IVF graviditet med sjukt foster.

Blir så ledsen när jag läser detta. Beklagar verkligen att ni tvingats gå igenom allt detta. Och undrar hur det gått för er? 

Gick i förra veckan genom ett sent avbrytande, i vecka 20. Vår graviditet var också resultat av IVF. Allt hade sett bra ut på ultraljuden vi gjort, men på RUL blev barnmorskan plötsligt tysta och sedan berättade hon att något inte såg normalt ut med hjärtat. Vi blev chockade och ledsna men försökte tänka optimistiskt, att hjärtfel kan opereras osv, fram tills vi fick träffa specialist fem långa dagar senare. Där fick vi det svart på vitt - ett allvarligt hjärtfel som, även om det till viss del kan opereras, skulle leda till ett väldigt svårt och begränsat liv för barnet om det klarade sig. 

För oss var beslutet att ta bort fostret inte svårt att fatta baserat på det vi fick reda på. Men även om det känns som rätt beslut har jag haft mer skuldkänslor än vad jag trodde nu när ingreppet gjorts. Och det har känts så otroligt orättvist. I vecka 19 tror en ju att det äntligen ska vara dags att släppa på oron lite och börja se framåt...

Hur har ni andra gjort för att komma vidare? Själv är jag 38 år och vet inte ens om jag nånsin kommer kunna bli gravid igen, även om jag någon gång kanske skulle våga...