När man letar information om anknytning så handlar det alltid antingen om spädbarn/typ upp till 2 år, eller om hur det påverkar en när man blir vuxen.
Men hur ser det ut däremellan? Hur vet jag om en 6-åring har dålig anknytning? Och vad gör man isåfall för att förbättra den?
Trygga barn med god anknytning trotsar. De starka och tryggaste barnen trotsar mest, är min erfarenhet. Det har inte med dålig anknytning att göra.
Trygga barn med god anknytning trotsar. De starka och tryggaste barnen trotsar mest, är min erfarenhet. Det har inte med dålig anknytning att göra.
Ja visst är det så!
Om ett barn inte verkar må bra och har haft en otrygg uppväxt så säger det sig själv. Har barnet haft en trygg uppväxt och barnet ändå mår dåligt beror barnets symtom på annat tex problem i skola, med kompisar, kanske någon beteendestörning...
När man letar information om anknytning så handlar det alltid antingen om spädbarn/typ upp till 2 år, eller om hur det påverkar en när man blir vuxen.
Men hur ser det ut däremellan? Hur vet jag om en 6-åring har dålig anknytning? Och vad gör man isåfall för att förbättra den?
Vad får dig att misstänka att ditt barn har en dålig anknytning till dig? Har barnet bättre anknytning till den ena föräldern?
Vet inte om jag misstänker något. Men bara en tanke som snurrar lite...
Det är kanske mer så att jag fått för mig att jag har bättre anknytning till mitt andra barn. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner så.
Mitt första barn är en mycket större utmaning att vara förälder till. Han är extra allt liksom. Ett sk plus-barn kanske. Det är svårt att hitta lugn och harmonisk tid tillsammans, känns som att större delen av vårt umgänge går åt till negativa saker, tillsägelser av olika slag.
Mitt andra barn är helt olika. Där är det mesta lätt helt enkelt.
Och trots att vi jobbar hårt för att ge båda barnen en trygg och lycklig uppväxt så maler det en ständig oro över att det inte är tillräckligt.
Så har jag väl börjat tänka att det kanske beror på bristande anknytning på något sätt, men jag vet inte hur jag kan ta reda på om så är fallet...
Trygga barn med god anknytning trotsar. De starka och tryggaste barnen trotsar mest, är min erfarenhet. Det har inte med dålig anknytning att göra.
Hur skulle ni beskriva dålig anknytning hos en 6-åring då?
Litar barnet på de vuxna i sin närhet. Det är det som det i grunden handlar om.
Kommer barnet till dig (eller någon annan som det borde lita på) med sin oro och sina funderingar?
Jag har själv anknytningsproblem sedan barndomen och jag skulle nog säga att mina "symptom" på dålig anknytning under barndomen var att minsta lilla gjorde mig ängslig, kunde inte sova borta, kände ett starkt obehag av att vara hos kompisar. Ohälsosamt klängig på min mamma, kunde stänga av och inte vilja/orka gå till skolan i perioder, sitta själv på mitt rum och stirra ut genom fönstret i timmar.
Nu är det ju inte så att alla med anknytningsproblem var sådana under barndomen, men det är några exempel iaf som kanske kan hjälpa dig. Det är så vanligt med otrygg anknytning (tyvärr) och för min del berodde det mycket på mina föräldrars (främst mammas) egna problem. Så ta hand om dig själv men fortsätt också vara medveten :)