La Conejita skrev 2018-06-11 02:25:16 följande:
Hallå, kommer ni ihåg mig? Det blev så stressigt och jobbigt med sjukhusvistelse, sondmatning (med utpumpad bröstmjölk), pumpning efter varje amning nästan ett tag och en idiot till doktor att jag kom av mig. Har fortfarande dåligt med tid till att skriva inlägg, det är när jag ammar det kan gå bara om jag orkar. Vi mår iaf bra och båda barnen går upp fint i vikt och jag ammar nu bara, behöver inte tillmata nåt. Det var väldigt tidskrävande att hålla på med det.
Tänkte att jag måste ju kika in för att se om det kommit två nya bebisar från våra sjuttiosjuor och Grodans har kommit såg jag. Stort grattis! Så underbart. Undrar förresten hur länge man kommer känna den här stora glädjen över barnen. Tills de kommer i tonåren var det nån som sa. Visst är det tufft att vara själv med tvillingar men det är så värt det och barnen ger så mycket glädje. Olov är sällskapssjuk och gråter ofta om jag lägger ner honom, så honom får jag underhålla mycket, men det är inte svårt. Han ler t ex lyckligt om han får stå. Agnes är mycket mer självständig och kämpar hela dagarna med att försöka krypa. Hon blir arg och frustrerad när det inte går, så då måste man vara där. Hon är imponerande ihärdig och även hon har nära till leende, sötnosen. Ingen rast, ingen ro, men det är kärt besvär förstås.
Jag är förresten gärna med om ni ska ha någon träff. Grodan, går det bussar till dig? Om det blir hos dig som du föreslog.
Åååh så härligt att höra ifrån dig, har också undrat! Håller med Grodan, skönt att det har vänt nu, och imponerad av din kraft och tålamod. Själv hade jag nog tagit till flaskan (som tillägg) för länge sen, är på tok för lat..
Fast d e klart, de kan ju vägra flaskan också, de vet vad de vill och inte de små liven..
Elsa är som en blandning av dina, sällskapssjuk (men ligger själv i 5 min eller mer om hon inte är för trött) och jäääkligt envis med krypandet, väldigt stark är hon. Men än så länge går hon bet.
Snurrar dock runt i magläge ett helt varv genom ngn slags kravlande.
Tja, vuxna sonen är jag självklart glad för också, det kommer jag alltid vara, men när han blev större var han mer.. självklar på något sätt? Vet inte, som ett långt kärleksfullt förhållande där det där nykära har lagt sig? Ngt ditåt.
Fast barn är man nykär i myyyyycket mycket längre förstås.
Grodan, jag vill med förstås! Är det OK att ta med mannen? Vore lättare att prata då om man har en assistent. Han är helt rumsren.
Men klarar mig utan honom givetvis!
