Behandlas lika?

Jag undrar lite över alla er som hävdar att ni är "en familj" och behandlar alla barn i familjen lika/som om de vore era egna. Stämmer det verkligen? Vi har rätt nyligen flyttat ihop efter att ha varit tillsammans ett tag, och även om vi har blivit en familj så är det ändå tydligt att vi har varsitt barn, inte två gemensamma. Är vi ovanliga?

Barnen går till exempel inte på samma skola. Det är självklart att vi hämtar och lämnar vårt eget barn. Hade båda varit våra kanske vi hade lagt upp en annan plan. Vi "nattar" fortfarande barnen - var och en sitt eget. Hade båda barnen varit våra gemensamma hade vi förmodligen turats om varannan kväll. Mitt barn har en dyr fritidsaktivitet, för att hon vill och jag och hennes andra förälder är överens om att det är något vi vill lägga pengar på (vi delar på utgifterna för den) - hur min sambo lägger upp sitt barns fritid är en fråga för de föräldrarna. Klart att vi pratar om saken, och snackar om logistik och schema och så, men mitt barn är mitt ansvar och tvärtom. Hur mycket mitt barn får i veckopeng är något jag bollar med mitt ex och med min sambo, men i slutänden är det mitt beslut, och bara mitt, hur mycket pengar jag vill ge mitt barn och vad det ska räcka till. Visst hade jag kunnat vabba med bonusbarnet om det skulle behövas, men då vill jag bli ombedd - det är inte mitt ansvar. Hade det varit vårt gemensamma barn hade vi givetvis delat 50-50.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 22:16

#3

Ja, det är kanske så. Vi har inga gemensamma barn och ingen gemensam ekonomi. Då kanske det blir så. Det känns bara lite konstigt att tänka sig att jag skulle gå in och natta bonusbarnet varannan kväll medan sambon nattar mitt barn. Till exempel.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 22:37

#6

Anonym (misa) skrev 2016-11-08 22:25:34 följande:

Tycker ni har en rätt vettig uppdelning. Men lite nyfiken. Hjälps ni aldrig åt med barnen? Typ om någon av er vill gå träna, gå på personalfest, råkar vara sjuk eller nåt liknande?

Jo, det är klart att vi gör. Men det är inte *självklart*. Skulle min sambo vara sjuk är det klart att jag kör båda ungarna till skolan. Vill jag gå på aw med kollegerna en kväll när jag har mitt barn frågar jag sambon om det går bra (det skulle det oftast göra) och så vidare. Men skulle det vara så att jag inte har mitt barn medan bonusen är hemma, då skulle jag utan att tveka dra på aw utan att synka med sambon mer än "jag går på aw, kommer hem vid elva, förmodligen". Hade barnen gått på samma skola hade vi synkat så att en hämtade och en lämnade, nu kan vi inte det. Och hade det varit så att mitt barn gick i skolan nära sambons jobb, och bonusen nära mitt, ja, då hade vi nog bytt och tagit varandras, men vi anstränger oss liksom inte för att dela lika och vara lika delaktiga. Är sambon sjuk eller upptagen skulle jag kunna gå på föräldramöte för bonusen om jag har möjlighet, men inte annars. Vi går inte på utvecklingssamtal för varandras barn. Uppvisningar och matcher och sånt försöker vi i största möjliga utsträckning gå på tillsammans, men skulle det krocka är det självklart att jag följer med mitt barn och min sambo med sitt.

Givetvis lagar en person mat till hela familjen. Den som tvättar tvättar allt. Den som är närmast hjälper till om det behövs. Jag hjälper bonusen med matten, för det är jag bra på. Sånt. Vi är en familj, vi älskar varandra. Men vi är inte en kärnfamilj och barnen är våra, men inte våra gemensamma.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 8 Nov 22:39

#7

smulpaj01 skrev 2016-11-08 22:21:44 följande:

Nu var våra barn ganska stora när vi flyttade ihop, 6 och 10 år. Men vi har alltid behandlat barnen som våra gemensamma. Lättare för min sambo eftersom mitt barn inte har någon annan pappa i sitt liv. Men jag har väldigt tidigt kommit hans barn otroligt nära och gör ingen skillnad på dem.
Funkar för oss :)

Så ni tar varannan nattning (idag nattar jag stora och du lilla, i morgon byter vi), turas om att vabba, gå på föräldramöten och allting sånt?

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 9 Nov 15:13

#13

Anonym (Samma) skrev 2016-11-09 14:04:11 följande:

Jag lever som du ungefär och det av den anledningen att mina barn VILL bli nattade av mig och min sambos barn av honom. Jag vill natta mina barn och vice versa. Sen säger jag godnatt och ger bonusarna en kram också men ligga bredvid, kli på ryggen, samtala gör jag med mina egna. Jag prioriterar att få så mycket tid med mina barn så möjligt och min sambo med sina. Sen gör vi massa saker tillsammans också och barnen hänger med varandra och självklart hjälps vi åt och ställer upp när det behövs men jag VILL skjutsa, hämta, natta, göra läxor, gå på samtal mm med mina barn för det är värdefull tid. Barnen kommer ju för umgänge med mig, inte min sambo. Vi har bott ihop i 3 år och det funkar toppen. Alla är nöjda och glada:).

Ja. Detta. Mitt barn vill bli nattat av mig, och jag vill natta mitt barn. Jag och bonusen tycker jättemycket om varandra, men det är inte samma sak.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 9 Nov 15:17

#14

Magdalena03 skrev 2016-11-09 14:47:31 följande:

Jag tycker man har en skyldighet mot barnen att se till att alla i en familj behandlas lika och lever på samma ekonomiska standard.

Jag tycker att det låter jättebra - i teorin. Men i praktiken? Om båda barnen vill att deras respektive förälder ligger bredvid medan de somnar och jag är villig att göra det, men inte min sambo (nu är så inte fallet, men om), ska jag då vägra mitt barn det för att det ska vara rättvist? Om mitt barn har ett intresse, och jag och mitt ex är villiga att lägga de pengarna och den tiden för att hon ska få utöva det, ska vi då låta bli för att min sambo med ex *inte* vill eller kan betala för sitt barn?

Men visst, jag skulle inte ge mitt barn, säg, hundra kronor i veckopeng medan min sambos någorlunda jämnåriga barn får tjugo, och så ska det räcka till samma sak. Det får vi ju synka ihop oss om.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 11 Nov 11:10

#26

Magdalena03 skrev 2016-11-11 10:42:23 följande:

Ja, jag förstår att en familjebildning som du beskriver kan försvåra rättvisetänket. Jag tycker ändå att det borde vara en ledstjärna att barnen skall behandlas så rättvist det går. Det behöver ju inte vara någon millimeterrättvisa. Jag lever i en kärnfamilj men även vi är inte millimeterrrättvisa. Min dotter red i några år och sonen spelade fotboll, vi tyckte inte att vi behövde kompensera sonen med extra presenter eller månadspeng för att dotterns idrott var dyrare.
Nu har jag i princip ingen erfarenhet av skilsmässor, lever i en kärnfamilj och har vuxit upp i ett intakt hem.

Men jag värjer mig lite mot att så manga verkar se så invidualistiskt på saker och ting. Det är mitt och ditt. Mina och dina barn. För mig är det viktigt att vara en Familj.

Alltså. Vi är en familj. Absolut. Men vi är ingen kärnfamilj. Jag kan inte säga till mitt ex att "nej, du får inte köpa den där dyra jackan till vårt barn, för min sambo med ex kan inte köpa något jämförbart till sitt". Min sambo kan inte säga till sitt ex att "nej, du får inte utnyttja din möjlighet att vara ledig varje fredag med vårt barn, för det kan inte min sambo med ex vara med sitt - det blir orättvist".

Det är våra barn. Men det är också mitt barn och ditt barn.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 14 Nov 09:56

#41

Magdalena03 skrev 2016-11-11 18:17:49 följande:

Det jag sagt är att alla barn i en familj bör leva på samma ekonomiska standard, det tycker jag känns rimligt och rättvist.

Hela familjen bör leva på samma ekonomiska standard och man bör hjälpas åt.

Ingår det förresten i mammarollen att göra allt det du räknar upp?

I vår familj delar vi på läxläsning , nattning och skjutsning.

Om jag levde i en bonusfamilj skulle jag se det som naturligt att båda de vuxna hjälptes åt med det som behövs. Förhoppningsvis känner de sin bonusförälder så bra att även bonusföräldern kan natta. Vore ju hemskt om barnen tvingades bo med någon de inte har förtroende för.

Mitt barn och min sambo tycker väldigt mycket om varandra, liksom jag och min sambos barn. Vi känner förtroende för varandra och trivs ihop. Men fortfarande vill barnen helst bli nattade av sin egen förälder. Det funkar med den andra om en är borta en kväll, men vi ser inget egenvärde i att tvinga fram en varannan kväll-grej.

Anonym (mamma och bonus) Trådstartaren

Äldre 14 Nov 09:58

#42

Magdalena03 skrev 2016-11-11 22:32:27 följande:

Om två människor är så olika som du beskriver tror jag inte att de bör bo ihop.

Varför inte vara särbo om man ser så olika på livet och har så olika förutsättningar och om den välbärgade inte vill dela med sig?

Den välbärgade? Alltså, hade jag haft gott om pengar och min sambo sämre är det klart att jag hade skjutit till så att båda barnen fick ungefär samma förutsättningar. Men även du måste ju inse att det är orimligt att mitt ex ska skjuta till pengar till min nya sambos barn sedan tidigare. Ska jag då hindra mitt ex från att köpa en cykel (obs! exempel!) till vårt barn för att min sambos barn inte har någon? Det blir ju absurt.

Behandlas lika?

INNEHÅLL