Berättade för min chef igår om att jag kommer att bli pappa i februari. Han blev väldigt glad och gratulerade. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle vara så mycket ledig som möjligt i början, "Då behövs man hemma" som han sa och att avdelningen får sänka ambitionsnivån på projekten i vår och kanske inte dra igång så många...
Känns helt underbart med en sån chef men jag misstänker att inte alla är såna.
Vad fick Ni för reaktioner??
Ja min var oxå positiv. Men den blev jag av med det uppdraget under pappaledigheten. Jag jobbar som konsult och är ute på olika uppdrag så sånt här kan hända.
Nu spelar det iof inte så himla stor roll, jag trivdes inte överdrivet bra på den arbetsplatsen. Men jag har fått ett nytt uppdrag som jag börjar nu på måndag. Så allt är lugnt.
Bara positivt från min chef inga som helst gnäll. Har kvinnlig chef, kanske detta kan påverka inställningen?
Jo, kvinliga chefer kanske har en annan förståelse. Jag blev faktiskt förvånad över min chefs reaktion. Reser en hel del och kan numera planera dessa utifrån vad som händer hemma. Tidigare har inställningen varit det motsatta. Är vi lyckligt lottade eller börjar inställningen till barn hos företagen förändras?
Jag fick enbart positiva reaktioner från min VD.
Åkte och hämtade tjejen från hennes jobb en dag som hon mådde riktigt illa, och det sa jag ju till chefen. Då frågade han "Är hon på smällen eller?" "Ja", sa jag. Har aldrig sett honom le och stråla så mycket som då.
Kändes riktigt bra
Vi är två killar här som har hand om IT-support för 200 pers och vi ska ha barn nästan samtidigt... Chefen här var givetvis glad, men det tog tre sekunder innan vi skulle "planera" våra pappadagar kring jul.
"Skit ner dig!" sa jag för mig själv. Jag tar ledigt när jag vill.... :o)
Jag sökte nytt jobb för några veckor sen. Jag sa i anställningsintervjun att jag skulle få barn i Januari 2005. Men fick inte så mkt reaktion.
Sedan fick jag jobbet och sa då igen att jag ville vara pappaledig Hösten 2005. Det gick också bra! Så nästa onsdag slutar jag på mitt jobb och sedan börjar jag på ett nytt. =)
Min chef kom klivande ett par månader innan det var dags och ville att jag skulle åka utomlands på en konferens samma vecka som det var BF!
Jag antydde i så diplomatiska termer som möjligt att det kunde han glömma.
Svaret blev: "-Men du kan väl fundera på saken...?"
QUE??? Karln måtte leva på en annan planet...
Det bidde ingen konferens, däremot en liten Ylva som nu är åtta veckor :)
Hej
Inte riktigt inom thread:n men.. Jag blir lite lätt lack...På min nuvarande arbetsplats planerar småbarnspapporna (jobbar i en rätt mansdominerad organisation) in VAB (vård av sjuk barn) en månad innan.. Hade en gjort det hade jag kunna acceptera att någon har ett barn som är kroniskt sjuk.. men alla?? Och dessutom att inte ens dölja inför ledningen att man "vab:ade" på segelbåten i skärgården, eller vab:ade ihop ett kök under veckan gör en bara ännu lackare..
Å andra sidan var min förra chef alltid borta, and I ain't kidding, varje måndag pga sjukt barn under två år.. Helt sjukt..
Låter lite skumt minsann. Men har de hittat på ett sätt att veta när barnen ska vara sjuka så borde de väl oxå kunna förebygga?
Nästan så det är läge att sätta försäkringskassan på dem... Men det tar väl ett par år innan de gör något...
Man blir ju bara ledsen när systemet utnyttjas på det sättet...
Min chef blev glad & grattulerade! Det har hittills inte varit några problem att planera in ledigheten som blir i början av nästa år. Mitt företag är mån om föräldrarna, de uppmuntar oss till att ta hand om våra små.
Nu ser jag fram mot början av nästa år!
Alla är glada och undrar mycket om hur det går.
Nästan alla här har barn och de som inte har är nog på gång.
Jag skulle fått sparken direkt!...
När jag berättade fick jag enbart positiva reaktioner. Inget snack om "Hur läng blir du borta då?" eller liknande. Sen så berättade jag på fikat för övriga arbetskompisar och dom blev också glada. Känns skönt att ha berättat, då kan man ju vara mer "öppen" med att man ska iväg till MVC eller liknande.
Känns som om jag jobbar på ett jobb där familjen prioriteras och det är kanske inte så vanligt i dagens Sverige....
/Anderz