Anmäld till soc

Kan du snälla berätta varför och vad vi hade kunnat göra och vad soc kan göra för oss nu?

Vill verkligen veta!

Utifrån det du skriver kan en läsare lätt dra slutsatsen att terapi kan vara något du TS kan bli hjälp av. Du har ett flertal diagnoser både psykiskt och fysiskt, uppger du själv, och din omgivning missförstår mycket (grannar bla) och inget är ditt fel, allt är missförstånd enligt dina inlägg.

Tror mer på att det är du som behöver hjälp , dina inlägg säger att du är väldigt instabil i ditt psyke o mår inte mamma bra mår inte barnen bra

Dom fysiska kommer ju försvinna så fort bebisen är född och jag återhämtat mig, om inget går snett såklart

Dignoserna är från 8år sen, och påverkar mig knappt längre, annat än att jag är orolig inför förlossningen (vilket jag träffar mvc för) och en soc anmälan nu som gjort mig stressad

Men på vilket sätt är kräkningarna, foglossningen, HF, blödningsrisken och de mitt fel?

Och hur ska jag göra så att mitt barn inte skriker av frustration när jag säger att han inte får röra spisplattan?

Ljud genom vägga och golv kan ju misstolkas väldigt mycket..

Soc är väl inte heller det första stället man söker sig till för terapi? jag menar jag går ju redan till mvc och träffar läkare just för att förebygga behovet och om de behövs kommer jag få remiss därifrån

Och omgivningen missförstår mycket?

Mvc, bvc, läkare, spec.mvc, förskolan, släkt och vänner tycker vi är asbra föräldrar och ger ständigt positiv feedback på våra relation och barnet

Närmsta grannarna har vi sagt hej till någon gång som mest.. sambon är vän med några längre bort bara

Tycker du har fått väldigt hårda och ganska taskiga svar i denna tråd faktiskt. Har inget direkt råd, ville bara skicka en kram. Det kommer med all sannolikhet lösa sig om ni bara har ett möte med socialen, de lär ju förstå att du är höggravid! Försök att inte ta åt dig av de hårda svaren här för det finns många troll här som bara vill trycka ner en.

Har varit i nästan din sits TS, och skickar allt stöd jag kan härifrån! Jag var nybliven 3-barnsmamma (fått tvillingar) och blev anmäld av en bvc-sköterska som dessutom ljög ihop en massa. Dock var jag trött (prematura barn som sov i skift, skitsvår graviditet och en 1-åring sedan tidigare), men vem är inte det i det läget, och barnen fick allt vad de behövde. Det snokades i mina psykjournaler (haft lite social fobi och lite tvångssyndrom för några år sedan) och det lades värsta tyngden vid att jag "hade psykiska problem". Sköterskan trodde att jag knarkade eller "dolde något", typ misshandel, eftersom jag hade svårt med ögonkontakt då jag är blyg. 

Det var en jobbig tid med mycket samtal med soc innan vi fick dem att förstå att vi var normala människor. I slutänden sa de dock rakt ut att bvc-sköterskan ljugit och att vi var jättebra föräldrar. Vi fick också frivilligt gå en kurs i föräldraskap, som var väldigt bra. 

Jag tycker inte att något av det du skriver låter onormalt. Det är ju skitjobbigt att vara gravid i slutet, och i synnerhet när man slits mellan ens egna behov av vila och ens första barns alla behov av aktivitet och uppmärksamhet. Du verkar ju också ha massor av komplikationer. Men det gör dig ju inte till en dålig mamma, och blir det en utredning läser de dina journaler och förstår precis det. 

De ljuden du beskriver, att man tappar nåt, att man höjer rösten ibland et c är ju helt normala grejer... kamp om tandborsten också... Jag har tre barn i trotsåldern just nu och de kan vara högröstade ibland. Tänk all tid då du pratar vänligt med ditt barn, det hörs inte genom väggarna. 

Du kan ju säga att "Ja, vi har det lite tungt just nu eftersom jag är höggravid och har komplikationer och också är angelägen om att min son ska få vad han behöver. Det kommer dock ordna sig när barnet är fött och min kropp mår bättre."

Vår son kunde typ bara säga ett ord när han var 3 men nu pratar han felfritt och har ett ovanligt stort ordförråd säger bvc. Vi hade precis som du tagit alla kontakter vi kunde för att utreda det. Det var ärftligt. De flesta människor brukar ju dessutom prata när de blir vuxna, så jag tycker inte man ska oroa sig så mycket för ett år hit eller dit. 

Lycka till! Ring dem på måndag så du sedan förhoppningsvis kan fokusera på att samla kraft inför förlossningen! 

Har förskolan eller bvc misstänkt att er son har autism? Han har lite sådana symptom av det du har skrivit.

Tragiskt att ni har sådana elaka grannar. Hoppas ni får en av de får träffa en av de få kompetenta inom socialtjänsten.

Se till att ta hjälp av ditt sociala nätverk när minstingen fötts . När man haft en så tuff graviditet är det lätt att få en förlossningsdepression. Styrkekram.

Nej, men vi har lite såna diagnoser/"symptom" i släkten så vi håller ju lite extra koll, men bvc och förskola har bara bekräftat att han är helt "normal" och våran oro har inte varit något, såklart kan de förändras i framtiden, han är ju så liten än men finns inget tecken på det nu (jag har som barn haft liknande svårigheter med mat, men är utredd och har inte någon sån diagnos, det släppte strax innan 10års åldern)

Neofobi är ju annars väldigt vanligt i 2-4års åldern och talet gör han framsteg med nästan varje dag, hett temperament har vi också mycket av i släkt, blir han arg/ledsen/frustrerad så blir han de väldigt mycket, men går snabbt över och sen är han väldigt glad hela tiden, förskolan beskriver ju honom som en solstråle som bara behöver lära sig dela leksaker ^^

Vi fick bra nyheter i måndags angående graviditeten, men jag har nu börjat visa tecken på att förlossningen är nära, så vi har fått boka mötet med soc tidigare, hoppas verkligen inte de sätter igång inatt eller nåt!

Har en helt underbar och stöttande släkt på sambons sida, dom bor en bit bort men ställer alltid upp

Har även extra kontakt med mvc/sjukhuset nu innan och är lovad extra kontroller och stöd både på mvc och bvc, just för att jag räknas som en "högrisk patient"

Alla är informerade om förra graviditeten och förlossningen och om min oro för att det ska upprepas, kan väl säga att alla är lite stand by bara för lilla mig just nu ^^

Vi har ju sökt och fått hjälp med allt vi behöver, och det finns verkligen inget annat som är fel.. dom som anmält kan omöjligt känna oss eller hört/sett nåt mer än enstaka fragment av våra liv

Som ExitSong skrev, dom kan ju omöjligt ha hört när vi har roligt, myser eller pratar vänligt med varandra, vilket är en klar majoritet av tiden!

Det var varken en granne eller förskolan.. det var en av mina systrar och min mamma!?

"Anonymt" men med alla dom detaljerna så var det helt solklart att de var dom.. och rena lögner och överdrivet som fan

Påstods att vi inte sökt någon hjälp eller stöd angående maten och talet, vilket vi ju har! Och att han inte har ett "tal" överhuvudtaget, vilket till och med förskolan bekräftade idag när vi hade kvartsamtal..

Att pappan är aggressiv och våldsam mot mig och sonen!?

Att jag är deprimerad och är svårt psykisk sjuk och bla bla massa saker som inte alls stämmer (deprimerad var jag senast för 5år sen!)

Jösses, visste att dom var riktiga skitstövlar och dom är sura på mig men att sjunka så lågt som att ringa soc.. fyfan!

Soc sa iaf direkt att dom inte tänker gå vidare, finns ingen oro alls

Vad sa dom om att dom satt brevet på dörren då ?

Vad fick dom att lägga ner utredningen ?