Orkar inte behålla mina hundar, är jag ond?

Hua, jag känner igen mig (ungefär..)! Är 23 år och fick mitt första barn för nästan 5 månader sedan. Har två hundar, 5 1/2 och 4 år gamla. Har aldrig varit något problem innan. Älskar dom så sjukt mycket!! Har aldrig ens tänkt tanken på omplacering. Sambon är allergisk, väldigt allergisk, men jag har sagt att han får leva med det eftersom jag älskar dom som familj. Första månaderna med bebis va ok. Lite jobbigt när dottern precis somnat och dom skäller (vi bor i lägenhet och det är väldigt lyhört). Känslan har kommit smygandes och jag började leka med tanken att omplacera dom redan någon månad efter bebis kom. Har verkligen funderat på det senaste månaden. Hundarna har inte varit sig själva sedan bebis kom, dom verkar nästan deppiga. Jag hinner inte gosa och busa med dom lika mycket som förr. Det gör så ont i hjärtat och jag känner att jag inte räcker till, orkar inte, hinner inte ge dom lika mycket uppmärksamhet blir stressad och irriterad på dom när dom skäller. Och sen sambon som är fruktansvärt allergisk. Så varför har jag dom? Inte för hundarnas skull. Inte för sambons skull. Inte för min dotters skull. Bara för min skull. Vi ska ju även ha fler barn också så hundarna kommer inte få mer tid om något år.. utan det kommer bara gå utför.. Så pratade med deras uppfödare, som redan har 10 st chihuahua, och hon tog som gärna! Då får dom ett liv på landet, i en stor trädgård, i ett hem utan barn. Där matte har tid för dom. Dom har hundkompisar att leka och ligga i chihuahuahög med. Va först orolig över att de kanske inte blir lugn och ro med så många hundar, men tror dom har det bättre där än här. Så nu sitter jag här och ska lämna bort dom efter jul. Hade aldrig ens kommit på tanken för ett år sen. Har så blandade känslor. Ska bli skönt, men sorgligt. Och tomt. Tror att jag pressar undan min sorg och mina tankar om det. Får så fruktansvärt dåligt samvete med då jag har sagt hela mitt liv att jag aldrig ska lämna dom och "jag förstår inte sånna som skaffar hund och sen ÖVERGER dom!". Vilken jävla hycklare jag är :(

Hua, jag känner igen mig (ungefär..)! Är 23 år och fick mitt första barn för nästan 5 månader sedan. Har två hundar, 5 1/2 och 4 år gamla. Har aldrig varit något problem innan. Älskar dom så sjukt mycket!! Har aldrig ens tänkt tanken på omplacering. Sambon är allergisk, väldigt allergisk, men jag har sagt att han får leva med det eftersom jag älskar dom som familj. Första månaderna med bebis va ok. Lite jobbigt när dottern precis somnat och dom skäller (vi bor i lägenhet och det är väldigt lyhört). Känslan har kommit smygandes och jag började leka med tanken att omplacera dom redan någon månad efter bebis kom. Har verkligen funderat på det senaste månaden. Hundarna har inte varit sig själva sedan bebis kom, dom verkar nästan deppiga. Jag hinner inte gosa och busa med dom lika mycket som förr. Det gör så ont i hjärtat och jag känner att jag inte räcker till, orkar inte, hinner inte ge dom lika mycket uppmärksamhet blir stressad och irriterad på dom när dom skäller. Och sen sambon som är fruktansvärt allergisk. Så varför har jag dom? Inte för hundarnas skull. Inte för sambons skull. Inte för min dotters skull. Bara för min skull. Vi ska ju även ha fler barn också så hundarna kommer inte få mer tid om något år.. utan det kommer bara gå utför.. Så pratade med deras uppfödare, som redan har 10 st chihuahua, och hon tog som gärna! Då får dom ett liv på landet, i en stor trädgård, i ett hem utan barn. Där matte har tid för dom. Dom har hundkompisar att leka och ligga i chihuahuahög med. Va först orolig över att de kanske inte blir lugn och ro med så många hundar, men tror dom har det bättre där än här. Så nu sitter jag här och ska lämna bort dom efter jul. Hade aldrig ens kommit på tanken för ett år sen. Har så blandade känslor. Ska bli skönt, men sorgligt. Och tomt. Tror att jag pressar undan min sorg och mina tankar om det. Får så fruktansvärt dåligt samvete med då jag har sagt hela mitt liv att jag aldrig ska lämna dom och "jag förstår inte sånna som skaffar hund och sen ÖVERGER dom!". Vilken jävla hycklare jag är :(

Hua, jag känner igen mig (ungefär..)! Är 23 år och fick mitt första barn för nästan 5 månader sedan. Har två hundar, 5 1/2 och 4 år gamla. Har aldrig varit något problem innan. Älskar dom så sjukt mycket!! Har aldrig ens tänkt tanken på omplacering. Sambon är allergisk, väldigt allergisk, men jag har sagt att han får leva med det eftersom jag älskar dom som familj. Första månaderna med bebis va ok. Lite jobbigt när dottern precis somnat och dom skäller (vi bor i lägenhet och det är väldigt lyhört). Känslan har kommit smygandes och jag började leka med tanken att omplacera dom redan någon månad efter bebis kom. Har verkligen funderat på det senaste månaden. Hundarna har inte varit sig själva sedan bebis kom, dom verkar nästan deppiga. Jag hinner inte gosa och busa med dom lika mycket som förr. Det gör så ont i hjärtat och jag känner att jag inte räcker till, orkar inte, hinner inte ge dom lika mycket uppmärksamhet blir stressad och irriterad på dom när dom skäller. Och sen sambon som är fruktansvärt allergisk. Så varför har jag dom? Inte för hundarnas skull. Inte för sambons skull. Inte för min dotters skull. Bara för min skull. Vi ska ju även ha fler barn också så hundarna kommer inte få mer tid om något år.. utan det kommer bara gå utför.. Så pratade med deras uppfödare, som redan har 10 st chihuahua, och hon tog som gärna! Då får dom ett liv på landet, i en stor trädgård, i ett hem utan barn. Där matte har tid för dom. Dom har hundkompisar att leka och ligga i chihuahuahög med. Va först orolig över att de kanske inte blir lugn och ro med så många hundar, men tror dom har det bättre där än här. Så nu sitter jag här och ska lämna bort dom efter jul. Hade aldrig ens kommit på tanken för ett år sen. Har så blandade känslor. Ska bli skönt, men sorgligt. Och tomt. Tror att jag pressar undan min sorg och mina tankar om det. Får så fruktansvärt dåligt samvete med då jag har sagt hela mitt liv att jag aldrig ska lämna dom och "jag förstår inte sånna som skaffar hund och sen ÖVERGER dom!". Vilken jävla hycklare jag är :(

(Nytt försök ????)

Ens livssituation förändras. Svårare än så är det inte. Skönt att du kan lämna tillaka dem till uppfödaren!

Jag är imponerad av att unga människor mitt i livet med jobb och småbarn ORKAR ha hund! Det finns ett rätt stort hunddagis här och där finns riktigt många hundar som det verkar! och det är ju smidigt att lämna sin hund där den blir matad/rastad och väl omhändertagen........men är det inte dyrt? Och om man har småbarn så blir det mycket hämta/lämna!?

*jag tänker närmast på de större hundraserna. En liten knähund som "fryser som en hund"(!) och knappt kan vara ute på vintern kräver ju inga stora åthävor.

Okej! Ja det låter ju bra det för småvovvarna. Jag tänker ändå att det är enklare att roa småhundar inne och att man inte behöver rasta dem lika ofta och länge som stora/mellanstora raser!? Knepigt när man är hemma med baby, tänker jag, och man på vintern ska ut flera gånger om dagen med hunden/hundarna. Hur gör man? Klarar man det på egen hand öht? Jag tänker nu om man bor i lägenhet och inte kan släppa ut hunden själv i trädgården i nödfall. Jag känner inga som har småbarn och således inga som har BÅDE baby och vovve/vovvar så jag har inte en susning!

Jag är imponerad av att unga människor mitt i livet med jobb och småbarn ORKAR ha hund! Det finns ett rätt stort hunddagis här och där finns riktigt många hundar som det verkar! och det är ju smidigt att lämna sin hund där den blir matad/rastad och väl omhändertagen........men är det inte dyrt? Och om man har småbarn så blir det mycket hämta/lämna!?

Okej! Ja det låter ju bra det för småvovvarna. Jag tänker ändå att det är enklare att roa småhundar inne och att man inte behöver rasta dem lika ofta och länge som stora/mellanstora raser!? Knepigt när man är hemma med baby, tänker jag, och man på vintern ska ut flera gånger om dagen med hunden/hundarna. Hur gör man? Klarar man det på egen hand öht? Jag tänker nu om man bor i lägenhet och inte kan släppa ut hunden själv i trädgården i nödfall. Jag känner inga som har småbarn och således inga som har BÅDE baby och vovve/vovvar så jag har inte en susning!

Men ursäkta nu är jag ju OT för detta är inte min tråd URSÄKTA!