Behandlas lika?

Jag skulle tycka att det vore rimligt att den som tjänar mer står för en del av kostnaderna för föräldern som tjänar mindre. Så fungerar det i en familj, enligt min mening.

Riktiga syskon har det behovet, det kan kännas som ett helvete om det blir väldigt orättvist.

Det finns väl för och nackdelar med det.
Som TS skrev det kan bli ett barn som får sänka sin standard för att låtsas syskonet ska bli behandlad exakt lika, inte bra för för relationen mellan föräldrar och plast syskon. Barnets andra förälder kan bli missnöjd.
Ska det bli helt lika måste de andra föräldrarna komma överens och göra lika.

Barn vill inte heller att andra ska lägga sej i så mycket "du bestämmer inte över mej" så de har nog lättare för att acceptera att det inte är lika.
plastföräldern måste kompensera det med väldigt mycket positiv tid för att barnet lättare ska acceptera det.

Det kan vara jobbigt för ett barn att behöva anpassa sej efter hur andra föräldrar gör med sina barn, blir jobbigt för föräldrarna också.
När de gjort olika innan, hur bestämmer man hur allt ska göras utan att bråka om det? Gör som jag vill med mitt barn kan vara ganska känsligt.

Det går inte att göra allt perfekt men det får förhoppningsvis en extra vuxen och  ett extra syskon de trivs med.

Skyldigheten är att de inte ska behöva konstant känna att de är orättvist behandlade, båda barnen får en varsin kaka men det kan kännas orättvist att behöva anpassa sej efter andra också.

Jag tror inte att det fungerar i längden om allt ska vara lika.
Läser du tråden är de mesta lika.Ja, om det är väldigt stor skillnad. Barn kan vara avundsjuk på sina kompisar också.
Men om barnens föräldrar fokuserar på att göra sina egna barn nöjda och glada blir det ju inte tråkigt.


I slutänden finns också mor och far föräldrar, ska allt bli lika kan inte två barnfamiljer flytta ihop.
Föräldrar med barn kan då bara flytta ihop med andra utan barn och då kan man få andra problem.När det kommer till mat mm så kan det vara bra men om man har men den som har lite mer ska inte behöva försörja en vuxen och någon annans barn.
Jag skulle inte vilja lägga ut massa pengar på andra barns kläder mm om jag inte har fet lön så jag inte har behov av pengarna.

Det finns nog många ensamstående föräldrar som dreglar efter andras plånbok, delad ekonomi visar mognad och eget ansvar.
Pengar startar många bråk.


Jag tror att du försöker jämföra med en vanlig svensk kärnfamilj men det är en fantasimall, familjer är olika.
Om man bryr sej om sina barn så märker man om de är missnöjda med olikheterna och kan förändra om det behövs, de blir inte automatiskt missnöjda om allt inte passar in någons mall för hur det ska vara.

TS skriver också att de nyss har flyttat ihop, det kan bli lite väl mycket förändringar för ett barn om man ska ändra på allt.

Men om Lisa och Anders har Pelle, Stina och Erik har Kajsa, dessa föräldrar skiljer sig - Lisa och Erik flyttar ihop och har Pelle och Kajsa varannan vecka. Varannan vecka bor Pelle med sin pappa Anders, som har en ny sambo, Karin och hennes barn.

Så i din rättvisa värld betyder det om Pelle vill börja spela ishockey måste Lisa, Anders, Karin ( och Karins ex-man) Erik och Stina komma överens om att ishockey kostnaderna är rimliga och de alla kan lägga samma summa för resp. barns fritidsintresse!

Eller så blir det ingen ishockey och Pelle blir väldigt arg på sina dumma plastföräldrar och plastsyskon.

Ja, jag förstår att en familjebildning som du beskriver kan försvåra rättvisetänket. Jag tycker ändå att det borde vara en ledstjärna att barnen skall behandlas så rättvist det går. Det behöver ju inte vara någon millimeterrättvisa. Jag lever i en kärnfamilj men även vi är inte millimeterrrättvisa. Min dotter red i några år och sonen spelade fotboll, vi tyckte inte att vi behövde kompensera sonen med extra presenter eller månadspeng för att dotterns idrott var dyrare.
Nu har jag i princip ingen erfarenhet av skilsmässor, lever i en kärnfamilj och har vuxit upp i ett intakt hem.

Men jag värjer mig lite mot att så manga verkar se så invidualistiskt på saker och ting. Det är mitt och ditt. Mina och dina barn. För mig är det viktigt att vara en Familj.  

Alltså. Vi är en familj. Absolut. Men vi är ingen kärnfamilj. Jag kan inte säga till mitt ex att "nej, du får inte köpa den där dyra jackan till vårt barn, för min sambo med ex kan inte köpa något jämförbart till sitt". Min sambo kan inte säga till sitt ex att "nej, du får inte utnyttja din möjlighet att vara ledig varje fredag med vårt barn, för det kan inte min sambo med ex vara med sitt - det blir orättvist". 

 

Det är våra barn. Men det är också mitt barn och ditt barn. 

Jag tycker att du resonerar klokt!

Expartnern ska inte skjuta till i sitt ex liv och den nya partnern ska inte skjuta till till sin nya partners kostnader för barnet. Är överenskommelsen 50/50 mellan biologiska föräldrarna så är det fine. Eller vilken uppdelning man nu gör. Men "styvföräldern" ska inte skjuta till eller lägga in ett dyft. Sätter man barn till världen får man lösa deras försörjning, inte någon annan oskyldigs stackares ansvar.

Oskyldig stackare?

Är det en bonusförälder vi talar om?

Eller styvförälder snarare.

När man bildar familj med någon som har barn så ingår även barnen i ens nya familj.

Det är väldigt lätt att uttala sig om något som man själv aldrig har provat...