Trebarnsmamma och psykiskt instabil

Jag mår skit men biter ihop och biter ihop... Mina tre barn och min man är mitt allt! Jag älskar dom mer än livet självt för dom är hela mitt liv. Jag lever i ett lyckligt och kärleksfullt äktenskap som liksom alla relationer har påfrestande perioder och upp o nedgångar men vi är väldigt sammansvetsade o har gått igenom mycket tillsammans, vet var vi har varann. Så vart ska jag börja... jag är 33 år och har hunnit gå igenom en del hemska saker tidigare, haft relationer där jag fått ta hand om min partner, kört slut på mig själv under gymnasietiden och senare i arbetslivet, gått in i väggen alltså. Är stark psykiskt men skör samtidigt. Har ett sk. psykiskt funktionshinder. För ca 6,5 år sen rasade min värld då jag o min dåvarande sambo blev anklagade för misshandel på vår 3 månaders son. För att göra en lång historia kort så visade det sig att min dåvarande sambo inte var helt frisk utan orsakat massor med inre skador på sonen, vi satt båda arresterade o häktade och sedan under utredning i familjehem för det lång tid innan han erkände. Jag fick välja mellan honom och våra 2 barn med hot om rättegång o risken att barnen blev placerade. Självklart valde jag barnen trots att han ännu inte erkänt. Under denna mörka period för 6 år sen så kom min nuvarande make in som en räddande ängel. Han lärde känna barnen medan de var placerade hos mina föräldrar (då jag o sambon satt häktade) och fanns som en nära vän för mig o barnen i den svåra tiden som utvecklades ganska snabbt till en stark, passionerad kärlek (något jag aldrig känt för sambon eller tidigare). Jag behöver väl inte ens nämna att det med sonen var en traumatisk händelse för både mig o barnen. Jag fick visa soc o alla att jag minsann klarade barnen själv och jag kämpade hårt för att båda barnen skulle må bra och ta sig ur detta hemska utan men. Gick hos bup med dottern som var 3 år då samt samspelsterapi etc. Min man tog sig an barnen som sina egna och har adopterat dom o står alltså som pappa nu även på pappret. Första gången min son sa pappa var han 15 mån och det var till min nuvarande man. Vi ser oss som en kärnfamilj och inget annat. Mitt ex har vi ingen kontakt med och har inte haft på många år. Jag har gått oss kurator och bearbetat "det värsta" men är inte klar helt med att bearbeta detta trauma.

Som sagt är jag lycklig nu. Trivs i huset vi köpt tillsammans och älskar våra tre barn så fruktansvärt mycket. Jag äter antideppr. medicin o kommer kanske få fortsätta med den hela livet, försökt sluta själv men har man brist på seretonin så har man... jag fick dessutom hypothyreos under graviditeten med minstingen men ligger nu på rätt dos levaxin men den ständiga tröttheten får man tydligen leva med. Svullen i kroppen med, mycket vätska. Har arbetstränat o varit sjukskriven o mammaledig om vartannat. Vet att jag klarar studera/jobba på halvtid men inte mer än så då rasar jag. Barnen kommer alltid, alltid i första hand, oavsett. Mår inte dom bra så mår inte jag bra. Jag är lite av en hönsmamma och nästintill självuppoffrande men det kanske är lite förståeligt efter mitt förflutna. Eftersom jag varit hemma så mycket så tar jag automatiskt den största biten hemma. Jag tvättar, plockar, städar o grejar varje dag. Min man jobbar heltid o gör så mycket han orkar, vilket inte blir mycket i veckorna men desto mer på helgerna. Jag har accepterat detta o tycker det är rättvist eftersom jag är mest hemma o jag vet att han vill hjälpa till o gör så gott han kan. Jag tar också största delen av allt med barnen, lämna o hämta på dagis och skola, läkarbesök, tandläkarbesök, möten etc. etc. Men behöver hans hjälp då jag inte är klar med körkortet ännu. Jag vet inte vad jag mer ska berätta för att ni ska få en så klar o rättvis bild som möjligt av mig/oss. Nu är det såhär i alla fall att min son mår fruktansvärt dåligt. Han har alltid varit ett "typiskt mellanbarn" som BUP uttryckt det. Han har i perioder känslostormar som verkligen får en att känna att man lever. Han har varit så upp i gasen att han haft sönder saker, bland annat fönster tidigare. Detta har kommit i perioder under hela hans liv och oftast har han sedan utvecklats något oerhört under dessa perioder. Han har alltid varit en liten kille med mycket känslor och tankar och är dessutom väldigt smart, lättlärd och duktig. Ofta tror folk han är äldre än vad han är, både utseendemässigt o till sättet har han alltid varit "större" än han är. Detta gjorde att det blev lite av en krock när han började skolan i augusti. Han är mycket mognare än många av killarna i sin klass, klarade redan får dag 1 att sitta stilla och lyssna på fröken och lärde sig massor! Dras dessvärre till äldre barn och även lite till de "bråkiga, kaxiga" barnen och det slutar med att han råkar i båk, blir ledsen osv. Han är ingen bråkstake i skolan men vet helt enkelt inte var han hör hemma. Han har blivit utsatt för otäcka saker på fritids då flera barn tvingade honom in i en gallerbur i förrådet och stängde för. Han har blivit jagad, slagen och allmänt kränkt. Jag har varit på skolan o skällt, pratat med rektor osv. Det finns nu ett nätverk runt min son och skolan jobbar aktivt med att han ska trivas o må bra, dom "vakar" extra över honom på raster etc. Jag har fullt förtroende för hans fröken, rektorn etc. Har börjat hos skolkurator med min son också, är med honom tills han blir trygg o en klarar att gå till henne själv. I somras släppte vi dessutom "bomben" om vem som skadat honom som liten. Efter mycket press från BUP etc. som tyckte vi borde berättat redan då han var 4 år. Men under ett utbrott i somras förklarade jag mycket pedagogiskt att han haft en annan pappa under en mycket kort tid i sitt liv o att denne skadade honom men att hans nuvarande pappa älskar honom o alltid gjort. Ungefär så. BUP o andra liknande personer menar att han behövde få den infon för att förstå sin egen ilska osv. Nu i efterhand önskar jag att vi lyssnat på magkänslan, andra föräldrar o barnläkare som sagt att det var för tidigt för honom att hantera den informationen. Som ni säkert förstått mår min son skit nu. Om han haft utbrott/ilska tidigare så är ingenting mot nu... han har utvecklat något som liknar en blandning av panikångestattacker och ilskeutbrott. Hans ilska riktade sig ibland tidigare mot oss alla i familjen, sedan lillasyster men nu endast mot pappa. Han blir upp i gasen, arg o sedan ledsen innan läggdags framförallt på söndag kväll efter att ha mått toppen o varit våran underbara, goa pojke hela helgen. Han har bitit sig själv i tungan o blödit massor under ett utbrott. Han får sova inne hos mig o maken o sin lillasyster då han inte klarar att sova själv i sitt rum (han upplevde att någon stod utanför hans fönster när han skulle sova i sitt rum för ett tag sen o blev panikslagen bland annat.).
Vi gör allt för att han och resten av familjen ska må bra. Extra Mycket kärlek o närhet o bekräftelse behöver han nu men såklart också regler o rutiner o det är inte ok att slåss eller ha sönder saker även om man mår dåligt.
Vi kämpar tillsammans och min son är inget problem, men såklart påverkas hela familjen (o även min mamma, pappa o syskon) av att han mår skit, så funkar det ju att leva i en familj. Jag går på möten på skolan varje vecka för att prata kring hur han mår o hur de jobbar för honom etc. Till saken hör också att fritids en gång missade honom helt o han stack därifrån o var borta ca 45 minuter utan att någon märkte o sedan kom tillbaka sminkad o ingen märkte nåt. Just nu är vi glada om han orkar skolan fram till jullovet o fritids får vi avvakta med, allt är orosmoment för honom just nu, allt är en kamp. Varje dag är en kamp för oss med, att få upp honom på morgonen o iväg honom till skolan. Min man hjälper till en dag i veckan med detta just nu, tack o lov. Jag har lagt ner studierna och försöker orka körkortet i alla fall. Kämpat med det sen i somras och vill verkligen bli klar nu. Men jag pallar inte både studier på halvtid, körkort och familj/hem som det är nu.

Vad vill jag nu med detta inlägg då? Nja... skriva av mig kanske. Få tips å råd hur jag ska... vet inte. Kämpa gör man ju bara oavsett, ger ju inte upp. Måste orka för barnens skull. Det blir ju bättre. Problemet är att jag har fått en depression och mår inte bra... orkar knappt upp ur sängen på morgonen. Vill nästan inget, orkar inget. Men gör det ändå... pressar mig själv. Men känner mig värdelös ändå... Känns som energin tar slut gång på gång men jag kör på ändå... rädd att rasa ännu mer. Väntar på tid hos kurator, fått remiss dit.