Behandlas lika?

Jag tror att om båda har barn sen tidigare så är den verkligheten du beskriver inte unik. Har den ena barn men inte den andra och de sedan får ett gemensamt barn kanske det ser något annorlunda ut. Min sambo har inte barn sen tidigare och hon behandlar min son som om han vore hennes egen.

Jag tror den uppdelningen är vanligare i familjer med vars ett barn - än familjer där det finns både bonus och gemensamma barn.

Ja, det är kanske så. Vi har inga gemensamma barn och ingen gemensam ekonomi. Då kanske det blir så. Det känns bara lite konstigt att tänka sig att jag skulle gå in och natta bonusbarnet varannan kväll medan sambon nattar mitt barn. Till exempel.

Nu var våra barn ganska stora när vi flyttade ihop, 6 och 10 år. Men vi har alltid behandlat barnen som våra gemensamma. Lättare för min sambo eftersom mitt barn inte har någon annan pappa i sitt liv. Men jag har väldigt tidigt kommit hans barn otroligt nära och gör ingen skillnad på dem.
Funkar för oss :)

Tycker ni har en rätt vettig uppdelning. Men lite nyfiken. Hjälps ni aldrig åt med barnen? Typ om någon av er vill gå träna, gå på personalfest, råkar vara sjuk eller nåt liknande?

Jo, det är klart att vi gör. Men det är inte *självklart*. Skulle min sambo vara sjuk är det klart att jag kör båda ungarna till skolan. Vill jag gå på aw med kollegerna en kväll när jag har mitt barn frågar jag sambon om det går bra (det skulle det oftast göra) och så vidare. Men skulle det vara så att jag inte har mitt barn medan bonusen är hemma, då skulle jag utan att tveka dra på aw utan att synka med sambon mer än "jag går på aw, kommer hem vid elva, förmodligen". Hade barnen gått på samma skola hade vi synkat så att en hämtade och en lämnade, nu kan vi inte det. Och hade det varit så att mitt barn gick i skolan nära sambons jobb, och bonusen nära mitt, ja, då hade vi nog bytt och tagit varandras, men vi anstränger oss liksom inte för att dela lika och vara lika delaktiga. Är sambon sjuk eller upptagen skulle jag kunna gå på föräldramöte för bonusen om jag har möjlighet, men inte annars. Vi går inte på utvecklingssamtal för varandras barn. Uppvisningar och matcher och sånt försöker vi i största möjliga utsträckning gå på tillsammans, men skulle det krocka är det självklart att jag följer med mitt barn och min sambo med sitt.

Givetvis lagar en person mat till hela familjen. Den som tvättar tvättar allt. Den som är närmast hjälper till om det behövs. Jag hjälper bonusen med matten, för det är jag bra på. Sånt. Vi är en familj, vi älskar varandra. Men vi är inte en kärnfamilj och barnen är våra, men inte våra gemensamma. 

 

Så ni tar varannan nattning (idag nattar jag stora och du lilla, i morgon byter vi), turas om att vabba, gå på föräldramöten och allting sånt?

Det var bara min lilla som nattades och det gjorde vilken som av oss (eller gärna båda eftersom vi nästan slogs om att få natta :) ) samma när det gäller föräldramöten för min lilla. När det gäller hans barn kunde mamman gå på föräldramöten. VAB delade vi på. Utvecklingssamtal i skolan har ofta båda gått på. Discon m.m gick vi båda på. Barnen gick i samma skola, vi bytte skola för hans barn eftersom mitt barns skola är mycket bättre.

Jag lever som du ungefär och det av den anledningen att mina barn VILL bli nattade av mig och min sambos barn av honom. Jag vill natta mina barn och vice versa. Sen säger jag godnatt och ger bonusarna en kram också men ligga bredvid, kli på ryggen, samtala gör jag med mina egna. Jag prioriterar att få så mycket tid med mina barn så möjligt och min sambo med sina. Sen gör vi massa saker tillsammans också och barnen hänger med varandra och självklart hjälps vi åt och ställer upp när det behövs men jag VILL skjutsa, hämta, natta, göra läxor, gå på samtal mm med mina barn för det är värdefull tid. Barnen kommer ju för umgänge med mig, inte min sambo. Vi har bott ihop i 3 år och det funkar toppen. Alla är nöjda och glada:).

Vabba gör jag ALLTID, vill självklart ta hand om mina barn när de är sjuka. Min sambo skulle självklart göra det om jag bad honom men varför skulle jag??