Partner med ADHD - tips!

Mitt hetaste tips är att se till att sambon tar emot den hjälp som finns. Medicin hjälper ofta bra och arbetar man bara in rutiner och planeringshjälpmedel så att de sitter så kan man komma långt. Själv använder jag telefonen till mycket "påminn mig när jag kommer hem om att gå ut med soporna", "påminn mig varje eftermiddag kl 5 om att packa väskan" osv. Det svåraste är att få sambon att inte vara arg över missödena. Hade jag suttit i rullstol hade hen knappast gnällt om att hen alltid får ta ner saker ur överskåpen, men med osynliga funktionshinder är det svårare att få acceptans från omgivningen. Att inte kunna och inte vilja är helt olika saker men ger samma resultat så det kräver att man kommunicerar ordentligt om hur man parerar varandras svagheter och drar nytta av styrkorna. Självinsikt så man inte blir triggad är bra.

Låt dig inte luras att vi vuxna med adhd skulle ha "oförmåga" att planera, det säger vi inte ens om barn med adhd. Brister ja. Men om risken är att bli förälder åt en partner så är det inte pga adhd:n utan något annat. Du vet väl att vi delvis "växer i" vår adhd ganska väl från övre tonår och uppåt? Eller har vården eller din partner slagit i dig något annat? Jag tycker synd om anhöriga som har kämpat och sedan får höra av vård och partner att de måste skrapa ihop ännu lite till förståelse och support.

Mitt absolut bästa tips är normal förståelse och ödmjukhet inför att någon har en funktionsnedsättning som den får kämpa med, men gör det aldrig till din egen kamp för en vuxen partner.

Jag har varit tillsammans med min kille ca 1,5 år. Han har adhd och medicinerar mot den. Han är världens underbaraste, förutom när det kommer till en sak: konflikter. Han missförstår, blir väldigt arg, vägrar prata, gör slut typ varje gång, beter sig som en trotsig 5-åring och säger massa dumt som han egentligen inte menar.

Vet inte ifall detta med problem kring konflikter är typiskt för just personer med adhd, men jag har aldrig varit med om den här problematiken i tidigare förhållanden.

Nu står jag helt handfallen efter ett bråk. En minimal sak som förstorades nåt enormt, just pga att han inte klarar av att hantera såna här saker på rätt sätt. Han verkar inte bry sig överhuvud taget, när han säger saker som sårar mig, utan stänger av all kärlek/empati och är ENBART arg.

Vafan. Jag kan ju inte bara acceptera att det är så här! När vi inte är inne i ett bråk förstår han ju att han gör fel och att han är värdelös gällande konflikthantering. Men så fort lilla minsta "kritik" framförs från min sida, glömmer han helt bort vad vi pratat om att han ska tänka på vid nästa konflikt och kör på som en bulldozer. Han är som sagt var heeelt fantastisk gällande allt annat. Hade varit lättare om han hade varit en stor skit, då hade jag gått för länge sen. Men mellan konflikterna finns det ingen bättte än honom.

Jag fattar att jag inte kan ändra på en annan människa, men om nån har erfarenhet av detta får ni gärna dela med er. Finns det verktyg? Strategier?

Jag mår ju helt dåligt av att inte kunna bli irriterad över något, utan att han skapar en gigantisk grej av allt.

Så. Nu har jag beklagat mig. :)

Gnäller lite, min man har ALDRIG lyckas komma hem med alla varor på inköpslistan från affären. Fast de skrivs på papper och messenger. Ibland glöms de köpas och andra gånger glöms de kvar på bandet (efter betalning)

Nu ikväll behövde vi smör och vitt vin (till matlagning) jo skulle han fixa efter jobb. Skrev det två ggr på messenger. Kommer hem med vitt vin och ca 10 andra ingredienser till en annan rätt ;) men inget smör.

Jag är ganska erfaren efter att ha levt med en man med grov adhd i 18 år. Själv har jag add vilket både underlättar och försvårar. Vi har även en dotter med Asperger och drag av adhd,

Tips:

ha alltid en reservplan. Någon som är impulsiv och som lätt blir trött kan ändra planer i sista minuten.

Glöm mycket som "borde vara" eller vad "alla andra gör". Min man tex klarar inte av att sitta en lång stund utan att göra något så romantiska middagar där man sitter och lugnt pratar och tittar varandra i ögonen har aldrig funnits. Han "borde" också kunna ta mer ansvar, göra mer hushållssysslor, tänka på konsekvenser osv. Något folk tar för givet.

Försök se det positiva och låt det kompensera för vissa brister.

Försök att förstå att vissa med adhd lever väldigt i "nuet" och blir helt inne i det som händer där och då. Då "glömmer" man lätt annat även om det är viktigt, även om man tillslut kommer på att man tex skulle möta någon sen så är tidsbegreppet ofta dåligt så det kan vara för sent.

Som sagt, dålig tidsuppfattning. Tar min man som ex igen. När han säger 5 min så räknar jag med minst 15 min även om det såklart kan gå snabbare ibland. Jag kan bara inte räkna med den tid han säger.

Både jag och min man har svårt att komma ihåg möten och passa tider. Jag skriver alltid ner möten osv i min jobbkalender så att jag ser dem hela tiden men det händer inte allt för sällan att jag glömmer skriva in tiderna om jag inte kan göra det direkt. Enda anledningen till att sällan kommer mycket försent (mer än 5 min) är att jag siktar på att vara tidig..vilket oftast slutar med att jag kommer precis i tid.
Att komma för sent har ingenting med att man inte respekterar tider eller andra människors tid. Det är blandningen av glömska, igångsättningssvårigheter, lättdistraktion, oorganisation och dålig tidsuppfattning. Ofta är det en eller ett par av punkterna som sker. Jag som har add blir oftare distraherad av andra tankar än yttre distraktion och glömmer därför ofta saker. Tex var jag lägger det jag håller på med. Tror majoriteten av sena ankomster beror på att jag letar efter nycklar, mobil, pengar, jackan, skorna osv. Saker som har en fast plats men som försvinner på väg ut eller som någon av barnen råkat flytta på etc, haha.

Känner att jag pladdrar iväg nu.

Har varit tillsammans med min sambo 10år, han har adhd och medicinerar inte. Vi har barn.

Jag upplever att det föregående skrev om konflikter stämmer. Det missförstås, överanalyseras, förstoras upp, leks martyr osv det går aldrig att kompromissa utan en får alltid ge sig.

Därför, välj dina strider. Bråka inte om småsaker som glömt att ta ut mat från frysen, glömt tvätta fast varit hemma hela dagen, sprider saker överallt, startar massa projekt... bråka bara när det verkligen är värt det haha annars orkar man inte för bråken är så otroligt energikrävande och i slutändan känns det så totalt onödigt då du ändå inte fick ut det du ville. Typ det är mitt tips.

Se annars det positiva. Mycket energi och mycket idéer. Min samboborkar jobba i 12 timmar och sen åka och fixa bilen, åka och handla, leka med barnen, natta barnen, kolla på tv med mig och sen runt 22-23 tiden går han ut och springer en runda ;)

Min man är lite lik på detta och min dotter med asd är extremt kritikkänslig.

Jag ger sällan direkt kritik utan försöker få fram saker lite subtilt. Är man för på så blir det bara låsningar vilket inte resulterar i något annat än bråk.
Man kan tex vända på meningar så att det blir mindre angrepp men kontentan blir ändå den samma. Tex ist för : "varför plockar du aldrig upp efter dig" så kan man säga "jag skulle uppskatta om du plockade upp efter dig själv". Man kan också försöka ta upp saker vid ett annat tillfälle då den andre är på bra humör och villigare att lyssna.
Många med adhd/add har fått höra mycket kritik hela sitt liv och reagerar kanske därför väldigt hårt. Det kan ju vara så att personen är fullt medveten om att kritiken är befogad och mår redan dåligt över att hen inte klarar att göra/bete sig som man borde.

Känner igen de där med bråken.. Min sambo är lika när vi bråkar (om man tar bort göra slut grejen). Vi har varit ihop i 2år och 9månader. En sak som hjälper min sambo och mig är att vi tar pauser, ibland han och ibland jag när vi bråkar. Vi brukar göra det när vi känner att de spinner iväg, tex om vi börjar bråka om andra saker än de vi började bråka/tjafsade om eller om vi känner att vi båda börjar bli för arga (stora nyckeln i om de ska funka är att om man tar en paus så får inte den andra inte följa efter, och helst att den personen som går iväg inte gör ett sista "slag" när den går).

Det där med att han säger dumma saker har jag tyvärr inte något riktigt tips på. Är de riktigt elaka saker och inte bara saker för att "trycka på ens knappar" så brukar jag säga till typ att "tänk på vad du säger nu" eller " hur kan du ens säga.... (och så säger jag om de han sa)", det är inte alltid det funkar men ibland går de in och då kan han ta tillbaka de direkt men en sak jag måste vara försiktig med (behöver inte vara lika för dig) är att när jag säger va han sa så måste jag säga exakt de han sa annars blir han sur för att "han sa ju inte alls så" och då kan de bli ett nytt tjafs.

Jag kan bli irriterad på min sambo utan att de blir bråk utav det men då brukar jag alltid ha en anledning till varför jag blir de, det ska du också kunna. Jag vet att håller jag saker för länge så "exploderar" jag isället, och då kan en sak som skulle ha blivit ett tjafs blir ett stor bråk.

Finns de en chans att du skulle kunna komma med exempel på någon liten "krititk" som han blivit sur över?

Tar din sambo någon medicin eller har fått någon hjälp med sin adhd under sin uppväxt?

Min sambo slutade med sin medicin innan vi vart ihop, och han har fått hjälp med både "aggressions problem" och humör kontoll under sin uppväxt. Han fick även bra hjälpmedlem ifrån vuxenpsyk när han gick dit och pratade

Jag i ett nötskal. Glömmer ofta det som var viktigast eftersom att den saken är så "självklar". De andra sakerna som känns mer troliga att glömma, dubbelkollar man.

Kan vara så att jag läser på listan och är på väg att hämta nästa sak som står. På vägen ser jag något annat som är med på listan och tar den, tappar fokus och glömmer det jag var på väg att hämta. Det är svårt att förklara men man blir själv helt tokig när man kommer hem och inser att man glömt det viktigaste...igen!!

En annan sak man kan säga är "ta inte ut din ilska över xxxxxxx på mig, jag har inget med det att göra", eftersom att många bråk eller snäsningar egentligen handlar om annat.

Min man kan även ha svårt att själv vända på saken så jag måste ofta säga "om jag skulle säga xxxxx eller göra xxxxx, hur skulle du uppfatta det?"