Borderline? Behöver hjälp!
Alltså TS, sök hjälp omgående. Vill du inte gå via VC, kan du göra en egen vårdbegäran till öppenpsyk (i mitt län finns ett nummer man kan ringa, exempelvis).
Kan känna igen mig i tankemönstret, helt klart, där varje småsak förstoras in absurdum och man bara vägrar tro att en människa man har så nära inpå sig kan vara ärlig och trogen.
Det är ett svårt mönster att bryta utan professionell hjälp, men du kan ju smygbörja med lite MBT.
Devisen inom MBT är; "att se sig själv utifrån och andra inifrån". Betänk hur ditt beteende uppfattas och tolkas av personen du har framför dig. Man får även öva på att analysera uttalanden och inte agera på ren impuls. Exempelvis; En tjej lade till min kille på Facebook. Jag frågar honom vad det är för en och han reagerar med en rynka i pannan och ett snäsigt; Jag vet inte! Hur kommer det sig att han reagerade så? Lät jag mer anklagande än vad jag själva uppfattade det som? Kanske känner upplever han att jag förhör honom? Kan jag ställa samma fråga på ett sätt som inte är hotfullt eller onödigt hårt?
I din situation verkar du hänga upp dig grovt på det förflutna och jag kan bara säga detta: Du har ingenting att göra med hans förflutna. De han varit med, vad han sagt till dem, hur de såg ut eller vad de gjorde är none of your beeswax. Låter hårt kanske, men det är så det ligger till. Så länge han inte flörtar vilt med någon i sitt förflutna, sitter och gråter över deras bilder eller på annat sätt indikerar att det finns någon saknad, är det ett avslutat kapitel.
Detta är för din egen skull. Det som har hänt, har hänt och det finns INGET att hämta från det förflutna. Särskilt när det inte har med dig att göra. Ge f-n i att jämföra dig med andra och använd inte hans förflutna som anledning att slå sönder din egen självbild.
Kan inte påstå mig vara någon förebild i denna avdelning, då jag själv gärna tittar på min sambos ex och funderar vad i helvete han gör med ett skogstroll som mig. Men han verkar nöjd, så jag lär ju tro honom. Men uppenbarligen är ju karln blind. Jag kan ju inte kritisera hans val alltför mycket, det skulle ju indikera att han inte är kapabel att göra sina egna val - vilket han faktiskt är.
Det kan ta tid att träffa en psykolog, precis som du skriver, men ordna det så snart som möjligt!
Men under tiden du väntar kan jag ge dig lite råd: Ta ett djupt andetag innan du reagerar, välj noga dina ord i ett bråk och gör ingenting du inte kan stå för senare. Låter enkelt, eller hur? Det är det inte, men du kommer lära dig, jag lovar.
Sist, men inte minst; Jag har valt att hantera min ångest, mitt kontrollbehov och min enorma osäkerhet genom rak och ärlig kommunikation. Blir jag osäker på min sambos ex, eller andra saker, ställer jag frågor för att lindra min oro. Exempelvis; Är jag ful? Saknar du dina ex? Vad menar du? Varför? Hur? Osv, osv osv. På så vis kan jag bryta tankemönster innan de tar över fullständigt och jag/vi slipper situationer som baseras på föreställningar eller missförstånd. Ett tips från coachen, liksom.
Nu blev det här overkligt långt, men jag hoppas att det ger dig något på vägen.