Borderline? Behöver hjälp!

Alltså TS, sök hjälp omgående. Vill du inte gå via VC, kan du göra en egen vårdbegäran till öppenpsyk (i mitt län finns ett nummer man kan ringa, exempelvis).

Kan känna igen mig i tankemönstret, helt klart, där varje småsak förstoras in absurdum och man bara vägrar tro att en människa man har så nära inpå sig kan vara ärlig och trogen.

Det är ett svårt mönster att bryta utan professionell hjälp, men du kan ju smygbörja med lite MBT.

Devisen inom MBT är; "att se sig själv utifrån och andra inifrån". Betänk hur ditt beteende uppfattas och tolkas av personen du har framför dig. Man får även öva på att analysera uttalanden och inte agera på ren impuls. Exempelvis; En tjej lade till min kille på Facebook. Jag frågar honom vad det är för en och han reagerar med en rynka i pannan och ett snäsigt; Jag vet inte! Hur kommer det sig att han reagerade så? Lät jag mer anklagande än vad jag själva uppfattade det som? Kanske känner upplever han att jag förhör honom? Kan jag ställa samma fråga på ett sätt som inte är hotfullt eller onödigt hårt? 

I din situation verkar du hänga upp dig grovt på det förflutna och jag kan bara säga detta: Du har ingenting att göra med hans förflutna. De han varit med, vad han sagt till dem, hur de såg ut eller vad de gjorde är none of your beeswax. Låter hårt kanske, men det är så det ligger till. Så länge han inte flörtar vilt med någon i sitt förflutna, sitter och gråter över deras bilder eller på annat sätt indikerar att det finns någon saknad, är det ett avslutat kapitel.

Detta är för din egen skull. Det som har hänt, har hänt och det finns INGET att hämta från det förflutna. Särskilt när det inte har med dig att göra. Ge f-n i att jämföra dig med andra och använd inte hans förflutna som anledning att slå sönder din egen självbild.

Kan inte påstå mig vara någon förebild i denna avdelning, då jag själv gärna tittar på min sambos ex och funderar vad i helvete han gör med ett skogstroll som mig. Men han verkar nöjd, så jag lär ju tro honom. Men uppenbarligen är ju karln blind. Jag kan ju inte kritisera hans val alltför mycket, det skulle ju indikera att han inte är kapabel att göra sina egna val - vilket han faktiskt är.

Det kan ta tid att träffa en psykolog, precis som du skriver, men ordna det så snart som möjligt!

Men under tiden du väntar kan jag ge dig lite råd: Ta ett djupt andetag innan du reagerar, välj noga dina ord i ett bråk och gör ingenting du inte kan stå för senare. Låter enkelt, eller hur? Det är det inte, men du kommer lära dig, jag lovar.

Sist, men inte minst; Jag har valt att hantera min ångest, mitt kontrollbehov och min enorma osäkerhet genom rak och ärlig kommunikation. Blir jag osäker på min sambos ex, eller andra saker, ställer jag frågor för att lindra min oro. Exempelvis; Är jag ful? Saknar du dina ex? Vad menar du? Varför? Hur? Osv, osv osv. På så vis kan jag bryta tankemönster innan de tar över fullständigt och jag/vi slipper situationer som baseras på föreställningar eller missförstånd. Ett tips från coachen, liksom.

Nu blev det här overkligt långt, men jag hoppas att det ger dig något på vägen.

Din terapeut vet säkerligen bättre än vad vi gör. Grundstenen i borderline är att man har en ökad känslighet med kraftiga känslor. Dvs, ens känslor är mycket starkare än andras, och bara en liten sak kan kännas som att världen går under. Men känslorna är inte bara åt ett håll, utan det gäller dem allihop (sorg, glädje, ilska m.m.). Man kan skifta snabbt och uppleva känslan att älska och hata någon på samma gång. Man saknar lite gråskala och ser saker ofta i svart och vitt. Vidare har man svårt att tolka sina egna känslor då de är så kraftiga och annorlunda mot hur "normala" har det, vilket gör att man slutar lite på sina känslor och nedvärderar sig själv istället. Många klarar inte av att hantera de väldiga känslorna och har ofta något form av självskadebeteende då man anklagar och bestraffar sig själv. Många har väldiga tomhetskänslor då de tror de är ensamma i hela världen med att vara sådana och att ingen förstår dem. Vissa har blivit avstängda med känslorna (jag kan bli det vid för kraftiga känslor) och kan därmed upplevas som känslokalla. När man har den sorts borderline (de uttrycker sig olika, alla är inte likadana) som jag har så uppfattar omvärlden mig som oerhört stabil, kanske i viss mån autistisk, känslokall (då jag inte visar mina egna känslor för andra), och som om jag ointresserad av omgivningen. Så är det ju inte egentligen, snarare tvärtom, men detta är ett försvarsbeteende jag utvecklar för att hantera min personlighetsstörning. Vidare kan det nämnas att man kan få overklighetsskänslor från och till. Man upplever att verkligheten är en film och att inget är påriktigt. För min del är det en försvarsmekanism som sätter igång när det blir för mycket känslor. Då distanserar jag mig och "stänger av" och upplever att inget är verkligt. Rätt så svårt att beskriva, men de som upplevt det förstår nog vad jag menar.

Hursomhelst, känner du igen dig i detta?