Forum Väntan - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • IVF graviditet med sjukt foster.

    Tor 5 jan 2017 19:17 Läst 8738 gånger Totalt 13 svar
    Tor 5 jan 2017 19:17

    Hej!


    Efter många år av ofrivillig barnlöshet och många hormonbehandlingar (mha IVF) blev vi äntligen gravida. Till vår stora lycka höll sig graviditeten (haft tidiga missfall förut). Var på KUB i veckan och fick riktigt dåliga siffror på den 1:2 och blev akut remitterade till fostermedicinskt centrum. Efter ULJ så är de väldigt förstående men låter oss veta att fostret har generellt hygrom och kommer med största sannolikhet att inte klara detta. De misstänker trisomi 13 eller 18.
    Vi lämnar blodprov för NIPT. Hoppet dör. Är i vecka 14.
    Inväntar såklart svar och troligen moderkaksprov i nästa vecka.
    Situationen är väl jobbig för vemsomhelst som troligen kommer förlora efterlängtat barn men blir extra känslig då jag inte vet om jag någonsin kan bli gravid igen.
    Letar efter någon/några som varit i samma sits.
    Finns det någon därute som varit med om samma sak? Vi känner oss otroligt ensamma i denna situation.

  • Anonym (:()
    Visa endast
    Tor 5 jan 2017 19:39 #1

    Jag är ledsen för er skull, jag hoppas att allt kommer att ordna sig för er.

    Jag hoppas att ni finner frid i er situation snart.

  • Anonym (Sara)
    Visa endast
    Tor 5 jan 2017 22:03 #2

    Lider verkligen med er. Fick också ett negativt besked på kub och ultraljudet så jag vet vilken avgrund som öppnar sig. Vi hade försökt i flera år. Visade sig dock vara ett friskt barn hos oss sen på fvp. Jag kan räkna upp flera som lyckats efter liknande situation som er och fått friska barn men det hjälper nog inte dig just nu. Det jag vill säga är ta hand om dig och ta hand om varandra! Tappa inte hoppet men tillåt er att sörja om ni måste avbryta. Stor kram!

  • Sön 8 jan 2017 18:21 #3

    Hur går det för er?

  • Anonym (hur)
    Visa endast
    Mån 16 jan 2017 13:03 #4

    Har tänkt på er senaste dagarna..hur går det TS? Hoppas på mirakel att allt ser bra ut Hjärta

  • Fre 27 jan 2017 17:19 #5

    Jag beklagar verkligen och lider med er! 
    Jag är i en liknande sits. Jag och min man har försökt bli gravida i snart 7 år, och genomfört 7 IVF försök (både s.k. färska och frysförsök). Aldrig plussat tidigare, förrän i höstas efter det sjunde försöket.  Vi gjorde ett tidigt VUL i v 7+ som såg jättebra ut. Vi  var överlyckliga men försiktiga med vår lycka. Vi ville ta oss minst till v 12. Vilket vi även gjorde. 
    Pga stimulerad äggblåsa som inte spruckit gjorde vi ett till VUL i v 10+, som också såg hur bra som helst ut. Den lille dansade t.o.m. lite för oss.
    Vi började slappna av och började planera för vårt kommande nya liv som föräldrar. 


    19/1 -17, när vi var i v 19+0 var vi på RUL där vi fick reda på att det inte finns något fostervatten alls och vår barn var tillväxthämmad (stor som ett foster i v 16+4). 
    23/1 fick vi komma tillbaka och träffa läkare som bekräftade allt. Domen; att vårt troligen barn inte kommer överleva utanför magen pga att lungorna inte kunnat utvecklas. Vi valde där och då att inte fatta något beslut. Läkarna kunde nämligen inte svara på varför det inte fanns något fostervatten eller om det skulle komma tillbaka. Vi ville ge vår lilla krigare en chans.

    Inte många dagar har gått, men det känns som en evighet. Allt börjar sjunka in.
    Vi ska tillbaka till läkaren 2/2 för att se om något förändrats.. har det inte det behöver vi överväga att avbryta graviditeten.

    Det här är så hemsk, så fel! Vi ska alltså välja hur vårt barn ska dö; ska vi ta beslutet och "döda den", låta den självdö i magen och låta den dö vid födseln.

    Efter en sån lång resa för att bli gravida, efter så mycket mediciner, en sån längtan efter ett barn .. det är så orättvist! 

    Nu kämpar jag med känslan av; hur f'an ska vi klara av att leva med det beslut vi tar, oavsett vilket? hur fattar man ens ett sånt här beslut? 

  • Anonym (hur)
    Visa endast
    Sön 29 jan 2017 11:58 #6
    JessJohn skrev 2017-01-27 17:19:03 följande:

    Jag beklagar verkligen och lider med er! 

    Jag är i en liknande sits. Jag och min man har försökt bli gravida i snart 7 år, och genomfört 7 IVF försök (både s.k. färska och frysförsök). Aldrig plussat tidigare, förrän i höstas efter det sjunde försöket.  Vi gjorde ett tidigt VUL i v 7+ som såg jättebra ut. Vi  var överlyckliga men försiktiga med vår lycka. Vi ville ta oss minst till v 12. Vilket vi även gjorde. 

    Pga stimulerad äggblåsa som inte spruckit gjorde vi ett till VUL i v 10+, som också såg hur bra som helst ut. Den lille dansade t.o.m. lite för oss.

    Vi började slappna av och började planera för vårt kommande nya liv som föräldrar. 

    19/1 -17, när vi var i v 19+0 var vi på RUL där vi fick reda på att det inte finns något fostervatten alls och vår barn var tillväxthämmad (stor som ett foster i v 16+4). 

    23/1 fick vi komma tillbaka och träffa läkare som bekräftade allt. Domen; att vårt troligen barn inte kommer överleva utanför magen pga att lungorna inte kunnat utvecklas. Vi valde där och då att inte fatta något beslut. Läkarna kunde nämligen inte svara på varför det inte fanns något fostervatten eller om det skulle komma tillbaka. Vi ville ge vår lilla krigare en chans.

    Inte många dagar har gått, men det känns som en evighet. Allt börjar sjunka in.

    Vi ska tillbaka till läkaren 2/2 för att se om något förändrats.. har det inte det behöver vi överväga att avbryta graviditeten.

    Det här är så hemsk, så fel! Vi ska alltså välja hur vårt barn ska dö; ska vi ta beslutet och "döda den", låta den självdö i magen och låta den dö vid födseln.

    Efter en sån lång resa för att bli gravida, efter så mycket mediciner, en sån längtan efter ett barn .. det är så orättvist! 

    Nu kämpar jag med känslan av; hur f'an ska vi klara av att leva med det beslut vi tar, oavsett vilket? hur fattar man ens ett sånt här beslut? 


    Usch vad hemskt!! Jag finner inte ord, det är så orättvist och fel...när ni väl lyckats bli gravida efter allt kämpande.

    Vet hur det är att kämpa i motvind med mediciner, sprutor, undersökningar mm...vår lilla dog plötsligt i v 13, så behövde ju inte ta beslutet. Men än ingen ny graviditet och alla behandlingar tär på psyket. Vi födde vår lilla i juli...
  • Mån 30 jan 2017 13:25 #7
    Anonym (hur) skrev 2017-01-29 11:58:53 följande:
    Usch vad hemskt!! Jag finner inte ord, det är så orättvist och fel...när ni väl lyckats bli gravida efter allt kämpande.

    Vet hur det är att kämpa i motvind med mediciner, sprutor, undersökningar mm...vår lilla dog plötsligt i v 13, så behövde ju inte ta beslutet. Men än ingen ny graviditet och alla behandlingar tär på psyket. Vi födde vår lilla i juli...
    Ja allt är så fel! Det var inte meningen att vi nu skulle fundera kring begravning och allt det där, det var meningen att vi skulle välja ut barnvagn, fixa barnrummet... 

    Jag beklagar verkligen! Denna smärta önskar jag ingen..
  • Tis 31 jan 2017 09:17 #8

    Uppdatering:

    I v 18 självdog vår son i min mage. Jag kunde aldrig fatta beslutet att avbryta graviditeten då det bara inte gick att fatta ett sånt beslut, jag hoppades in i det sista på att han skulle klara sig. Kroppen kände inte av att bebis var död så jag blev igångsatt och födde ut mitt älskade barn alldeles för tidigt. För mig är han min son även om han juridiskt defineras som foster.

    Måste säga att de på Södersjukhuset i Sthlm har visat oss enormt stort stöd, empati och respekt. Vi har även kuratorskontakt där.

    Han är på utredning på patologen, misstanke kromosom 18, ev att vi bär på ngn genetisk defekt. Svar kommer om 6-8 långa veckor.

    Vi ska begrava honom på Skogskyrkogården.

    Så vi har planerat begravning ist för barnvagn.

    Livet är så äckligt grymt just nu. Jag läcker mjölk och hatar allt.

    JessJohn: jag har letat efter pers i vår sits. Om du vill/orkar höras på mail privat så säg till. Jag finns här och är sjukskriven och funderar på hur f-n man går vidare.

  • Tis 31 jan 2017 09:21 #9
    JessJohn skrev 2017-01-27 17:19:03 följande:

    Jag beklagar verkligen och lider med er! 

    Jag är i en liknande sits. Jag och min man har försökt bli gravida i snart 7 år, och genomfört 7 IVF försök (både s.k. färska och frysförsök). Aldrig plussat tidigare, förrän i höstas efter det sjunde försöket.  Vi gjorde ett tidigt VUL i v 7+ som såg jättebra ut. Vi  var överlyckliga men försiktiga med vår lycka. Vi ville ta oss minst till v 12. Vilket vi även gjorde. 

    Pga stimulerad äggblåsa som inte spruckit gjorde vi ett till VUL i v 10+, som också såg hur bra som helst ut. Den lille dansade t.o.m. lite för oss.

    Vi började slappna av och började planera för vårt kommande nya liv som föräldrar. 

    19/1 -17, när vi var i v 19+0 var vi på RUL där vi fick reda på att det inte finns något fostervatten alls och vår barn var tillväxthämmad (stor som ett foster i v 16+4). 

    23/1 fick vi komma tillbaka och träffa läkare som bekräftade allt. Domen; att vårt troligen barn inte kommer överleva utanför magen pga att lungorna inte kunnat utvecklas. Vi valde där och då att inte fatta något beslut. Läkarna kunde nämligen inte svara på varför det inte fanns något fostervatten eller om det skulle komma tillbaka. Vi ville ge vår lilla krigare en chans.

    Inte många dagar har gått, men det känns som en evighet. Allt börjar sjunka in.

    Vi ska tillbaka till läkaren 2/2 för att se om något förändrats.. har det inte det behöver vi överväga att avbryta graviditeten.

    Det här är så hemsk, så fel! Vi ska alltså välja hur vårt barn ska dö; ska vi ta beslutet och "döda den", låta den självdö i magen och låta den dö vid födseln.

    Efter en sån lång resa för att bli gravida, efter så mycket mediciner, en sån längtan efter ett barn .. det är så orättvist! 

    Nu kämpar jag med känslan av; hur f'an ska vi klara av att leva med det beslut vi tar, oavsett vilket? hur fattar man ens ett sånt här beslut? 


  • Tis 31 jan 2017 09:28 #10

    [quote=77363961][quote-nick]Ledsen2017 skrev 2017-01-31 09:21:59 följande:[/quote-nick][/quote]

    (Jag är ny på familjeliv så jag har inte koll på alla funktioner än)

    Ang. Detta m att avbryta eller inte.

    Jag tänkte mkt på det, som förälder ska man ju skydda sitt barn. Hur gör man det bäst? Genom att avbryta och på så sätt minska bebisens lidande men vägra honom livet eller föda ut honom och sen se hans lidande när han dör?

    Jag kunde aldrig hitta svaren.

    Jag kom "lindrigt undan", han dog innan jag hann fatta ngr beslut.

    Kommer dock alltid leva med en undran om han led när han dog i magen? Borde jag avslutat det tidigare?

    Sen leva med det hemska att gå runt m död bebis i magen (då visste vi att han var död) för att få tid till gynkliniken.

    Så svåra saker, har bara gått ngr dagar och jag gråter hela tiden.

  • Anonym (hur)
    Visa endast
    Tis 31 jan 2017 10:34 #11
    Ledsen2017 skrev 2017-01-31 09:17:28 följande:

    Uppdatering:

    I v 18 självdog vår son i min mage. Jag kunde aldrig fatta beslutet att avbryta graviditeten då det bara inte gick att fatta ett sånt beslut, jag hoppades in i det sista på att han skulle klara sig. Kroppen kände inte av att bebis var död så jag blev igångsatt och födde ut mitt älskade barn alldeles för tidigt. För mig är han min son även om han juridiskt defineras som foster.

    Måste säga att de på Södersjukhuset i Sthlm har visat oss enormt stort stöd, empati och respekt. Vi har även kuratorskontakt där.

    Han är på utredning på patologen, misstanke kromosom 18, ev att vi bär på ngn genetisk defekt. Svar kommer om 6-8 långa veckor.

    Vi ska begrava honom på Skogskyrkogården.

    Så vi har planerat begravning ist för barnvagn.

    Livet är så äckligt grymt just nu. Jag läcker mjölk och hatar allt.

    JessJohn: jag har letat efter pers i vår sits. Om du vill/orkar höras på mail privat så säg till. Jag finns här och är sjukskriven och funderar på hur f-n man går vidare.


    Usch vad hemskt och sorgligt, gråt så mycket som du bara behöver, jag har gråtit mängder...och gör fortfarande, 7 månader senare, mest för att bf är nu...idag faktiskt. Men konstigt nog så är jag rätt stark just idag, men helgen var hemsk, hade en riktigt jobbig kväll i fredags och ibland undrar jag hur man orkar fortsätta...men målbilden är för fantastisk för att ge upp...ännu har jag ork kvar, men ibland faller man ner i ett djupt avgrundshål och tänker att det aldrig nånsin kommer att gå igen. 


    Många kramar till er Hjärta 

  • Tis 31 jan 2017 12:00 #12
    Ledsen2017 skrev 2017-01-31 09:17:28 följande:

    Uppdatering:

    I v 18 självdog vår son i min mage. Jag kunde aldrig fatta beslutet att avbryta graviditeten då det bara inte gick att fatta ett sånt beslut, jag hoppades in i det sista på att han skulle klara sig. Kroppen kände inte av att bebis var död så jag blev igångsatt och födde ut mitt älskade barn alldeles för tidigt. För mig är han min son även om han juridiskt defineras som foster.

    Måste säga att de på Södersjukhuset i Sthlm har visat oss enormt stort stöd, empati och respekt. Vi har även kuratorskontakt där.

    Han är på utredning på patologen, misstanke kromosom 18, ev att vi bär på ngn genetisk defekt. Svar kommer om 6-8 långa veckor.

    Vi ska begrava honom på Skogskyrkogården.

    Så vi har planerat begravning ist för barnvagn.

    Livet är så äckligt grymt just nu. Jag läcker mjölk och hatar allt.

    JessJohn: jag har letat efter pers i vår sits. Om du vill/orkar höras på mail privat så säg till. Jag finns här och är sjukskriven och funderar på hur f-n man går vidare.


    Så jävla fruktansvärt, så jävla orättvist! 
    Självklart är han din son, ingen i hela världen kan ta det ifrån dig! Mitt barn kommer alltid vara mitt första barn, oavsett hur andra definierar om det är foster eller barn och även om h*n aldrig kommer få följa med mig hem..

    Ledsen2017: Det gör jag gärna! Det är så svårt att hitta folk som FAKTISKT förstår.. Men jag är ny på familjeliv så vet inte hur allt fungerar... jag vill inte skriva ut min mail här så hela världen ser... ??
  • Ons 16 aug 2017 19:52 #13

    Blir så ledsen när jag läser detta. Beklagar verkligen att ni tvingats gå igenom allt detta. Och undrar hur det gått för er? 

    Gick i förra veckan genom ett sent avbrytande, i vecka 20. Vår graviditet var också resultat av IVF. Allt hade sett bra ut på ultraljuden vi gjort, men på RUL blev barnmorskan plötsligt tysta och sedan berättade hon att något inte såg normalt ut med hjärtat. Vi blev chockade och ledsna men försökte tänka optimistiskt, att hjärtfel kan opereras osv, fram tills vi fick träffa specialist fem långa dagar senare. Där fick vi det svart på vitt - ett allvarligt hjärtfel som, även om det till viss del kan opereras, skulle leda till ett väldigt svårt och begränsat liv för barnet om det klarade sig. 

    För oss var beslutet att ta bort fostret inte svårt att fatta baserat på det vi fick reda på. Men även om det känns som rätt beslut har jag haft mer skuldkänslor än vad jag trodde nu när ingreppet gjorts. Och det har känts så otroligt orättvist. I vecka 19 tror en ju att det äntligen ska vara dags att släppa på oron lite och börja se framåt...

    Hur har ni andra gjort för att komma vidare? Själv är jag 38 år och vet inte ens om jag nånsin kommer kunna bli gravid igen, även om jag någon gång kanske skulle våga...

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll