Partner med ADHD - tips!

Kanske har detta tagits upp redan, men en sak som hjälper är att ändra på meningar som innehåller "du gör fel", "gör inte sådär" och liknande med anklagande ton. Säg istället att h*n kan prova detta och se om det funkar bättre.

När jag fick veta att min pojkvän hade grov adhd för x antal år sedan så läste jag på allt jag kunde hitta om ämnet, hur man skulle bete sig emot en som har adhd (det var inte lika massdiagnostiserat då som det är idag) och feedbacken jag fått med åren var att jag är den enda som förstår honom, vet hur jag ska hantera diskussioner osv.

På den tiden fanns det inte mycket att läsa om det faktiskt, och jag kan tänka mig att det finns blandat att läsa om det nu så var källkritisk.

En annan sak man kan säga är "ta inte ut din ilska över xxxxxxx på mig, jag har inget med det att göra", eftersom att många bråk eller snäsningar egentligen handlar om annat.

Min man kan även ha svårt att själv vända på saken så jag måste ofta säga "om jag skulle säga xxxxx eller göra xxxxx, hur skulle du uppfatta det?"

Fast nu delar vi med oss av våra egna erfarenheter, och det spelar ingen roll vad du tycker om dom, det gör dom inte mindre sanna.

Det jag skrev har definitivt med adhd att göra, jisses...

Kliv ner ifrån din höga häst och dela med dig av dina egna erfarenheter istället, det är nog mer hjälpsamt för TS.

Jag antar att du svarar på mitt gigantiska inlägg. :)

Han har inte borderline och han styr inte sin omgivning med sitt humör. Det är VÅRA konflikter han inte klarar av att hantera. Kanske för att jag är den som han har närmast och älskar mest, efter barnen då..

Sen kanske det är så som du skriver, att det inte är typiskt för människor med adhd att vara kritikkänsliga, men vad jag vet så har många med den diagnosen svårt att hantera sina känslor och svårt att hantera ilska. Han tänker inte riktigt på konsekvenserna och har svårt att känna mer än en känsla i taget. Är han arg, ja då fastnar han i det. Är han orolig, då är han enbart orolig. Är han glad, så är han ofantligt glad osv.

Jag upplever det hela som att han har svårt att tygla sin ilska och att han säger massa saker i det tillståndet på impuls, vilket bidrar till massa onödigt lidande för oss båda.

Mja....har lite svårt att tro att adhd-mamma vet mer än den som haft diagnosen i snart 30 år.

Utöver diagnoserna så ska man tänka på att vissa har stark personlighet. Jag själv har ingen diagnos men har samma personlighet som man kan läsa om vissa diagnoser.

Man kan ha en beroende-personlighet också, villet kan förknippas med vissa diagnoser. Att man lätt fastnar i saker under en tid osv.

Så som det ser ut idag så är jag diagnos-kritisk faktiskt.

Wow, nån försöker göra sin Lördag lite mer dramatisk. Herregud lägg ner nu, det börjar bli komiskt xD

Jag misstog mig på din anonyma signatur och trodde du var mamma till ett barn med adhd endast, men du verkar inte ha levt med en man med adhd?

Din verklighet är just det - DIN! Inte oss andras

Men hur ska han ta ansvar för sina känslor och sitt beteende? De är ju en del av hans funktionsnedsättning. Impulsivitet och känslosvallningar är ju en del av problematiken så att säga. Läkemedelsbehandling är mig veterligen den enda effektiva behandlingen för att komma till rätta med den problematiken men inte ens den gör några mirakel.

Ts, acceptera din sambo som han är eller lämna honom. Det finns inget annat.

Men hur ska han ta ansvar för sina känslor och sitt beteende? De är ju en del av hans funktionsnedsättning.

Eller så kan vården hellre hjälpa anhöriga att ta ansvar för sig själv genom att lära de att sätta gränser eller lämna om det inte passar.

Vad menar du med att ta ansvar för sitt beteende? Det är ju ett fullständigt abstrakt begrepp som saknar relevans någon annanstans än i juridiken.

Alla människor tvingas genomlida konsekvenserna att sitt beteende oavsett om de vill eller inte. Om man syftar till det så är alla per automatik ansvariga för sina handlingar.

Det jag tror att du menar är om man inte kan förvänta sig att människor med adhd ska klara av att kontrollera och modulera sitt beteende i stunden. Nja alla människor har mer eller mindre svårt att i stunden reglera sitt beteende. Men detta är givetvis extra svårt för de med adhd på grund av deras hjärnaavvikelse. Givetvis kan man kompensera för det genom förebyggande extraarbete (planering, sköta om sitt mående etc) och nöta in vissa beteenden så att de blir automatiska. Men det förändrar inte faktum att det per definition är svårare för dem med adhd att reglera sig själv i stunden.

Om folk med adhd är lämpliga att ta hand om barn berr på en massa olika faktorer varav den den enda som betyder något är barnens mående.

Men folk som kämpar med 'omöjliga' anhöriga måste ju inse att antingen kan eller vill den anhöriga inte förändras. Vilket kvittar ju kanske. Den anhöriga måste acceptera läget som det är och inse att man inte kan kräva något av andra och egentligen inte kan förändra på någon annans beteende än ens egna. Man kan ju inte kräva att andra ska 'ta ansvar för sina liv'. Man kan bara 'ta ansvar för sitt egna liv'. Den anhöriga är ju fri att skapa sitt eget liv och har också ett ansvar för sin egen lycka. Och lämna relationen om den orsakar mer negativt än positivt.

'Take it or leave it' handlar inte om någon ursäkt utan om hälsosam gränssättning. Passar det inte för någon att umgås med mig så är de fria att dumpa mig. Eller så dumpar jag dem. Jag är den jag är och förväntar mig acceptans. Förväntar mig inte att alla ska palla med mig men de som vill ha mig i sitt liv får försöka göra det utan större gnäll.

Det är precis som vilken annan relation som helst. Man ska inte försöka göra om människor.