Partner med ADHD - tips!

Jag har varit tillsammans med min kille ca 1,5 år. Han har adhd och medicinerar mot den. Han är världens underbaraste, förutom när det kommer till en sak: konflikter. Han missförstår, blir väldigt arg, vägrar prata, gör slut typ varje gång, beter sig som en trotsig 5-åring och säger massa dumt som han egentligen inte menar.

Vet inte ifall detta med problem kring konflikter är typiskt för just personer med adhd, men jag har aldrig varit med om den här problematiken i tidigare förhållanden.

Nu står jag helt handfallen efter ett bråk. En minimal sak som förstorades nåt enormt, just pga att han inte klarar av att hantera såna här saker på rätt sätt. Han verkar inte bry sig överhuvud taget, när han säger saker som sårar mig, utan stänger av all kärlek/empati och är ENBART arg.

Vafan. Jag kan ju inte bara acceptera att det är så här! När vi inte är inne i ett bråk förstår han ju att han gör fel och att han är värdelös gällande konflikthantering. Men så fort lilla minsta "kritik" framförs från min sida, glömmer han helt bort vad vi pratat om att han ska tänka på vid nästa konflikt och kör på som en bulldozer. Han är som sagt var heeelt fantastisk gällande allt annat. Hade varit lättare om han hade varit en stor skit, då hade jag gått för länge sen. Men mellan konflikterna finns det ingen bättte än honom.

Jag fattar att jag inte kan ändra på en annan människa, men om nån har erfarenhet av detta får ni gärna dela med er. Finns det verktyg? Strategier?

Jag mår ju helt dåligt av att inte kunna bli irriterad över något, utan att han skapar en gigantisk grej av allt.

Så. Nu har jag beklagat mig. :)

Oj vad många vettiga och intressanta svar jag fick!!

Tack så mycket. :)

Jag tror att han vet att han betett sig illa och blir förbannad på sig själv, men vänder der hela mot mig istället, för han pallar inte ta konsekvenserna.

När han säger "elaka" saker, kan det vara så att han säger att jag förstör, jag söker konflikter, jag har attityd, allt är värdelöst, det kommer aldrig att funka mellan oss mm. Allt är totalt nattsvart för honom och han "glömmer" liksom bort att några timmar innan älskade han mig över allt annat.

Jag är van vid att kunna lösa konflikter så fort som möjligt. Helst direkt. Men det är omöjligt med honom. Han fastnar i sin ilska och stänger av helt. Nåt litet kan pågå i ett dygn och det gör mig så otroligt frustrerad. Jag hatar det.

Jag tar verkligen inte upp problem som typ "vardagsgrejer", disk, tvätt mm. Allt sånt funkar bra. Utan det är ju om han säger nåt sårande eller gör något som jag finner märkligt. Känner att det är min rätt som människa att berätta om det är nåt jag inte mår bra av. Jag kan ju inte hålla tyst och sen explodera efter ett tag. Vi bor inte ihop. Men spenderar väldigt mycket tid tillsammans.

Jag kan ge exempel på det som urartade nu idag:

Jag gick och lade mig tidigare än han igår kväll. Om jag blir väckt så har jag väldigt svårt att somna om, vilket han vet. Nåja. Han kom in och skulle lägga sig halv två inatt. Han väckte mig, för han tände lampan på mobilen, vilket jag tidigare bett honom att inte göra när jag sover. Jag vaknar upp och säger spontant och sömndrucket, även en smula irriterad att: "Jag har ju sagt åt dig att inte tända mobilen om jag sover..." Då får han nåt infall, säger att jag är helt störd i huvudet, han måste ju kunna se något och att det är sjukt att han inte får röra sig fritt i sitt eget hem. Sen stormar han ut och lägger sig på soffan. Jag kunde med andra ord inte somna om på ett par timmar. Vaknar imorse och karln ligger kvar på soffan. Jag går upp, han ignorerar mig, jag fixar frulle till våra barn (ej gemensamma) och sen går jag in i sovrummet igen. Han kommer inte in. Jag ligger där i nån timme. Sen går jag upp igen. Ställer mig och diskar, gör iordning mig och sen skickar jag ut barnen till parken. Då är klockan närmare 13 och inte ett ord har utbytts mellan oss. Vi ska ha kalas för hans son och jag ska ut och köpa ballonger med barnen som väntar på mig i parken. Då försöker jag prata med honom och möts av att jag vill tjafsa annars skulle jag ha varit tyst inatt. Ingen som helst förståelse över att jag har blivit väckt och därför kanske jag inte lät gladast i världen inatt. Nä. Allt är mitt fel. Det var befogat att kalla mig störd i huvudet. Sen är det kaos. Försöker lugna ner situationen men det går inte. Han vräker ur sig det ena efter det andra, att det är jag som tar fram hans dåliga sidor, att han inte ska vara i en relation, påstår att jag sagt massa grejer jag aldrig sagt och han var på vippen att även ställa in sitt barns kalas, för jag hade ju förstört hela hans dag. Tillslut gick han med på att ha det, men då skulle jag och mina barn vara ute ur lägenheten så fort kalaset var över.

Ja ni hör ju själva. En jäkla löjlig bagatellgrej, som blir så ofantligt stor. Det är precis som om hela hans värld rasar om jag reagerar negativt på nåt. Hade han kommit till mig imorse och sagt "förlåt för att jag väckte dig inatt", så hade ju allt varit löst på 2 minuter. Men nej. Jag hade ju varit så orättvis inatt och hade jag bara varit tyst då enligt honom, så hade det inte blivit nåt.

Det hela slutade med att jag styrde upp det bästa kalaset ever och hans barn var jätteglad. Nån gång under kalaset kramade han om mig och bad om ursäkt för sitt beteende. Sen när kalaset var överstökat tog jag mina barn och åkte hem, precis som han önskat. Men han trodde nog inte att jag skulle göra det...

Vet liksom inte hur jag ska hantera det här. Han är världen bästa, så länge jag inte klagar på nåt. Hur ödmjuk och kärleksfull som helst. Sen säger jag nåt och då vrider han på det och säger att jag jämt klagar. Senast jag klagade var för typ 2,5 vecka sedan och det slutade också i totalt kaos. Då sa jag att han var tråkig för att han kollade på tv, när jag ville hitta på nåt annat. Men jag kan ju inte gå som på äggskal och vara tyst med mina känslor bara för att han inte kan hantera konflikter. Sen är det ju inga stora grejer heller som jag klagar på, utan smågrejer som blir gigantiska.

Så nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra med nåt. Jag vägrar att bli tystad och han kommer aldrig att ändra sig. Det är sjukt svårt. För varje gång han håller på så här, försvinner en liten del av min kärlek till honom.

Vill bara poängtera: våra barn hör aldrig när vi tjafsar, utan det här sker när de är ur bild. Mina barn avgudar honom och han är fantastisk med dem.

Förlåt för en vägg av text. Men det var skönt att få skriva av sig.. :)

Jag antar att du svarar på mitt gigantiska inlägg. :)

Han har inte borderline och han styr inte sin omgivning med sitt humör. Det är VÅRA konflikter han inte klarar av att hantera. Kanske för att jag är den som han har närmast och älskar mest, efter barnen då..

Sen kanske det är så som du skriver, att det inte är typiskt för människor med adhd att vara kritikkänsliga, men vad jag vet så har många med den diagnosen svårt att hantera sina känslor och svårt att hantera ilska. Han tänker inte riktigt på konsekvenserna och har svårt att känna mer än en känsla i taget. Är han arg, ja då fastnar han i det. Är han orolig, då är han enbart orolig. Är han glad, så är han ofantligt glad osv.

Jag upplever det hela som att han har svårt att tygla sin ilska och att han säger massa saker i det tillståndet på impuls, vilket bidrar till massa onödigt lidande för oss båda.

Ahhh. Exakt så. Tack för vettig input!!

Upplever det exakt på samma sätt. Han tar allt så jäkla personligt. Självklart är det normalt att bli irriterad ifall man blir väckt mitt i natten, han skulle också ha blivit det. Men min reaktion får honom troligtvis att känna sig som världens sämsta. Han sa tex idag: "Du säger att jag inte respekterar dig". Vilket jag aldrig påstått eller sagt, men tydligen uppfattade han det så för att jag snäste inatt.

Aja. To be continued. Han och jag lär väl prata vidare ang det här imorgon. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. :)

Känner igen det där med, att de förnekar saker som stämmer till 100%. Det ät som om de inte minns och tidsuppfattningen är nästan lika med noll. Jag kan säga till honom att han somnat på soffan en hel vecka i sträck och han börjar att förneka.

Som jag skrev i nåt inlägg ovan, så kan han få för sig att vi tjafsar heeeela tiden, fastän det inte stämmer. Vi har haft två brutalt fantastiska veckor, med massa kärlek, så inträffade det där lilla igår och han gastar om att jag alltid kritiserar. I hans värld kanske det känns så, men för mig blir det helt galet, när det verkligen inte är så.

Vi har inte gått i nån terapi. Just nu vet jag inte ens om jag orkar vara kvar i det här. Det tar så otroligt mycket energi. Vet att min kille och hans ex-fru gick i nån typ av parterapi, men det verkar ju uppenbarligen inte ha hjälpt. Däremot så har min kille en tid inbokad för att få hjälp med sitt humör. Så han är ju fullständigt medveten om problemet, men all den insikten blir som bortblåst när han blir kritiserad och arg.

Vad skönt att höra att det skett en stor förändring efter han gått i KBT. Jag hoppas verkligen att min partner också kan börja med det.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!! :)