5- åring vill inte gå till pappa

^

Sitt förälderskap givetvis .

Okej, framstod ingen ålder i ditt inlägg. Ja absolut det sa jag aldrig, klart hon får vara med pappa, men om hon är rädd är de väl inte så bra? Du förbjuder ju inte henne att träff honom, men de kanske inte är roligt att bli dit tvingad om man är rädd...

Men nog ska väl ett barn klara av att man höjer rösten och använder fula ord ibland?

Bekräfta att du förstår. Prata med pappan och förklara. Erbjud att hon får bo hos dig. Kortare besök hos pappan. Till han visar att han klarar av att göra henne trygg.

Svårt att säga. Är det så att barnet faktiskt far illa hos pappan skall hon naturligtvis inte behöva träffa honom. Är det så att barnet helt enkelt har det svårt med uppbrott bör barnet istället uppmuntras och faktiskt pushas iväg på umgänge.
Har ni tex olika humör och sätt att se på uppfostran kan det vara en anledning till att du anser att han lätt blir arg, men det behöver inte betyda att han är skadlig för ert barn (obs, detta skriver jag för att jag inte VET hur det ligger till eller på vilket sätt han blir arg osv). Jag och min man har tex ganska skilda sätt att se på uppfostran. Jag har ett låååångt tålamod och är ganska pedagogisk. Dels är jag sådan som människa men jag har även en pedagogisk utbildning. Min man har ett häftigare humör och kan tycka att jag är för snäll, och jag tycker han är för hård... Ingen av oss är däremot skadlig för våra barn men skulle vi gå isär kan jag tänka mig att en sådan sak skulle kunna bli en sak att "ta upp" om man vill hitta anledningar till att det inte fungerar.

Iallafall. Min man har en dotter som bara var ett år när jag träffade henne första gången. Hon har i perioder inte velat åka hem till pappa - MEN, hon har i lika stor utsträckning inte velat åka hem till mamma. Vi ser det som att barnet har svårt att bryta det hon är i "just nu" och uppmuntrar barnet genom att säga positiva saker när mamman hämtar, att vi ringer snart o ses snart igen osv. Hon vill vara både hos mamma och pappa men hon har svårt att hantera växlingen. Mamman ser det som att barnet inte vill åka till pappa. punkt. Hon ringer och frågar om barnet inte saknar henne osv.. Barnet som har haft kul och inte tänkt så mkt på mamma (för hon lever i "nuet") får dåligt samvete, blir ledsen och mamman tolkar det som att barnet är ledset hos oss.
När barnet fick mobiltelefon (mamman köpte en när barnet var åtta år) så började barnet ringa hem varje gång det blev en konflikt hos oss. Dvs om vi sa att det var dags att städa rummet och barnet inte ville så ringde det mamman o grät o sa att vi var "dumma".

Så - vad jag vill ha sagt är att OM barnet på riktigt far illa så lyssna på barnet. Om barnet helt enkelt har svårt att ta förändringar eller säger saker som barnet tror kan göra dig som mamma glad (min bonus sa till oss att hon ville vara mer tid hos oss. När vi tog upp det med mamman visade det sig att hon sagt samma sak till mamman, fast tvärtom då - att hon ville vara mer där) då bör umgänget prioriteras och barnet uppmuntras till att vara hos båda föräldrarna.

Ett litet barn har inte förmågan att se konsekvenserna av ett beslut att "välja". De ser det närmaste men inte helheten och vad ett val kan leda till.

Det är svårt att bryta rutiner, barn som inte vill gå till dagis (ja jag kallade det för dagis) vill heller inte gå därifrån. Det kan vara skrik och bråk när man lämnar och hämtar. Det måste ju vara lite jobbigare att byta varje vecka mellan mamma och pappa. barnet kanske säger till pappa att hen inte vill gå till mamma oxå. Det betyder nog bara att det är jobbigt med ombytet.

Syrran är inte snäll mot sina barn. De mår skit men åker ändå dit varannan helg. Jag önskar att deras pappa hade krigat lite mer för dem.

Räcker med att en mamma i en sådan här tråd skriver "Pappan kan bli arg ibland"

Då ska barnet bo hos mamman på heltid, tills hon anser att han lugnat ner sig. Ni verkar tro att ni är allvetande och har all rätt på er sida och att ni vet vad som är bäst för barnen jämt!

Klart man blir arg på barnen ibland och höjer rösten, ni som inte förstår det har antingen inga barn själva eller så curlar ni sönder era barn. Har själv 2 pojkar på 4&6 år, dom kan vara både uppkäftiga och fruktansvärt jobbiga. 

Men som svar på din fråga TS, du ska säga till din dotter att hon ska åka till sin pappa och inget annat, du tänker bara på dig själv annars, barnet behöver pappan lika mycket. Mina barn säger precis samma sak till mig när dom ska till mamman, men barn är så, dom säger gärna vad den ene föräldern vill höra! Och vice versa när dom är hos mamman, bara slå dövörat till! Sluta uppmuntra henne till att fortsätta, hon är som du säger för liten för att bestämma sådant själv!
Sätt inte käppar i hjulet när det innefattar dotterns och faders umgänge, det kommer du få äta upp sen när hon blir större!

Kom tillbaka när du har bevis på att dottern blir slagen eller psykiskt misshandlad!

Så är det inte som du skriver,behöver egentid ochså.Vill ju att mitt barn ska ha det bra hos pappan,samtidigt som jag vet vilken hemsk person han kan vara.Hoppas han sköter sig med barnet allafall när hon är så liten.

Hur ska vi vet hur hemsk han är när du inte förklarar på vilket sätt han är hemsk, förklara!