När man letar information om anknytning så handlar det alltid antingen om spädbarn/typ upp till 2 år, eller om hur det påverkar en när man blir vuxen.
Men hur ser det ut däremellan? Hur vet jag om en 6-åring har dålig anknytning? Och vad gör man isåfall för att förbättra den?
Jag har själv anknytningsproblem sedan barndomen och jag skulle nog säga att mina "symptom" på dålig anknytning under barndomen var att minsta lilla gjorde mig ängslig, kunde inte sova borta, kände ett starkt obehag av att vara hos kompisar. Ohälsosamt klängig på min mamma, kunde stänga av och inte vilja/orka gå till skolan i perioder, sitta själv på mitt rum och stirra ut genom fönstret i timmar.
Nu är det ju inte så att alla med anknytningsproblem var sådana under barndomen, men det är några exempel iaf som kanske kan hjälpa dig. Det är så vanligt med otrygg anknytning (tyvärr) och för min del berodde det mycket på mina föräldrars (främst mammas) egna problem. Så ta hand om dig själv men fortsätt också vara medveten :)
Ja visst är det så!
Känner igen detta lite. Men tror du inte att det kanske beror på att vissa barn är lite svårare att vara förälder åt? Min äldsta son har ingen diagnos men har lite speciella behov. Skulle jag propsa på utredning av honom (vilket inte känns nödvändigt nu) så skulle han säkert kunna få någon typ av diagnos att han har drag inom autismspektrat eller dylikt, ev. kombination med ADD. Hans lillebror har inte alls detta. Så det är klart allt är mer lätt med lillebror. Varje moment med äldsta sonen behöver vara mer genomtänkt för att det ska funka för honom och oss. Lillebror har en helt annan flexibilitet. Så i mitt fall har det alltid varit mindre frustration och ett lättare föräldraskap med den yngsta. Men det beror inte på anknytningen.
det finns en utmärkt podd som heter kära barn där Louise Hallin besvarar lyssnarfrågor. Finns även en hemsida där alla frågor och svar finns samlade utifrån ämne och ålder. Lyssna lite på den och kika på hemsidan. Det har lugnat mig när jag har känt mig sämst och ensam om att ha världens argaste unge.
Får jag fråga vad din mamma hade för problem för att du skulle få otrygg anknytning?
det finns en utmärkt podd som heter kära barn där Louise Hallin besvarar lyssnarfrågor. Finns även en hemsida där alla frågor och svar finns samlade utifrån ämne och ålder. Lyssna lite på den och kika på hemsidan. Det har lugnat mig när jag har känt mig sämst och ensam om att ha världens argaste unge.
Ibland fanns hon där till 100% men ibland var hon inte mentalt närvarande. Hon var deprimerad när jag var ca två år och orkade inte ta hand om mig.
Tack för att du berättar. Förlåt om jag fortsätter ställa frågor, men jag vill så på något sätt hitta var gränsen går. Det är så svårt att veta når ens eget beteende är helt normalt, typ alla föräldrar är trötta och på dåligt humör ibland. Men när blir det allvarligt?
Hur menar du att hon inte tog hand om dig? Blev du bortlämnad? Eller blev du misskött i hemmet? Hur allvarligt var det?
Jag är själv lite deprimerad. Men tycker väl att jag är en välfungerande förälder ändå. Jag tar hand om mina barn, allt det grundläggande är där. Men sen blir jag så rädd att mina svårigheter ska påverka dem negativt. Att min trötthet och dåligt tålamod kanske inte alls ligger inom normalspannet, tänk om mina barn egentligen har en dålig uppväxt som kommer att påverka deras liv negativt för alltid?? Sådana tankar brottas jag jättemycket med :(
Jag minns ju inget från när jag var så liten, men mamma har berätta att hon satt och grät och inte orkade leva, medan jag satt bredvid och bara kollade på henne. Trots att jag inte minns det har det satt spår i mig som gör att jag inte prioriterar mina egna känslor och blir ofta rentav paralyserad när en känslomässigt stark situation uppstår. Det har sedan gjort att när jag t.ex. Träffat en kille som jag tyckt om och varit snäll så har jag stängt av och fått grov ångest av den närheten. Jag har ju fått lära mig att det är jag som ska ta hänsyn till andras känslor, inte tvärt om. Idag lever jag dock med en man som tar hand om mig och mina känslor, tack vare att jag gav mig fan på att inte låta något som hände när jag var liten förstöra för hela min framtid.
Föräldrar kommer alltid vara trötta, ha dåligt tålamod, vara irriterade.. det är hälsosamt för barn att se och förstå att det är så livet funkade. Det som jag tror ställde till det mest med min mammas beteende var dels att hon haft 60-70% dåliga dagar då hon mest legat i sängen. Och när vi barn behövt hjälp med något eller försökt få kontakt med henne har det liksom inte gått fram, hon ville bara ligga i sängen. Jag har många minnen från att jag benar och bad om att hon tex skulle komma ner och göra mat, städa, skjutsa till en kompis. Men det gick aldrig att förvänta sig något.
Jag älskar min mamma. Hon har ärftlighet i sin släkt av psykisk ohälsa, och har själv en mamma som totalt strunta i henne hela sitt liv. I jämförelse med min mormor är min mamma fantastisk. Hon har gjort allt hon kunnat med det hon har. Ibland är jag så arg och besviken på min mamma, tycker det är egoistiskt att skaffa barn när man inte kan ta hand om dem fullt ut. Men det bästa man kan göra är att acceptera hur livet ser ut.
Nu blev det här jättelångt haha.. men ALLA barn har något att vara besviken på sina föräldrar om, det går inte att undvika. Det är bara att acceptera..
Om ett barn inte verkar må bra och har haft en otrygg uppväxt så säger det sig själv. Har barnet haft en trygg uppväxt och barnet ändå mår dåligt beror barnets symtom på annat tex problem i skola, med kompisar, kanske någon beteendestörning...