Hyperaktiv, arg och ledsen 19 månaders. Jag behöver hjälp.

Prova prata med BVC.

Har barnet en närvarane pappa som kan hjälpa dig?

Ja, ja lever ihop med pappan. Men han är lika vilse som jag. Och större tiden av min lediga tid så jobbar ju han och tvärtom så vi är ju oftast själv med barnen. Sonen är lite värre med mig än med pappa, men inte mkt. De va tydligre skillnad förut när han var mindre, innan han började dagis.

Och de här beteendet som ja skrivit om är inget nytt han har alltid varit såhär men de blir liksom värre å värre hela tiden. Snart orkar ja inte mer, vet inte vart ja ska börja ens. Är såå trött i huvudet så de låser sig i kan inte komma på nått att prova ens.

Prova googla på engelska, du kan hitta mer råd än om du googlar på bara svenska, te x

www.zerotothree.org/resources/232-toddlers-and-biting-finding-the-right-response

Det som hjälper är enooormt mycket tålamod .1Men när han bits så får ni säga nej och säga att det gör ont, visa med ansiktsuttryck. Det gör ni säkert redan men.
2. Utbrotten låt dem komma o vänta tills han lugnat ner sig tillräckligt för en kram efteråt, även om han skriker i 20 min.
3. Sitta i knä när ni äter. Kan ni försöka komma överens att han ska äta några utvalda bitar själv sen sitta i knä. Sen försök öka på bitarna efter ett tag.
4. Riva ner saker. Ja de gör barn. Bara att ta bort de du inte vill ska förstöras. Sen gäller det att tjata med nej.

Det ovanför är så jag gjort med min lite bångstyriga dotter Hon är nu tre och har lugnat sig ganska mycket.
Jag jobbar på förskola och har suttit i några samtal med specialpedagog. Deras tips brukar vara "distrahera innan något händer" så de inte behöver misslyckas jämt. Dock brukar åldern vara från 2 och uppåt då.

[quote=77243731][quote-nick]Anonym (Mamma till två) skrev 2016-12-23 06:21:54 följande:[/quote-nick]Det som hjälper är enooormt mycket tålamod .1Men när han bits så får ni säga nej och säga att det gör ont, visa med ansiktsuttryck. Det gör ni säkert redan men.

2. Utbrotten låt dem komma o vänta tills han lugnat ner sig tillräckligt för en kram efteråt, även om han skriker i 20 min.

3. Sitta i knä när ni äter. Kan ni försöka komma överens att han ska äta några utvalda bitar själv sen sitta i knä. Sen försök öka på bitarna efter ett tag.

4. Riva ner saker. Ja de gör barn. Bara att ta bort de du inte vill ska förstöras. Sen gäller det att tjata med nej.

Det ovanför är så jag gjort med min lite bångstyriga dotter Hon är nu tre och har lugnat sig ganska mycket.

Jag jobbar på förskola och har suttit i några samtal med specialpedagog. Deras tips brukar vara "distrahera innan något händer" så de inte behöver misslyckas jämt. Dock brukar åldern vara från 2 och uppåt då.[/quot

Tack. De är bra råd :)

De som är de svåra är ju just de där med åldern. För ja kan ju säga tex nej man får inte bitas å de förstår han säkert men ja kan inte säga ät 2 bitar sen får du sitta i knät, eller är lite mat först sen får du dricka för de enda han hör eller ser är att han inte fick som han ville sen är de utbrott. Han är liksom för liten eller har inte mognat tillräckligt mkt för att förstå sånt ????

Tack för tipset :)

Jag tänker att du visar, "ät dem sen sitta knä". Sen blir det ju att han lär sig förstå vad du menar med tiden om du gör så varje måltid.

Dessa ljuva 1,5-3-åringar och deras utbrott. 

Det blir bättre, när språket lossnar! 

Har tvillingar på nu 3 år och vi har inte haft problem med bitande men väl med ilska, kastande etc i perioder. Det har blivit enormt mycket bättre sen talet lossnade ordentligt och de började kunna sätta ord på sina känslor mer.

Periodvis har jag haft två i knät samtidigt (ett på vardera ben) när det varit ätdags för att de ska äta. Jag har fått äta efteråt (ja, de har en pappa också som bor med oss men i vissa lägen så duger bara mamma).

De  har bristande impulskontroll de där små så när man är arg så är man ARG och när man är sur så är man SUR och då ska omgivningen få reda på det.

Numera är min ena som sån att när han är arg över något brorsan gjort (eller att han inte får något) så säger han "Jag vill KASTA något! Jag vill FÖRSTÖRA något!" etc och man kan ta honom åt sidan och prata om det hela, att man inte får kasta och förstöra bara för att man är arg, inte får som man vill etc.

Vi har även gjort som så att vi tagit med oss det barn som är argt till deras rum eller till badrummet så liten fått vara i fred och lugna ner sig och sen pratat lite om det hela innan vi gått tillbaks till de andra. 

Och även när de var pyttiga och inte kunde prata och förmedla vad de kände så kunde man ju ändå identifiera känslorna som orsakade det hela och prata utifrån det när det värsta utbrottet lagt sig. I den aktiva situationen säger man självklart "Nej" etc men sen efteråt kan man ju prata om det med att "Jag vet att du blev arg för att du inte fick göra X men man får ändå inte bitas/kasta saker/välta saker bara för att man inte får sin vilja igenom".

Det låter som att han har ADHD, även om man inte sätter en sådan diagnos på ett så litet barn visar många barn symtom på ADHD som väldigt små. Jag tycker du ska kontakta BUP för att få hjälp med hur du ska hantera hans utbrott.

Har ni möjlighet att sätta upp barngrindar i alla dörröppningar? På så vis kan ni hejda hans framfart lite. Är bara du hemma och lagar mat kan du hålla honom i köket med dig och är din sambo hemma kan ni hålla honom borta från köket.

Och jag blir lite ledsen när det omedelbart måste talas diagnoser på ett så litet barn som i mina ögon absolut rör sig i normalspannet, åt det lite mer utagerande hållet. Mitt fjärde barn var så där, väldigt skrikig som bebis och sen helt sagolika utbrott under några år. Och extremt aktiv, högt och lågt hela tiden.
Det var jobbigt många gånger, men hen var ju glad och gullig också mellan varven.
Ingen, vare sig jag eller någon annan, tänkte någonsin i termer av diagnoser eftersom hen utvecklades normalt.
Vissa barn har förstås neuropsykiatriska diagnoser, men börjar man tänka i de banorna redan innan barnet ens är två år (!!!!) så är väl ändå risken rätt stor att man skapar en diagnos åt barnet, stämplar det utan att ge det en chans att bara visa vem hen är.
Mitt barn är fö en högfungerande ung vuxen idag, precis som sina syskon som var lite mer åt det "normala" hållet som små.
Håll ut, ts! Försök hjälpa och uppmuntra ditt barn, försök känna lite stolthet över den starka vilja hen visar.