Anonym (Dendär extramamman) skrev 2016-12-14 14:39:22 följande:
Det värsta är att han inte alls verkade bry sig om att jag blivit ledsen. Ingen ursäkt, ingenting. Bara ett "ok!"
Hade förmodligen känts lättare om det var eget biologiskt barn, då hade jag haft mer "rätt" att prata ordentligt igenom saken. Nu är pappan i huset av den åsikten att det bara är ett barn, man ska inte ta åt sig. Men jag blev verkligen riktigt illa till mods.
Om man varit i ett barns liv så länge som du, från barnet var ett år gammalt, så tycker jag nog att du har mycket stor rätt att ta ett samtal med barnet. Under förutsättning att du har
kunskap att lägga det på rätt nivå.
Att du inte nådde fram beror mycket på att ett barn inte alltid kan sätta sig in i en annans känslor i efterhand. Det är alldeles för abstrakt. De förstår att du kan gråta för att du slog dig. DET begriper dom, för de vet att det kan göra fysiskt ont. Men själsligt ont är svårare. Att ord och sånt kan göra ont om de inte är sanna, hur ska de förstå det? Så bortse från dina känslor! Däremot att säga att det är dumt att ljuga och narras, eftersom när man väl talar sanning så är det ingen som tror på dom (att ropa varg alltså).
