Borderline? Behöver hjälp!

Det heter ju numera som du nämnt emotionellt instabil personlighetsstörning, men eftersom jag tycker det är så långt så skriver jag borderline istället.

Det kan vara borderline, men det måste en läkare eller psykolog avgöra. Det finns olika sorters borderlines, och det låter lite som att det skulle kunna röra sig om en utåtagerande borderline. Jag har själv "invert" borderline.

Jag håller på och ska sova, så orkar inte skriva så mycket just nu, men skriver gärna mer imorgon. Om du undrar något om borderline kan du gärna ställa frågor till mig.

Hursomhelst, en sak jag undrar är om du bara är på detta viset med din pojkvän, eller är du likadan mot familj och vänner? Borderliners har stor sårbarhet med kraftiga känslor, så därmed borde du (om du har borderline) ha samma problem med familj och vänner. Typ att du snabbt tolkar små signaler från andra människor och har kraftiga känslor kring det. Exempelvis upplever man att kanske en kassörska som är lite otrevlig, som att denne gjort dig en stor oförätt eller att kassörskan föraktar dig osv. Alla känslor är kraftiga, och kan skifta väldigt snabbt. Så berätta om hur det fungerar för dig med andra människor?

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 15:35

#16

Anonym (Bordis) skrev 2017-02-10 05:39:00 följande:

Det kunde varit jag som skrivit detta inlägg!!!

Jag har borderline och jag fungerar exakt så!!!

Enbart mot sambon precis som du.

Jag fick vänta för länge på rätt hjälp, han orkade inte mer utan gjorde slut efter 9 år.

Nu har han en ny och jag har gått under totalt. Varvade med snälla sms och fruktansvärt vidriga sms efter han gjort slut, där jag anklagade honom (och den nya ibland) för allt möjligt.

Senast igår mailade jag att jag hatar honom lika mycket som han hatar mig. Sanningen är att jag aldrig har älskat någon så mycket och enligt både honom, hans familj, arbetskamrater och alla hans vänner är jag hans livs kärlek.

Men enligt honom kunde han tyvärr inte leva med mig pga mina svängningar. "Gråter"

Har kommit med i MBT terapi vilket är det bästa för oss med borderline eftersom man blir helt frisk, men behöver få ledigt från mitt nya jobb vilket verkar svårt så jag blir nog tvungen att tacka nej till MBT och försöka igen om 1 år......om jag ens lever då.

Kolla in videon på youtube som heter "what borderline feels like (trigger)"

En katt i början av videon så är det rätt. Känner du igen mycket där kan det vara en indikation på borderline.

Men begär en utredning och sök hjälp omgående OM det är borderline du har.

It's hell !

Intressant angående det där med MBT, har inte hört om det tidigare men läste lite om det nu innan jag skrev här till dig. Jag själv går på DBT (dialektisk beteende terapi) som också sägs vara för folk med borderline. Jag gissar mig till att de är rätt lika, men uppbyggda på olika sätt. Enligt min behandlare (psykolog) har DBT ungefär 80-90% "tillfrisknande" för personer med borderline som slutfört kursen. Så jag hoppas innerligt att det ska hjälpa mig må bättre, för som du säger är det ofta outhärdligt med dessa humörsvängningar. Tack vare att jag har så kraftiga känslor och själv har svårt att tolka dem rätt, så har jag utvecklat socialfobi. Så umgås knappt med människor förutom min familj och min sambo :(

Hursomhelst, skriver ni kontrakt på ett år och sådant inom MBT? Det gör vi iaf. Sedan fick vi även gå en förberedelsegrupp för DBT där vi lärde oss om behandlingen och för att vi skulle kunna se om det passade oss.

Jag tycker att du ska ta chansen och gå på MBT när du nu har den. Ditt mående är viktigare än ditt jobb, och eftersom du är orolig ifall du ska överleva ett år tills nästa tillfälle ges tycker jag du verkligen ska priotera behandlingen. Har du någon samtalskontakt som kan hjälpa dig med olika alternativ för att lösa det här med ditt jobb och MBTn? För nu är jag lite osäker, men jag tror inte din nya chef kan neka dig ledighet för behandling. En läkare kan säkerligen skriva ett sjukintyg till dig där de förklarar för din chef att behandlingen är viktig för ditt tillfrisknande (utan att nämna varför du får behandling om du inte vill det).

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:00

#17

Anonym (Samma) skrev 2017-02-11 10:04:15 följande:

Ok en fråga till er som HAR diagnostiserats. Det har nämligen inte jag men mitt beteende i relationer påminner verkligen om borderline.

Jag är misstänksam, svartsjuk, osäker, livrädd för att bli lämnad/ljugen för/förd bakom ljuset/

Kan bli fruktansvärd orimligt arg och få panik om min kille tex blir vän med nån fin tjej.

Min terapeut säger att jag har en otrygg ambivalent anknytning i grunden, inte borderline. Men att det påminner mycket. Jag har inget självskadebeteende och detta visar sig BARA i nära kärleksrelationer. Inte i relationer till vänner, jobbarkompisar eller familj.

Din terapeut vet säkerligen bättre än vad vi gör. Grundstenen i borderline är att man har en ökad känslighet med kraftiga känslor. Dvs, ens känslor är mycket starkare än andras, och bara en liten sak kan kännas som att världen går under. Men känslorna är inte bara åt ett håll, utan det gäller dem allihop (sorg, glädje, ilska m.m.). Man kan skifta snabbt och uppleva känslan att älska och hata någon på samma gång. Man saknar lite gråskala och ser saker ofta i svart och vitt. Vidare har man svårt att tolka sina egna känslor då de är så kraftiga och annorlunda mot hur "normala" har det, vilket gör att man slutar lite på sina känslor och nedvärderar sig själv istället. Många klarar inte av att hantera de väldiga känslorna och har ofta något form av självskadebeteende då man anklagar och bestraffar sig själv. Många har väldiga tomhetskänslor då de tror de är ensamma i hela världen med att vara sådana och att ingen förstår dem. Vissa har blivit avstängda med känslorna (jag kan bli det vid för kraftiga känslor) och kan därmed upplevas som känslokalla. När man har den sorts borderline (de uttrycker sig olika, alla är inte likadana) som jag har så uppfattar omvärlden mig som oerhört stabil, kanske i viss mån autistisk, känslokall (då jag inte visar mina egna känslor för andra), och som om jag ointresserad av omgivningen. Så är det ju inte egentligen, snarare tvärtom, men detta är ett försvarsbeteende jag utvecklar för att hantera min personlighetsstörning. Vidare kan det nämnas att man kan få overklighetsskänslor från och till. Man upplever att verkligheten är en film och att inget är påriktigt. För min del är det en försvarsmekanism som sätter igång när det blir för mycket känslor. Då distanserar jag mig och "stänger av" och upplever att inget är verkligt. Rätt så svårt att beskriva, men de som upplevt det förstår nog vad jag menar.

Hursomhelst, känner du igen dig i detta?

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:15

#18

i-o skrev 2017-02-11 09:35:58 följande:

Är glad att jag inte är er eller lever i någon relation.

Jag har funnit att oavsett vad man gör, hur trevlig och vänlig man är, så får man ändå skit av någon i någon omfattning oavsett om man har en relation till dom eller inte. Inte ens godis hjälper för att blidka dessa emotionella skräcködlor.

Tro mig det är värre för de som upplever det inom sig. Du kan iallafall bli av med din borderline flickvän eller vän, medans vi får leva med det för resten av livet. Så som du resonerar kring borderline och hur du upplever oss är varför så många skadar sig själva, och varför risken för fullbordat självmord är så högt hos borderliners. Man vet att man är onormal, och önskar mer än något att man slapp vara såhär, men det är tyvärr inget man kan styra hur mycket man än vill det. Vid missbruk, alkohol, droger blir känslorna ännu värre. Därför risken för fullbordat självmord ligger på 50% för de som använder sig av dessa frekvent. Jag har själv slutat dricka alkohol helt hållet då jag blir för labil (kan bli uttåtagerande) och ofta försökt ta livet av mig under influens av detta. Den lilla känslospärr man har hävs helt och hållet.

Sedan ska det till att nämnas att alla borderliners inte är utåtagerande. Jag bråkar aldrig med någon, och undviker konflikter i det stora hela genom att isolera mig. Folk tror snarare att jag inte kan bli arg eller ledsen då jag sällan reagerar negativt. Jag är väldigt förlåtande, och hyser aldrig agg mot någon, istället lägger jag det på mig själv och tycker det är mitt eget fel. Så, vi är alla olika.

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:43

#20

i-o skrev 2017-02-11 16:37:01 följande:

Aww era stackare, det är så synd om er. Kom får ni en kram!

Det där vet jag verkligen inte hur jag ska ta? Försöker du vara vänlig eller göra narr av oss?

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 17:16

#22

i-o skrev 2017-02-11 16:59:33 följande:

Måste du välja hur du ska ta det? I så fall föreslår jag att du tolkar det på det sätt som ger det önskvärda känslomässiga resultatet för dig. Jag kommer inte säga bu eller bä.

Ja, om jag inte förstår intentionen med något så frågar jag helt enkelt istället för att dömma texten enligt mina egna kriterier.

Om jag ska tolka det efter mina egna känslomässiga referenser kommer jag ta det som en kränkning, vilket inte är särskilt lyckat och bara skapar förvirring och ältande om vad som fick dig att vilja kränka mig/oss osv. Det kommer bara boosta mina dåliga självkänsla och sociala fobi. Ergo, jag frågar istället. Om du berättar vad du menar så finns det inte längre utrymme för feltolkning.

Men men, jag tänker inte tvinga dig att svara så vi kan lämna det där åt ovissheten helt enkelt.

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 18:39

#25

i-o skrev 2017-02-11 17:40:03 följande:

Låter rimligt.

Vad som framstår för mig i din beskrivning ovan är att du är din egen värsta fiende och att du behöver jobba oerhört mycket med dig själv och sätta dina känslor i rätt perspektiv.

Hade avsikten varit att påverka dig hade det funnits alla möjligheter att skapa och generera en uppfattning ändå utifrån de premisserna du nämner, därav behöver du utgå ifrån dig själv i större omfattning och då blir ditt förhållande till dig själv och dina känslor ännu viktigare.

Har du testat att skriva och senare återgå till texterna och resonera kring dessa?

Yes, du är helt korrekt. Den enda som skadar mig är jag själv, och det är något jag försöker jobba med. Jag tror ingen människa är ond, eller vill mig illa bara för att de känner för det. Däremot tror jag alltid att de andra människornas beteende är pga att jag har sagt eller gjort något dumt, så allt vänds inåt mot mig själv och göder mitt självföräkt. Det gör att jag försöker prata så sakligt som möjligt utan känslor, för om jag pratar logiskt och odömmande kanske jag undviker såra någon. Så allt mynnar tillbaka till mig själv, och hur jag borde bete mig för att vara en "så god människa" som möjligt. Det färgar hela mitt liv, så om jag vill (såsom min terapi säger) få ett "värdigt liv" måste jag lära mig bättre metoder att hantera mina känslor. Det är därför jag går i DBT behandling.

Angående att gå tillbaka och läsa det jag skrivit är något jag gör hela tiden. Jag analyserar och försöker identifiera fel eller om jag på något vis uppträtt stötande. Får jag en kommentar där jag verkat såra någon och dylikt får jag en stor klump i magen och jag skämms något oerhört. Detta är ännu värre i det vardagliga livet då jag analyserar mina "samtal med andra" (kan t ex vara bara att säga hej) och kritiserar mig själv. Jag har bra minne och kan älta saker jag sa som liten till folk och skämmas. Så eftersom jag inte hanterar möten med riktiga människor särskilt bra, så isolerar jag mig själv och har utvecklat svår social fobi. Jag är väldigt medveten om mina brister och att jag skadar mig själv psykiskt, men jag vet inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt och minimera oavsiktlig skada mot andra så mycket som möjligt. Men som sagt, jag går i DBT och hoppas lära mig bete mig bättre.

Så här mycket om mig själv har jag nog aldrig berättat för någon förutom min terapeut och dylikt, så jag har ingen mall för hur folk som läser det kommer reagera. Så jag ber om ursäkt på förhand om jag sagt något olämpligt

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 21:54

#30

Tjejen65a skrev 2017-02-11 20:24:48 följande:

Hej på er alla som har skrivit om eran problematik. Det känns helt overkligt att jag sitter här ock skriver om detta. Men jag kan inte motstå heller, då det är väldigt angeläget för mig att komma i kontakt med likasinnade. Det är väl så, som jag har läst i böcker som jag har lånat på biblioteket och när jag googlar, att man kan aldrig bli förstådd! Hur jag än förklarar för dom som står mig närmast, så förstår dom inte fullt ut. Det är så fruktansvärt och jag känner en ännu större sorg och brännande smärta, över att jag verkligen är onormal.

Efter att ha förlorat min sista pojkvän sedan drygt en månad,efter att ha varit tillsammans i ca ett halvår, har jag samma sorg som jag antar att någon har efter ett helt liv ihop. Smärtan, ångern, hatet, paniken och hopplösheten är fullständigt outhärdlig. Nu hör till saken att jag inte under mina 52 år aldrig varit så kär, som jag var i denna mannen. Jag trodde verkligen att det skulle bli vi.

Han var skild efter ett 33 år långt äktenskap, och hade varit singel i ett år när vi träffades hos gemensamma bekanta på midsommarafton. Han var såklart inte färdig, vilket jag märkte, då han pratade väldigt mycket om sin exfru och dessutom påstod att hon var narccicist ( stavas det så?). Jag lyssnade och tog till mig och var genuint intresserad, så även i hans fyra barn. Frågade och brydde mig, då jag är sådan som person. Det jag kände var att jag inte själv fick samma respons. Jag har också en dotter och barnbarn, och visst brydde han sig lite, men jämförelse vad jag brydde mig om att lyssna på honom så var det lite tunt. Men det är ju också så att vi med denna problematiken, blir så galet besvikna över sådant som inte andra reagerar på med samma mått. Därför anklagar jag mig ännu mer nu! Jag vacklar hela inte att tiden på om mina reaktioner är normala eller inte.

Jag fick helt fokus på hur mycket han pratade om sitt ex och sina barn, och blev/ kände mig lägre och lägre, och i stället för att säga till, flippade jag ut i den fruktansvärda besvikelsen och osäkerheten jag kände. Vid ett tillfälle när jag var hos honom i början av våran relation, reste jag mig och gick därifrån när han pratade om sig själv hela tiden. Detta skulle sedan tillrättaställas och sa då att tankar och känslor är svårt, och inte alltid lätt att sätta ord på. Känner ni samma? Att besvikelsen blir så stor att den blir övermäktig? Att man flippar ur helt enkelt? Men varför frågar man inte i lugnt tillstånd istället för att bete sig som en knäppgök när man faktiskt inte är en sådan? Istället växer paniken om att han kommer att lämna mig, och man ser sig själv som den mest lägsta människan.

En dag när jag ringde honom från jobbet, var han hes och förkyld. Jag tyckte han lät lite loj och då kom en impuls som inte gick att stoppa. Jag undrade med panik i rösten om han inte ville ses mer!? Han frågade vad jag grundade det på, och sen var mina sms och samtal till honom helt overkliga och konstiga för att ställa allt tillrätta. Man märker ju så väl och mår så oerhört dåligt över hur man har

reagerat. Jag pratade helt plötsligt som om jag inte tyckte det var någon ide att vi var ihop mer, men det man vill höra är ju bara bekräftelse på att han vill fortsätta relationen, Det sjuka är ju att man känner hur han blir fundersam på vem jag verkligen är, och ju mer ångest och panik får man!

Efter detta såg jag att han hade lagt till en app på mötesplatsen i sin telefon, och jag kunde förstås inte låta bli att kolla upp detta. Då hittade jag honom där, och jag kände mig fullständigt hysterisk, samtidigt som jag ändå vet och förstår att han har börjat tvivla på mig och mitt beteende. Jag fick nästa flipp och kunde inte då heller fråga på ett "normalt" vis. Gapade och betedde mig helt hysteriskt. Han nekade och sa att det var en gammal profil, och han varit där för att ta bort ett foto. Han är duktig på datorer, och jag vet med säkerhet att han ljög. Det är katastrof när jag får en lögn i ansiktet!

Nu är det helt slut med argument att det beror på min misstro....är helt förkrossad och ser inget annat än att vilja ha honom tillbaka. Det är inget annat än honom som existerar. och mitt liv kan lika gärna kvitta. Att jag har barn och barnbarn hjälper inte, det är bara han som kan få mig trygg och lycklig igen. Helt fixerad och panikslagen, hatisk mot sig själv, ångest och förvirrade tankar om att jag helt enkelt inte klarar mig. Smärtan tar över allt....

Har tagit kontakt med psykiatrin och tror jag får tid redan nästa vecka, då jag inser att jag måste ha hjälp! Är det någon av er som vill ge mig några kloka råd på vägen?

// Madde

Jag vill väldigt gärna hjälpa dig och ge dig råd, men jag förstår inte riktigt vad du vill ha hjälp med? Handlar det om att hantera sorgen, eller har du svåra självskade impulers?

Anonym (...)

Äldre 12 Feb 13:14

#32

Anonym (Bordis) skrev 2017-02-12 09:27:37 följande:

Jaaaa jag känner igen mig i allt!

Jag har fått ledigt av chefen så jag kan gå MBT. Men jag sa att det var en kurs. Min terapeut tycker att jag ska kalla det sorgebehandling då jag har förlorat båda mina föräldrar och två syskon, är 42 år.

Ojdå, jag beklagar sorgen :(

Vad bra att du fick ledigt och kan gå MBT :) om du känner dig mest bekväm med att säga att det är en kurs, så tycker jag att du ska endast säga det. Vad du gör i ditt privatliv angår ju inte din chef. Jag önskar dig verkligen all lycka :)

Borderline? Behöver hjälp!

INNEHÅLL