När kärlek inte räcker...

Nu är det väl så här att jag inte behöver höra "jag älskar dig" tre gånger per dag. Utan att jag en gång under de 10 dagarna vi är ifrån varandra (och sedan ses vi 5) skulle vilja få höra att han saknar mig eller tänker på mig. Men så är det aldrig. Han säger att han gör det, men han säger det aldrig till mig utan håller det för sig själv.

Jag är inte extrem i mina behov av bekräftelse, inte på något sätt, men när man bara har möjlighet att ses 10 av 30 dagar per månad är det mycket av relationen som sköts på distans, och den vardagliga bekräftelsen som en puss på pannan i förbifarten, hålla i handen när man är på stan, eller de intima samtalen, eller sexet, eller det där kärleksfulla ögonkastet inte finns där så blir saker och ting (för mig) väldigt platt. Och det faktum att det bara är jag som behöver anpassa mig efter hans eventuella svårigheter, han "behöver" inte anpassa sig efter mina behov. Och det känns eningens skevt för mig då jag anser att man måste försöka att kompromissa.

Men givetvis funderar jag på varför jag behöver bekräftelse, och jag vet mycket väl varför, men att jag vet varför hjälper inte riktigt situationen. Och som sagt, jag har inga extrema behov. Men han ger ingen alls när vi inte ses, och det är ju som sagt mycket tid vi inte kan ses på.