektfull kommunikation. Mer än en gång har jag funderat på att det här fan inte funkar längre, men då har vi pratat och båda har fått säga sin mening. Båda har valt att arbeta för en fungerande relation. Den dagen någon av oss ger upp det arbetet (som alla relationer är) då vet båda att det är dags att lämna relationen. Vi hoppas inte vi kommer dit, men om vi gör det, då hoppas och tror jag att vi kommer separera på ett respektfullt sätt. Det är ju en person jag älskar och vill väl.
Sen finns det självklart väldigt smutsiga separationer med otrohet och dylikt. Det är inte den typen av separationer jag pratar om här.

Framför allt är det ju inte alls säkert att ens partner vill bo i den där ettan. Hen kanske tar sitt pick och pack och drar till ett eget boende.
Det är ju en sak att lämna någon och en annan att börja planera framtiden åt den personen man tänker lämna. Det är bara konstigt.

Hej.

Det var jag som startade tråden...

Vi bara förtydliga efter att ha läst era inlägg. Min sambo är bekväm och lat och har varit de genom hela vår relation. Hon vägrar ta ansvar för något(hus, ekonomi, bilar, matlagning, städning m.m.) pga av hon har " för mycket ansvar på jobbet och klarar inte av något ansvar hemma". Hon jobbar som förskolelärare i grupp med 3 andra pedagoger. Hennes emotionella nivåer är ofta som en tonåring. Minsta diskussion leder snabbt till att hon gör martyr av sig själv, gråter, skriker och bryter ihop om upprepar hur värdelös hon e. Detta kan uppstå vid en vuxendiskussion ang. t ex att tömma oxh fylla en diskmaskin på sin lediga dag så jag gittar diskbänken när jag kommer hem och förväntas laga mat till min familj. Mycket av detta ligger till grund till att jag inte längre älskar henne. Vi har haft stora problem i ca 2 år. Vi har pratat och pratat och det mynnar alltid i vad hon vill. Jag ska uppfylla hennes villkor medans mina behov är viktiga under samtalet med glöms bort inom en månad.

Att jag redan fixat 1:an, plan för ekonomi och ansvarsfördelning vid en separation är mer en självbevarelsedrift. Jag kommer inte tala om och bestämma över henne hur hon ska leva fr o m separationen. Jag vill mer presentera ett förslag. Vill hon inte ta det får hon lösa saker och ting själv men av erfarenhet vet jag att hon inte tar ansvar utan låter andra lösa hennes problem.

Jag tycker att du gör helt rätt som planerar för tiden efter separationen. Förstår faktiskt inte de som klagar på det. Dels visar det att du menar allvar, dels har du lösningar för det praktiska som din sambo kan acceptera eller förkasta helt enligt eget tycke. Om hon är så lat och passiv som du säger borde hon uppskatta att du ordnat för familjen även efter separationen.

Däremot ligger ansvaret för att förklara och svara på varför på den som lämnar! Men du verkar ha det klart för dig också. Lycka till och hoppas att du hittar den kärlek du förtjänar!

Håller med om att han gjorde rätt, men först nu när det framgår tydligt att de redan har pratat om sina problem i flera år. Är ju en jäkla skillnad om man bara har hållit allting inom sig och sedan plötsligt säger tack och hej.

Sedan kan den andra parten aldrig vara förberedd på att man kommer att göra slut. Den orättvisan går tyvärr inte att rätta till. Möjligen kan man tipsa någon av partnerns vänner litet, i förväg så att den är redo att stötta.

Inte för att det förändrar något för dig, men det är mycket möjligt att hon skulle kvala för en borderline-diagnos. Just det där att man inte klarar minst lilla kritik utan att bli upprörd och köra "jag är vädelös - alla hatar mig"-grejen. Det är nästan bara personer med den personlighetsstörningen som är såna.

Jag håller också med. Men detta framgick inte i TS. Jag får be TS om ursäkt och önska lycka till i livet. Du verkar ju ha försökt lösa saker och ting, men hon verkar inte vara villig (eller möjligen kapabel) att samarbeta. Förstår att du tycker det är hemskt med barnen och så.
När jag lämnade min sons pappa fick jag ett mindre helvete. Han tyckte att jag hade svikit honom för att jag valde barnet framför honom och hans behov. Det känns som om din sambo skulle kunna vara benägen att reagera på liknande sätt. Bra att du åtminstone har fixat boende för dig själv.
Jättemycket lycka till och styrka till dig. Det låter som om du har en svår tid framför dig.

En tanke

Vad gör du om hon inte godtar din idé med lägenheten? En etta duger ju inte till dig och 3 barn.

I övrigt har du all rätt att lämna och göra det på det minst smärtsamma sättet för dig.

Det låter dessutom som ett väldigt ohälsosamt förhållande som hon har skulden till. Det talar extra för att du bör sätta dig själv och barnen först.

1:an är tänk som ett växelvis boende. Dvs barnen får bo kvar i huset heltid och jag och min snart ex-sambo flyttar ut/in växelvis.
Vill hon inte ta min färdiga lösning får hon fixa något själv...
Vi bor i stad med svår bostadsbrist, enda anledningen till att jag fått tag i lägenhet inom ett år är pga av att jag har hög lön. Generell väntetid annars i staden är ca 4-6 år för en lägenhet.

Det som jag funderar på mest är vad jag gör ifall hon vägrar flytta ut ur huset och sätter sig emot allt.