Var samhället bättre förr?

När jag var tonåring kunde vi ha kul med våra kompisar, dricka, göra bort oss och begå misstag utan att fler än de som var åsyna vittnen kunde veta något. Visst, om man hade oschyssta kompisar kunde det bli skitsnack, men på en helt annan nivå än nu. Internet fanns inte, och trots att det har vissa fördelar finns det mycket nackdelar också. Bara för att man själv inte drabbats kan man föreställa sig hur det känns för de som blivit det, det hjälper inte att flytta heller som det kunde göra förr. Jag hörde aldrig talas om skolkompisar som råkade illa ut som jag hör nu av folk. Jag liftade runt, det kändes inte farligt och det gick bra, folk vågade plocka upp okända ungdomar mitt i natten. Det fanns jobb, man hade sammanhållning i klassen eftersom man gick tillsammans hela grundskolan. Lärde känna varandra bra och har fortfarande kul på återträffar. Hörde inte talas om folk som ville spränga en i luften, utpressa restaurangägare eller gruppvåldta, knappt ens våldta. Klart det måste funnits, men inte som nu. Eller så skrev inte tidningar om det. Gick man till soc när man var mellan två jobb slängde de pengar över en, man fick extra om man rökte!! Det är knappast så nu. Det hade varit bättre om de sparat lite då, för all del. Föräldrarna kunde klara sig på EN lön och ändå ha hus. Tja, det är mina erfarenheter, andra har förstås sina.

Du måste levt i en bubbla. Jag är född i början av 60-talet.
Detta med internet kan jag hålla med dig om, det är en helt annan blottning av folk.
Grundskolan, varken min syster eller bror har kontakt med sin gamla grundskoleklass, däremot har jag det (men däremot inte med min gamla gymnasieklass), detta tack vare internet. Hade inte internet/facebook funnits, så hade jag troligen inte haft det.
Under min grundskoletid så var det två gånger vi fick gå från skolan för att det var bombhot.
Utpressa restauranter, det fanns, jag lovar. Har en väninna som arbetade inom restaurantbraschen under 80-talet, det var utpressningar, en restaurant sprängdes i luften 1982.
Soc, där har det nog stramats upp, men jag vet att det inte var lätt, speciellt om man var student. Då var det nej direkt. Min väninna som var ensamstående mamma, behövde hjälp i samband med separationen och fick nej. (80-talet).

Jobb fanns periodvis, men i början av 90-talet var det en lågkonjuktur och då var det inte lätt att få arbete.

De där enkla introduktionsarbetena har ju försvunnit, även lagstiftningen är hårdare. Numera måste man vara 18 om man ska sitta i kassa, så var det inte då.

Min en väninna blev utsatt av sexuella övergrepp av en bekant till familjen, våldtäkter fanns. Men det skrevs inte om det på samma sätt.

Att man kunde ha hus på en lön berodde på att standarden var lägre då. Man hade en bil, cyklarna köptes begagnade, man åt enklare. Dessutom så var det en massa ränteavdrag och olika bidrag och subventioner som man kunde ta del av.

En del saker var bättre. Annat var sämre.

Jag önskar ibland att vi levde mer som man gjorde förr, när man flyttade in i ett hus och skaffade möbler som man sedan hade hela livet, varav mycket var arvegods; när man fick ett par skor när man skulle konfirmeras och sedan hade man dem i några decennier och lagade vid behov hos skomakare.

Men förr fanns också svält, vidskepelse och annat hemskt. På 1600-talet hade vi vad som närmast kan beskrivas som sharialagar i Sverige (mosaiska lagar). Det vill vi inte ha tillbaka.

På många sätt tycker iallafall jag att det var bättre, men även mycket som man inte saknar.

Nu när man ser tillbaka så ser man ju skillnaden mellan före och efter internets ankomst. Fan vad tråkigt man kunde ha på 80-talet när man inte hade något att underhålla sig med, förutom dötråkiga program på 1:an och 2:an. Men då såg man ju det som normalt. Jag är född i slutet av 70-talet och var därmed barn på 80-talet. Många gillar 80-talsmusiken men jag är en av de få som inte gör det, inte ens då. Mycket av den musik som gjordes var glassig och pompös och skulle på något vis låta "futuristiskt", men blev mest patetiskt. Avskydde verkligen Alphaville, Modern Talking, Rick Astley, Europe och allt det som "alla andra" gillade. Jag lyssnade mer på mina föräldrars musik från 60- och 70-talet, något som gjorde att mina jämnåriga såg mig som konstig.80-talet var ett ångestdecennium för mig, med fula kläder (ett tag gick det inte att få tag på jeans som inte var stentvättade eller hade en sån där färgad rand på sidan), otroligt fula frisyrer, äckliga snow-joggings och barnprogram som skulle ta fram det "fina" i barnen som de ändå oftast blev mobbade för, typ "Ebba och Didrik". Det enda jag saknar med 80-talet är de där läskedryckerna Gulp, Flämt och Stön och allt de hette. Men de togs bort för de hade tydligen "skadliga kemikalier" i sig. Samt en del av hårdrocken, som W:A:S.P, Twisted Sister, Iron Maiden m.fl. Men inte mycket föll mig i smaken detta decennium. Kan ju ha lite att göra med att jag var barn då med. Men var lillgammal i jämförelse med mina jämnåriga, som jag många gånger tyckte inte fattade någonting.

Visst var det bättre förr. De flesta var nöjd med det lilla och hade inte något habegär efter materiella ting som egentligen inte har någon betydelse för ens överlevnad. Man tog till vara sina begränsade resurser, man levde efter solen och årstiderna och på så sätt var man mindre stressade, man visste att vår sak hade sin tid istället som idag då man har ett 24timmarssamhälle där allt är tillgängligt dygnet runt och man ständigt matas med intryck.

Jag saknar en tid där helg var helg och vardag var vardag. Där det fullt med folk på den lokala dansbanan en lördagskväll. Där man satte på sig finkläder för att markera att det var helg.

Jag saknar den tid där internet inte fanns, där mobiler inte fanns utan man svarade i den fasta telefon då man var hemma.. var man ute så var man inte tillgänglig och det accepterade folk utan att bli orolig om det hänt något.

Visst har vi det bra idag, men jag hade nåt trivts bättre förr. Tror att folk vad mer harmoniska, trots att de arbetade hårdare och levde under tuffare förhållandet.

På vissa sätt var det bättre förr. Stabilare, folk nöjde sig med mindre, lojalitet var något bra och samhället var rätt tryggt(och här kommer sextiotalist in och påpekar något om motsatsen och hennes fina släkt), man såg varandra i ögonen mer, barn växte generellt sett inte upp på institution, smartphones fanns inte, kroppsidealen var fan så mycket sundare, det var okej för kvinnor(men tyvärr inte för män) att välja att vara hemma..... Jag kollar ofta på gamla pilsnerfilmer(inte så realistiska, jag vet, men ändå) eller journalfilmer och i princip gråter av avund när jag tänker på  hur samhället förstörts.......
Sedan är det ju det där med att det inte var så kul att vara kvinna då, men just nu känner jag att jag fan hellre tar det än dagens samhälle, så feminist jag är.

Ja det var bättre då. Längtar tillbaka... så "bakåtsträvare" (?) jag är! :D

Beror väl vad som menas med förr. I samtal med äldre så kommer alltid åren efter kriget fram som bra tider utöver det vanliga. I dynnerhet 60-talet.

Då var Sverige ett jämlikt land. Folk mådde bra och det var obefintlig arbetslöshet. Kriminaliteten var låg och att alla hade en chans att skapa ett bra liv. Folk hade solidaritet med varandra och resoekterade lagar och regler.

Så ja, Sverige var bättre på 60-talet än det är udag.

Sverige började gå utför i och med 68-vänstern. Unga naiva människor som saknade livserfarenhet, respekt för de äldre och var fulla av hybris. De flesta problem i dagens samhälle kan kopplas till den.

Helt korrekt det. Blir arg när jag tänker på de där bortskämda snorvalparna som förstörde för både sina föräldrar och barn! De fick allt men gav inget.