Borderline? Behöver hjälp!

Vad skönt att höra att jag inte är ensam om mitt beteende..

Jag beklagar att han lämnade dig, måste vara ett helvete. Kan inte föreställa mig hur det hade varit om min sambo lämnar mig. Bara tanken gör mig livrädd :( 

Hoppas att du finner lycka snart igen.

Vad skönt att du fått bra hjälp och jag håller tummarna att du blir frisk i framtiden. Det kommer ta tid men det är värt det då denna sjukdom är ett rent helvete.. 

Tack för tipset, ska kika på den!

Hur tog du hjälp för att få MBT? Gick du genom vc? jag är 21 år gammal och har inga bra erfarenheter från vårdcentralen då det känns som att de inte tar mig på allvar. Har bara fått mediciner utskrivna varje gång jag sökt hjälp för mina depressioner.. 

Det tror jag verkligen inte det är. Låter som att du tappat hoppet helt. :( Hoppas verkligen att du kommer må bättre snart. Hur gammal är du? 

Vad skönt att du fick hjälp så fort!

Din terapeut vet säkerligen bättre än vad vi gör. Grundstenen i borderline är att man har en ökad känslighet med kraftiga känslor. Dvs, ens känslor är mycket starkare än andras, och bara en liten sak kan kännas som att världen går under. Men känslorna är inte bara åt ett håll, utan det gäller dem allihop (sorg, glädje, ilska m.m.). Man kan skifta snabbt och uppleva känslan att älska och hata någon på samma gång. Man saknar lite gråskala och ser saker ofta i svart och vitt. Vidare har man svårt att tolka sina egna känslor då de är så kraftiga och annorlunda mot hur "normala" har det, vilket gör att man slutar lite på sina känslor och nedvärderar sig själv istället. Många klarar inte av att hantera de väldiga känslorna och har ofta något form av självskadebeteende då man anklagar och bestraffar sig själv. Många har väldiga tomhetskänslor då de tror de är ensamma i hela världen med att vara sådana och att ingen förstår dem. Vissa har blivit avstängda med känslorna (jag kan bli det vid för kraftiga känslor) och kan därmed upplevas som känslokalla. När man har den sorts borderline (de uttrycker sig olika, alla är inte likadana) som jag har så uppfattar omvärlden mig som oerhört stabil, kanske i viss mån autistisk, känslokall (då jag inte visar mina egna känslor för andra), och som om jag ointresserad av omgivningen. Så är det ju inte egentligen, snarare tvärtom, men detta är ett försvarsbeteende jag utvecklar för att hantera min personlighetsstörning. Vidare kan det nämnas att man kan få overklighetsskänslor från och till. Man upplever att verkligheten är en film och att inget är påriktigt. För min del är det en försvarsmekanism som sätter igång när det blir för mycket känslor. Då distanserar jag mig och "stänger av" och upplever att inget är verkligt. Rätt så svårt att beskriva, men de som upplevt det förstår nog vad jag menar.

Hursomhelst, känner du igen dig i detta?