Lärare - varför dessa eeeeviga grupparbeten?!

Jag håller med om att grupparbeten i den form som verkar vara vanligast idag (dvs man sätter ihop folk som hatar varandra i en extremt känslig ålder (värst när man var 15-16) som är beroende av att umgås på fritiden, ibland hemma hos varandra för att kunna få betyg för att inte totalt sabba sin framtid) milt sagt borde slopas. Jag hatade det så mycket under hela min skolgång att jag hade ont i magen och ångestproblematiken som redan fanns blev tusen gånger värre. Ni lärare som säger att det finns nytta med detta: Snälla, tänk om. Låt aldrig någons betyg och potentiella möjlighet till framtid vara beroende av någon annan människas prestation och ambition. Det är så sjukt orättvist och kontraproduktivt så det finns inte. Tro inte heller att elever säger ifrån om det är latmaskar i gruppen, det är som att be om social förintelse och mobbing resterande skoltiden.

Gruppdiskussioner ser jag ett helt annat värde i, även i språkundervisning och kan/kunde rent av finna dessa njutbara och stimulerande även i yngre ålder. Det är ett bra sätt att få insikt i att alla inte tänker och tycker som jag och rentav lite perspektiv på alternativa möjligheter. Ibland också bara lära sig att acceptera att man tycker olika.

Grupparbeten är ju ARBETE och inte kompishäng. Självklart splittrar man kompisgrupper om det finns minsta risk att en kompisgrupp kommer distrahera varandra från uppgiften eller om någon riskerar att känna sig utanför. Eller om kompisgänget inte har rätt sammansättning, till exempel bara lässvaga i gruppen eller bara "igångsättare" men ingen som har förmåga att knyta ihop säcken. Men framför allt ska INGEN i skolan känna sig utanför eller bortvald vid grupparbeten, det är ju därför läraren sätter ihop grupperna från första början. Ska grupperna bestå av fyra personer och tre är bästisar, hur kul tror du att det är för den fjärde?

Intressant att du tycker att det är ett ofog att ditt barn måste jobba med andra än de närmsta vännerna. Plötsligt blir idén om grupparbete klart bättre tycker jag. Barnen har ju rätt att lära sig att samarbeta med olika slags personer och om föräldrar tycker att det är ett "ofog" att lärare splittrar kompisgäng i grupparbeten är det nog BRA att skolan gör just det. Som motvikt till föräldrarnas känslocurlande. 

Med det sagt kan inte allt ske i grupp och jag tror absolut att grupparbete måste vara genomtänkt och strukturerat.
Men tänk en dag med fyra lektioner. Den första lektionen kanske är sitta och lyssna, den andra lektionen går ut på att skriva ensam, den tredje att jobba i par, den fjärde i grupp. 25 % av tiden är grupparbete, 50 % av tiden ensamarbete. Väldigt sällan är det "grupparbete hela tiden" som vissa får det att låta som.

Antar att du är lärare och dina tankar är tyvärr symptomatiska för svenska skolan. Ta istället och lyssna på alla oss som var med, som vet hur grupparbetet fungerade (eller snarare inte fungerade) i praktiken. Du kan aldrig jämföra arbetslivet och skolan. Vi har skolplikt, du är kommenderad dit och väljer varken kamrater, ämnen eller arbetsuppgifter. Som vuxen kan du välja arbete efter dina kunskaper och preferenser, du kan byta arbete, du har ett fack som förhoppningsvis stöder dig.

Och din metod att dela in grupper är totalt fel. Enda gången under alla mina skolår som ett grupparbete fungerade var när en lärare på gymnasiet delade in efter elevernas kompetens. Alltså de duktiga i en grupp, de medelbra i en och de svaga i en och gav sedan grupperna uppgifter efter deras förmåga. Då var alla på samma nivå och kände sig delaktiga, ingen smet undan. Men den förhärskande attityden var annars att blanda hög- och lågpresterande med den naiva inställningen att de duktiga skulle hjälpa sina kamrater som någon slags extralärare så att den riktiga lärare skulle få det lindrigare...  

Eller för att skolforskning visar att man lär sig bäst i heterogena grupper. 

Du verkar tro att lärare inte gått i skola själva (det har vi) och att vi inte har egen erfarenhet av grupparbeten (det har vi). Ingen har väl i tråden sagt att grupparbete ska vara den enda arbetsformen eller att det är bra i alla lägen? 

Men studier visar att vi lär oss på olika sätt och att de flesta lär sig bäst när de får diskutera, förklara för andra och göra själva. Lyssna, läsa och skriva ensam lär man sig absolut på, men inte lika effektivt som lärande i ett sammanhang med andra. Finns en hel del studier på lärande, du kan nog tryggt utgå från att lärare läser dem på Lärarhögskolan och lägger med tillit till dem än till åsikter på FL.

Du kan också själv försöka hålla 25-30 elever engagerade och motiverade (eller alls få den att stanna på plats klassrummet...) genom att ha helt ensidig undervisning med enbart ensamarbete. De flestanutida barn och ungdomar klarar inte det, de blir rastlösa och tappar fokus. En lektion går bra, eller två, sedan behöver de något annat en timme för att bryta av. Eller så kan de lyssna 10 min i början av en lektion, läsa själva i 20 min, diskutera med två andra en stund, lyssna igen. Men de behöver få den studen att prata. Det kan inte jämföras med vår egen skolgång, vi uppfostrades på ett annat sätt till att lyda vuxna, sitta stilla, VÄNTA (fanns ingen iPad i bilen på den tiden och barnprogrammen var 30 min om dagen en fast tid).

Kunskapskraven har också ändrats nu. Nu ska elever bedömas på sin förmåga att diskutera, samtala om, argumentera osv. och det är svårt att träna genom individuellt arbete efter katederundervisning. Jag tycker inte heller att grupparbeten alltid är bra för att BEDÖMA förmågor, men de kan vara nödvändiga för att TRÄNA de förmågor som sedan bedöms. Redan i årskurs 3 innehåller nationella proven samtalsdelar i både matematik och svenska. De ska kunna prata och resonera med varandra i grupper om ca 3-4. Naturligtvis måste skolan då ge eleverna chansen att träna på det...

Fast grupparbeten och gruppdiskussioner är ju två skilda saker, i alla fall delvis. Sen är det väl bra med mindre grupparbeten, ibland. Men det blir alltid problematiskt om de är betygsgrundande.

Sen är det ju lite knasigt resonemang om det inte går att jämföra dagens barn med oss för att vi uppfostrades bättre? Eller hur menar du?

Barn kan inte sitta stilla hur länge som helst, det kunde inte vi heller, och vissa hade mer myror i kroppen än andra. Men man respekterade läraren (iaf för det mesta) och det var inte det stök och kaos och lärarflykt som verkar råda i skolorna idag.

Fast kaoset på skolorna beror ju antagligen åtminstone delvis på att varken elever eller föräldrar litar på att lärarna vet vad de sysslar med. Och det såg vi ju här i tråden när Tecum skrev ungefär "antar att du är lärare, du borde lyssna på oss andra istället" till hammarhajen. 

Jag lägger ingen värdering i det, säger inte att dagens barn är sämre uppfostrade, Men det är lite annorlunda nu. På gott och ont.

Barn får och tar en helt annan plats i samhället och i familjer idag. Många är vana att gå först (typ alltid ta mat först hemma) och på att vuxna tystnar och lyssnar så fort de pratar. Familjer planerar hela helger efter om barnen är bjudna på barnkalas och vuxna lägger lediga lördagar på lekland för att barnen vill det. Inte alla, men många. När vi var små upplevde jag att betydligt fler tackade nej till kalas med skäl som "åka till stugan" och familjeaktiviteter på helgen kunde vara att pappa tog med ena barnet till byggvaruhuset och mamma bakade bröd med det andra. Eller att man gick på ett museum som alla i familjen kunde uppskatta. Säger inte att det var bättre, men annorlunda.

Och barn tränas inte alls på att vänta som vi gjorde förr, inte heller vuxna väntar speciellt mycket idag. Minsta bussresa så roar vi oss med telefonen, till exempel, gammal som ung. Eller läser ett jobbmail eller nyheterna, men vi GÖR något.
När vi var små var det barnprogram en halvtimme om dagen och man fick VÄNTA tills det började, när man blev äldre fick man VÄNTA en hel vecka på nästa avsnitt av favoritserien. Åkte man bil en timme fick man välja mellan att ha tråkigt eller läsa en bok. Återigen, säger inte att det var bättre, men villkoren då och nu skiljer sig. 

Dagens barn har helt enkelt lite andra förutsättningar och färdigheter än barn för 30 år sedan. Många barn i en vanlig lågstadieklass har nog aldrig varit uttråkade och sysslolösa en hel timme i sträck, på det sätt som vi var vid till exempel långa bilresor. För nu låter man kanske barnen "ha tråkigt" en kvart och sedan kommer iPad/mobil/favoritmusiken fram och roar. En lektion i skolan är ju kanske en timme lång...

Jag håller med om att grupparbeten inte ska vara betygsgrundande, om man inte väldigt tydligt kan skilja ut vars och ens insats. 

Fast jo, jag anser att det är ett ofog. Är du en mobbad elev, eller den med bara en enda kompis (känner till ett sådant fall) så kommer den mobbade eleven garanterat inte må bättre, få fler vänner eller vad nu lärare fått för för sig i sin rosafluffbubbla om man hela tiden delar på dessa två. Aldrig i samma grupp i halvklasser, aldrig tillsammans i grupparbeten, aldrig tillsammans någonsin.Får inte sitta bredvid varandra i klassrummet osv. Dessa två var dessutom bäst i klassen så det var knappast av studiemotivation dom hela tiden tvingades isär. 

Rätt att lära sig jobba med andra, jo pyttsan, men när jag klart och tydligt ser att det är så hela tiden, varenda gång, i tre års tid. Skolan försökte tom att få som att välja olika elevens val.

Jag kunde ha valt ett yrke där jag arbetar ensam, en del människor mår bättre av att slippa andra människor. 

Men det kan väl inte vara vanligt att lärarna delar på kompispar i alla sammanhang på pin kiv. Det måste vara en särskilt jävlig lärare. 

Hatade grupparbeten i skolan, och vi hade alldeles för många.. Är fortfarande djupt fientligt inställd till den arbetsformen faktiskt.

Men visst, jag har väl varit med om enstaka positiva exempel. Vid nåt tillfälle blev konstellationen sådan att vi faktiskt drog åt samma håll, och alla tre verkligen drog sitt strå till stacken. Men det hände kanske en- till två gånger på tolv år i skolan. Typ..

Hade också två killar i min klass på gymnasiet som båda var oerhört ambitiösa, duktiga och motiverade. Båda två var dessutom väldigt produktiva och disciplinerade och kom ifrån bildad hemmiljö så att säga. De två killarna jobbade på utav bara h**** varje gång de fick göra nåt arbete tillsammans. De lyfte verkligen varandra till nya höjder!

Men! Detta är verkligen undantagen från regeln. Och regeln är den att grupparbeten suger!

Jag har varit med om arbeten där ingen gjorde nånting vettigt egentligen. Har också varit den som varit drivande och jobbat för alla i gruppen, men också varit den som åkt snålskjuts på de andra. Jag har verkligen provat båda!

I vissa ämnen kan det vid enstaka tillfällen va nödvändig att arbeta i grupp. I NO när man ska använda brännare eller titta i mikroskop, och på biologin när det är nån exkursion ute i naturen. Det är helt okej tycker jag..

Kan även leva med att man nån gång per läsår testar på ett litet grupparbete i varje ämne men det ska va ett litet litet komplement till den övriga undervisningen som man får "prova på" någon gång. Om inte annat lär man ju sig att undvika lata jävlar i livet..

Man kan undra om det frekventa sjukskrivandet på den svenska arbetsmarknaden har nåt med alla grupparbeten i skolan att göra? :)

Kan också finnas en anledning. Till exempel att kompisarna inte alls jobbar så bra tillsammans som de säger till sina föräldrar utan mest flamsar, eller att den ena kompisen i förtroende pratat med läraren och bett att få jobba utan sin vän (för att h*n förstår att det inte fungerar så bra).

Om barnet är så otryggt att det bara finns en enda klasskompis som det kan tänka sig att jobba med är det nog snarare där problemet ligger. I ett sådant läges kulle jag boka möte med skolan och prata om hur vi tillsammans kan hjälpa barnet att få fler vänner. Och tänka till vad jag själv kan göra - bjuda hem barn i klassen, peppa mitt eget barn att börja på aktiviteter där andra barn finns eller möjligtvis byta skola.  

Varför utgår du från att barnet med få vänner i klassen är ett otryggt barn? Det var nu så att barnet hade fullt med vänner, fast inte i klassen då denne tillhörde en subkultur som inte existerade i den klassen. Det var en otroligt trygg individ som sysslade oerhört ambitiöst med sin hobby. Båda dessa individer har beklagat sig över att aldrig få jobba tillsammans. Och också över det faktum att lärarna skiter fullkomligt i deras åsikter om saken. Dom känner sig överkörda, att ingen vuxen lyssnar på dom och deras argument. 

Att inte ha vänner i sin klass betyder inte att man inte har vänner utanför skolan. Och alla människor är inte intresserade av att ha massor med vänner. Återigen ska alla ha hög social komptens och mycket vänner för att vara passa in i mönstret.