24 & alkolist

Vad som folk sällan talar om, det är att de som haft problem med alkohol kan gå tillbaka till en ansvarsfullt konsumtion efter detta.
Det är oftast bara en gång alkoholist, alltid alkoholist.
Vilket i och för sig stämmer för vissa.

Så svaret är,  ja , det kan vara okey att dricka ibland.
Men det är först man ser att man klarar detta, som man kan säga att missbruket är borta.
Men frågan är när ska han få dricka, en kryssning per år och dricka, det låter inte så farligt.
Så frågan är, vart ska man sätta gränsen.

Ja, det är just gränsen som är problemet för alkoholisten. Därför brukar man ju rekommendera 0 alkohol till fd alkoholister.

Jag tror ni ska se på det som en engångsgrej, ett misstag..annars tror jag risken är stor att han trillar dit gen.

Det skulle nog underlätta för honom om du inte drack alls faktiskt.

Kunde inte du ha hjälpt till genom att inte dricka när det bara var ni två som reste tillsammans?

När du skriver om en kryssning över helgen, menar du då en färja till Åland eller? Det måste väl kvalificera sig som en av de sämsta miljöer en tillnyktrande alkoholist kan befinna sig i. 

Självklart kunde jag låta bli att dricka, men han har alltid varit okej med att jag tar ett glas till maten. Sen så dricker jag väldigt sällan, en gång i månaden kanske, om ens det.

Men sen så rullade det liksom på, och vi har kommit överen om att jag inte får lägga mig i hans missbruk och säga "du får inte dricka" för då kommer han vilja göra det ännu mer, barnsligt, yes. Men alla par sätter väl upp egna regler. Det har ju gått bra innan. Och han verkar inte särskilt bekymrad själv över kryssningen. Han ligger hemma och är sjuk sen vi kom tillbaka.

Varför vi åkte på kryssning från första början var att vi ville hitta på något kul, bara vi två. Och det var ju superbra! Men som en av er sa innan så får man väl räkna det som ett litet misstag.

Jag borde kanske ha tänk efter lite mer, och låtit bli biran själv. Samtidigt har det ju aldrig varit ett problem innan. Så jag tänkte ju inte på det.

Sen vi var på den där kryssningen har min pojkvän druckit, inte varje dag, men när det har vart tillfälle med grabbarna. En öl där, två öl där, tre öl och en drink i fredags. Han verkar avslappnad med det och säger "ja, haha, nu orkar man ju inte så mycket, så det blev bara tre öl och en drink.."

Jag tror jag drog igång allt det här igen? Det kommer bli samma visa igen, ellerhur? Måste jag dra i handbromsen redan nu och säga stopp?

Dessutom tror jag att han "överdoserar" lite väl värktabletter, som han fått av sin styvfar? Jag fick också citadon utskrivet av min tandläkare för två veckor sen, och dom är borta. Jag tror han har använt upp allt.
Alltså FAAAAAAAAN vad jag INTE orkar.

Ja, nolltolerans verkar vara enda som funkar för han.

Tror du själv att han är ärlig när han säger 3 öl? Kan lika gärna vara 6. Kolla hur mycket pengar som försvinner en kväll o räkna själv.

O klart han ska ge fan i dina värktabletter. Citadon innehåller kodein som är en opiat. Även dessa är beroendeframkallande.

Lätt o va efterklok. Men han kan ju inte ha trillat dit o beroende ännu. Men dags att bryta vanan helt klart. Ställ ultimatum och var jävligt jobbigt mot han.

En kompis är ihop med en alkis. Hon kan inte ha alkohol hemma och hon får hålla sig nykter själv också. Annars funkar det inte för dem. Så fundera över dina vanor också, även om du har koll o dricker beskedliga mängder sällan.

Men du som ändå sitter bredvid och tittar på så att säga, tycker du att det känns värt det? Är kärleken värd hela denna eviga fajt?
Jag har inga specifika tankar på att lämna min pojkvän, jag älskar honom så himla mycket! Men det känns som att jag ändå kan fråga dig det.

Jag hade personligen hoppats att min kompis kunde lämna. För jag litar inte på att alkisen VILL blir ren..jag tror det helt enkelt inte. Vill man inte bli ren, så är det ju kört. För mycket lögner o smusslande bakom ryggen, för mycket tillfällen pissfull. 0 förtroende kvar.

Men min kompis är kär.... vet inte hur länge orken finns kvar. Nån gång tar väl kärleken slut antar jag, när det blir för mycket lögner, för många svikna löften. Jag skulle gissa att det är mindre än 50% att de håller ihop om ett år. Och ska de hålla ihop så är det om alkisen kan klara sig utan alkohol.

Jag själv är tillsammans med en tjej som är livslångt sjuk. Hon kommer aldrig ha ork nog att mer än hjälpligt sköta ett jobb på deltid (mindre än 50%), förmodligen kommer hon inte orka jobba alls efter 50år. vardagen påverkas ju påtagligt av det också. Hon var inte sjuk när vi träffades.

Vår ekonomi påverkas ju påtagligt negativt av det här, och fritiden blir lidande en hel del.

Hade man varit rationell så hade man väl letat vidare efter nån annan tjej (jag ser bra ut, bra utbildning o tjänar bra med pengar), men det finns liksom inte på kartan. Det är ju så när man är kär, när man älskar någon. Jag förstår dig också, men missbruk är ett jävla skit. Gör det jävligt jobbigt för han att supa. Ställ hårda krav. Det sämsta du kan göra för han är att acceptera bruket av alkohol, underlätta inte för han. Typ laga mat åt han, eller låta han sova ruset av sig. Var en jobbig jävel, om han inte sköter sig.

Och bestäm dig vart du drar gränsen, vad som krävs för att du faktiskt ska lämna han.

Det här var nog helt seriöst det bästa svaret jag fått någonsin i den här frågan.

Det är just det här med kärleken, den gör liksom att vi kör vidare, fast många andra som tittar på säger "jag hade hoppat av."

Jag är en ung tjej, 25 år gammal. Sköter alltid om mig själv, och håller mig fin. Är dessutom egenföretagare sen flera år tillbaka så kan verkligen inte klaga på min ekonomiska situation. Hade jag velat, så hade jag lätt kunnat träffa en ny kille. Men jag är ju ingen förlorare! Jag ger inte upp! En av mina starka sidor som jag upptäckte framför allt i arbetslivet. Men det gör att jag nu sitter i denna situation, och kan inte tänka mig att ge upp. Jag är bara otroligt trött på att behöva ta upp det här igen. Jag vill skaffa barn, jag vill inte behöva oroa mig.

Jag åkte in i väggen i somras, mycket på grund av just hans drickande tror jag. Då fanns han där för mig och stöttade så mycket han kunde, men jag vet att det tär på mig psykiskt. Och just därför försöker jag att "inte bry mig". Jag vill inte gå under på grund av det här! Men jag vet att jag måste. Jag måste bli en "morsa" och rota i allt igen.

Nånstans längst inne i mig känner jag hur jag stänger av alla känslor, och bryr mig mindre och mindre för varje gång.. för att jag blir så besviken. Spriten är hemsk, den ljuger, den får honom att ljuga och hans beteende vet jag kommer bli sådär hemskt igen. Och jag bara känner hur jag lägger locket på. För det är så jävla jobbigt.

Men samtidigt så är jag kär, bara så himla kär.