Kompis sur pga min depression (?)

Hej. Jag och min bästa vän har varit vänner i ca 4 år. Jag har under det senaste halvåret eller så varit väldigt deprimerad och mest bara legat hemma i min säng, kramats med min pojkvän. Har även gått upp nästan 20 kg i vikt vilket ger mig sjuk ångest, har ett förflutet med dåliga relationer med mat. Tränade 5 dagar i veckan förr och åt väldigt bra. Jag har inte pratat med min vän så mycket dock, pga mitt dåliga mående. Har inte haft någon ork, verkat otrevlig och kortfattad i mina meningar när vi pratat/smsat. Jag har verkligen inte varit otrevlig mot henne på en personlig nivå.

Detta har fått henne att bli ledsen, men vi har pratat om det redan och rett ut det, enligt mig iallafall. Men nu är hon sur på mig igen över allting, trots att jag mått bättre de 2 senaste månaderna. Hon säger knappt hej till mig, svarar kortfattat på meddelanden och beter sig allmänt otrevligt mot mig. Har försökt umgås med henne men hon tar liksom inget initiativ längre. Jag förstår verkligen inte varför, hon har själv sagt att det är för att hon är sur för att jag gjorde så, men jag är/var ju faktiskt deprimerad, vilket kanske låter som en dålig ursäkt men det är ju faktiskt förklaringen på varför jag inte varit mig själv. Vet inte vad jag ska göra..hjälp..

Vet du vad, din väninna har inte varit en så god vän som du trodde. Många här verkar tycka, att hon har rätt att bete sej så här nu, men nej. En riktig god vän gör inte så.

Visst, det har säkert inte varit lätt för henne, att du inte funnits där, men då kan man tackla det på ett annat sätt. Hon hade nu istället kunnat tala om för dej, att er vänskap fått sej en för stor knäck, att hon är ledsen, men hon vågar och orkar inte starta om på nytt med dej. Gå och sura och vara otrevlig, inget vackert sätt av en sk bästa vän.

Och ja, jag har varit där själv, jag sitter inte och fantiserar ihop nåt drömsenario.

Gick själv in i en depression för två år sedan. Blev sjukskriven och isolerade mej. All energi jag förmådde skrapa ihop fick gå till mina barn och min sambo. Jag sov bort ett flertal månader. Min bästa vän fanns där hela tiden, hon väntade i bakgrunden, när jag inte orkade umgås eller prata. Då var hon ändå dubbelt drabbad, då vi även är arbetskamrater. Jag var borta från jobbet i nästan ett år, med olika vikarier för mej varje vecka. Inte ett ord av kritik vare sej från min väninna eller de andra jobbarkompisarna, bara stöd och glädje från dem när jag började hitta tillbaka.

Ja, man blir egoistisk när man blir sjuk, men vänner förstår det och slänger inte det i ansiktet på en, när man återvänder till det vanliga livet. Självklart får de tala om att det varit jobbigt för dem, men gå runt och tjura, snacka om brist på empati.

Många psykiskt sjuka faller in i ett bekvämt tänk där omgivningen borde förstå den psykiskt sjuke på ett bättre sätt. Och visst kan det vara bra, men det största problemet för den som är psykiskt sjuk är att hen själv misstolkar omgivningen. Den psykiskt sjuke behöver terapi och (kanske) medicin för att förstå omgivningen bättre. De friska människorna behöver inte anpassa sig, det är den psykiskt sjuke som behöver återanpassas. It's a hard pill to swallow.

Väldigt många här inne som inte förstår vad en depression innebär! Det är en jäkla skillnad på TS depression och den surhet hennes vän nu uttrycker.

Det är så typiskt när det gäller psykisk sjukdom. "Det är ok att du mår dåligt, så länge det inte märks på dig!" Det verkar vara den allmänna åsikten hos många.

Precis som en herre beskrev tidigare att när han var sjuk i cancer så var alla förstående och förlåtande för hans dåliga humör. Men när han drabbades av en depression så fanns inte samma hänsyn och förståelse längre.

Och jag tror det är få människor som använder sitt mående som en ursäkt för att få vara taskiga. Men den som aldrig varit i det djupa träsk en depression är kan nog ha svårt att förstå hur fruktansvärt dåligt man kan må, och att det är en omöjlighet då att vara glad och trevlig, bara för att andra ska vara nöjda. Man måste få vara ensam i sin bubbla om man vill det och försöka återhämta sig på bästa sätt. Man måste kunna se sur och bitter ut utan att folk runt en ska ta illa vid sig av det...Osv. Det viktigaste är väl att man inte är elak och skadar andra. Och det har inte TS gjort vad jag förstår.

Och hennes vän vill inte ha en sån vän? Ts får väl söka sig till förstående vänner istället. Alla vill faktiskt inte ha sånna vänner, vare sig man accepterar/har koll på psykisk sjukdom eller inte. Jag skulle ha tålamod med mina barndomsvänner men om någon nyare vän hade gått in i en depp eller betett sig liknande hade jag också dissat personen. Jag skulle eventuellt blivit lite sur, beroende på hur relationen sett ut när personen mådde bra, men framförallt hade jag ignorerat personen. Jag ser 'ge och ta' i vänskapsrelationer som något viktigt. Att bara acceptera den andras mående och inte känna att man får något tillbaka är inte min grej. Isolerar jag mig en längre tid räknar inte jag med att alla mina vänner och bekanta finns kvar. Ungefär som att jag inte räknar med en 11e middagsinbjudan om jag tackar nej till 10 inbjudningar innan. Man väljer sina vänner, det har alla rätt till. Lättast för TS är att säga 'sry att jag varit en dålig vän under den här perioden' utan att ursäkta sig med varför och sen se om de kan ta sig vidare i relationen. För hennes vän verkar strunta i VARFÖR hon varit det och då är det ingen idé att ts ältar det heller.

Det är så kul att så många missar att jag skrivit faktiskt redan bett så hemskt mycket om ursäkt till min vän och hon sagt att hon förlåtit mig MEN ändå fortsätter sura över det.