Hur bemöta partner med hypokondri?

Gud, vad jobbigt!

Det är nog viktigt att du inte ger nån som helst reaktion från dig som ger honom nån känsla av att du också tror att han är svårt sjuk.

Kräv psykologhjälp!

Gå inte med i hans ångest, och låt honom inte manipulera dig till att engagera dig i att övertyga honom om att han inte är sjuk. Det kommer ändå aldrig att lyckas utan blir bara outhärdligt för dig. Säg till honom att du inte vill höra om hans inbillade sjukdomar, han får skaffa sig en samtalskontakt om han behöver prata om dem.

Eftersom risken att han överför sin hälsoångest på ert kommande barn är enorm så skulle jag, om jag var du, verkligen framhärda i att kräva att han skaffar sig adekvat behandling för sitt dåliga psykiska mående.

I början blev jag lurad några gånger, dvs han lyckades lura mig att han troligtvis hade cancer, då blev det tusen gånger värre eftersom jag ju också var orolig. Men nu är jag antingen likgiltig, förstående/lugnande/nekande eller vansinnig för att han inte bara kan leva livet och sluta hålla på sådär! Han vill inte gå till psykolog mer, tog väääldigt mkt att få honom att gå till psykologen för nåt år sedan och det hjälpte inte alls. 

Har en släkting som är så där. Hela släkten ignorerar henne vad gäller hälsofrågor. Det kanske är elakt men vi svarar bara om hon tar upp ämnen som inte handlar om sjukdom eller mediciner. Om man försöker svara på ett vettigt sätt och försöka få henne att vara lite mer sansad,ge råd osv, blir det ändå alltid fel. Hon tolkar allt som hon vill ändå. Därför har vi slutat. Vår logik är att man då inte uppmuntrar henne till det här pratet. 

Men hur gör man? Vi har verkligen försökt få hjälp, men det är endast denna psykolog vi blev hänvisade till.

tack för svaren!

Tycker att du bara ska göra klart att du inte ämnar prata om saken och sedan stå på dig i det beslutet.

KBT då? Det är framgångsrikt i en del fall.

Han kan börja med en KBT-självhjälpsbehandling på nätet. Han skaffar ett konto på "Mina vårdkontakter" och klickar sig vidare därifrån.

psykiskasjukdomar.se/kbt/

Tack! Ska kolla på det!

Jag brukar effektivt bemöta med kommentarer som:

- Ja det är nog cancer, men jag är ju inte läkare, ska vi ringa 112?

- Det låter som typiska hjärtinfarkts-symptom, ska vi ringa ambulans?

- Ska jag köra dig till akuten?

Får oftast "gruffande" svar och diskussionen dör.

Mm, sådär har jag också gjort, senast igår. Frågade vad han skulle säga till läkaren, att han vill att han undersöker honom för all möjlig sorts cancer eftersom han är förkyld och det inte gått över snabbt. Han förstår ju själv hur dumt det låter men slutar inte oroa sig ändå. 
Grejen är den att när han verkligen ÄR sjuk ja då ska han inte alls till sjukhus. han har diabetes och vid kraftiga sjukdomar som vid influensa och magsjuka så kan det ibland vara väldigt viktigt att få komma in för att få dropp, men nej då ska han inte alls dit.