När maken inte är pappan

I såna fall kan en adoptivpappa heller kalla sej för pappa. Eller?

Jag förstår att det är ångest att leva med detta. Det är ett moraliskt dilemma. Men avsikten var god och resultatet - ert barn - fantastiskt. Du har lånat en liten cell från en donator. Folk lägger alltför mycket vikt vid innehållet i den cellen. Det viktigaste är en kärleksfull förälder.

Triggern till att berätta tycker jag ligger i hur sannolikt det är att detta blir avslöjat. 
- är du 100 på att donatorn inte sagt något till någon? Inte nu och aldrig? Han är införstådd med konsekvenserna för honom om han berättar (dvs han blir far, underhållskyldig etc).
- vet du var barnet har för blodgrupp? I samband med sjukdom eller olycka kan det uppdagas att barnet har "fel" blodgrupp (varken din eller din mans).

Om du bestämmer dig för att berätta, gör det direkt. Du kan ju säga att du varit otrogen och att du är osäker på vem som är far. 

Inte lätt, men jag ser inte att du handlade med några som helst onda avsikter. Män har så svårt med tanken att det skulle kunna vara fel på deras spermier, att de hellre lever i ovisshet (till skillnad från kvinnor där man gör IVF och donation med självklarhet).

Donatorn och min man är ganska lika till utseendet, de har också samma ögonfärg.