Pappan kan inte hantera vår sons gråt

Det låter som ett jättekonstigt sätt att hantera barngråt. Vad tror han ska hända? Vad är syftet med att stirra? Med att härma?

Klart man måste trösta när pojken är ledsen. Jag hade inte heller velat lämna dem. Det låter nästan som nån slags empatistörning.

Säger din man något själv om detta?

Jag tycker att det låter mycket märkligt att han härmar. Att inte veta vad man ska gör är ju en sak, men att härma när någon är ledsen är sånt som små barn gör för att retas (syskon ecempelvis), inte en trygghet såsom föräldern ska vara i detta fallet.

Blev lite sluddrigt i min text där :)

Jag vet inte vad han tror ska hända, han säger bara att han inte kan hantera det. Jag tror också det har något med brist av empati att göra... Kanske han inte knutit an tillräckligt och därför inte får samma instinkt att trösta.

Att tillägga är att jag pratat med min sambos föräldrar om det här och dom verkar inte tycka att det är särskilt konstigt så jag vågar gissa att dom har hanterat det på liknande sätt under hans uppväxt.

Jag tycker också att det är mycket konstigt att härma! Därför jag kände att det gått för långt. Jag är rädd att det stör vår sons självkänsla men min sambo säger bara att han är så liten så han ändå inte förstår/ kommer att komma ihåg...

Ger din man barnet närhet när det INTE gråter? Alltså, kramar, pussar, bär runt det, lyfter, dansar, leker o s v.

Anyway så är det ju inte som att pappan inte kan LÄRA sig ett korrekt beteende. Gråter barnet? Lyft upp det, nynna lugnande (exempelvis). Fake it 'til you make it.

Ta kontakt med BVC. De har föräldrakurser och det låter som om din sambo behöver lära sig ett och annat. 
Det är väl en sak om han gjorde som han gjorde men sen insåg det konstiga i det och förstår att man måste göra annorlunda. Om han inte förstår det, måste någon lära honom och då är nog BVC bäst, som en neutral part. Han kan förstås säkert gå i nån slags terapi för egen del men det kanske inte behövs. 

Otäckt, känner dock igen det. Mina föräldrar "låtsasgrät" och härmades alltid när man grät eller så "men kom igen då, ta i"... sånt sätter sina spår.

Jag skulle föreslå att han beter sig som en vuxen kring det här.

Han säger själv att han inte kan hantera det. Fine. Då är det så.

Du kan hantera det.

Alltså får han göra som du gör. Han behöver inte förstå varför, han behöver inte känna instinkter, han behöver bara göra. Han ska imitera exakt vad du gör när du tröstar. Tala med mjuk röst, hålla om, vyssja, vad du nu gör.

Säg åt honom att han får låtsas att det är ett bakrecept, eller en användarmanual. Skit i varför, bara gör det, för det funkar.