IVF graviditet med sjukt foster.
Jag beklagar verkligen och lider med er!
Jag är i en liknande sits. Jag och min man har försökt bli gravida i snart 7 år, och genomfört 7 IVF försök (både s.k. färska och frysförsök). Aldrig plussat tidigare, förrän i höstas efter det sjunde försöket. Vi gjorde ett tidigt VUL i v 7+ som såg jättebra ut. Vi var överlyckliga men försiktiga med vår lycka. Vi ville ta oss minst till v 12. Vilket vi även gjorde.
Pga stimulerad äggblåsa som inte spruckit gjorde vi ett till VUL i v 10+, som också såg hur bra som helst ut. Den lille dansade t.o.m. lite för oss.
Vi började slappna av och började planera för vårt kommande nya liv som föräldrar.
19/1 -17, när vi var i v 19+0 var vi på RUL där vi fick reda på att det inte finns något fostervatten alls och vår barn var tillväxthämmad (stor som ett foster i v 16+4).
23/1 fick vi komma tillbaka och träffa läkare som bekräftade allt. Domen; att vårt troligen barn inte kommer överleva utanför magen pga att lungorna inte kunnat utvecklas. Vi valde där och då att inte fatta något beslut. Läkarna kunde nämligen inte svara på varför det inte fanns något fostervatten eller om det skulle komma tillbaka. Vi ville ge vår lilla krigare en chans.
Inte många dagar har gått, men det känns som en evighet. Allt börjar sjunka in.
Vi ska tillbaka till läkaren 2/2 för att se om något förändrats.. har det inte det behöver vi överväga att avbryta graviditeten.
Det här är så hemsk, så fel! Vi ska alltså välja hur vårt barn ska dö; ska vi ta beslutet och "döda den", låta den självdö i magen och låta den dö vid födseln.
Efter en sån lång resa för att bli gravida, efter så mycket mediciner, en sån längtan efter ett barn .. det är så orättvist!
Nu kämpar jag med känslan av; hur f'an ska vi klara av att leva med det beslut vi tar, oavsett vilket? hur fattar man ens ett sånt här beslut?