Borderline? Behöver hjälp!
Hej på er alla som har skrivit om eran problematik. Det känns helt overkligt att jag sitter här ock skriver om detta. Men jag kan inte motstå heller, då det är väldigt angeläget för mig att komma i kontakt med likasinnade. Det är väl så, som jag har läst i böcker som jag har lånat på biblioteket och när jag googlar, att man kan aldrig bli förstådd! Hur jag än förklarar för dom som står mig närmast, så förstår dom inte fullt ut. Det är så fruktansvärt och jag känner en ännu större sorg och brännande smärta, över att jag verkligen är onormal.
Efter att ha förlorat min sista pojkvän sedan drygt en månad,efter att ha varit tillsammans i ca ett halvår, har jag samma sorg som jag antar att någon har efter ett helt liv ihop. Smärtan, ångern, hatet, paniken och hopplösheten är fullständigt outhärdlig. Nu hör till saken att jag inte under mina 52 år aldrig varit så kär, som jag var i denna mannen. Jag trodde verkligen att det skulle bli vi.
Han var skild efter ett 33 år långt äktenskap, och hade varit singel i ett år när vi träffades hos gemensamma bekanta på midsommarafton. Han var såklart inte färdig, vilket jag märkte, då han pratade väldigt mycket om sin exfru och dessutom påstod att hon var narccicist ( stavas det så?). Jag lyssnade och tog till mig och var genuint intresserad, så även i hans fyra barn. Frågade och brydde mig, då jag är sådan som person. Det jag kände var att jag inte själv fick samma respons. Jag har också en dotter och barnbarn, och visst brydde han sig lite, men jämförelse vad jag brydde mig om att lyssna på honom så var det lite tunt. Men det är ju också så att vi med denna problematiken, blir så galet besvikna över sådant som inte andra reagerar på med samma mått. Därför anklagar jag mig ännu mer nu! Jag vacklar hela inte att tiden på om mina reaktioner är normala eller inte.
Jag fick helt fokus på hur mycket han pratade om sitt ex och sina barn, och blev/ kände mig lägre och lägre, och i stället för att säga till, flippade jag ut i den fruktansvärda besvikelsen och osäkerheten jag kände. Vid ett tillfälle när jag var hos honom i början av våran relation, reste jag mig och gick därifrån när han pratade om sig själv hela tiden. Detta skulle sedan tillrättaställas och sa då att tankar och känslor är svårt, och inte alltid lätt att sätta ord på. Känner ni samma? Att besvikelsen blir så stor att den blir övermäktig? Att man flippar ur helt enkelt? Men varför frågar man inte i lugnt tillstånd istället för att bete sig som en knäppgök när man faktiskt inte är en sådan? Istället växer paniken om att han kommer att lämna mig, och man ser sig själv som den mest lägsta människan.
En dag när jag ringde honom från jobbet, var han hes och förkyld. Jag tyckte han lät lite loj och då kom en impuls som inte gick att stoppa. Jag undrade med panik i rösten om han inte ville ses mer!? Han frågade vad jag grundade det på, och sen var mina sms och samtal till honom helt overkliga och konstiga för att ställa allt tillrätta. Man märker ju så väl och mår så oerhört dåligt över hur man har
reagerat. Jag pratade helt plötsligt som om jag inte tyckte det var någon ide att vi var ihop mer, men det man vill höra är ju bara bekräftelse på att han vill fortsätta relationen, Det sjuka är ju att man känner hur han blir fundersam på vem jag verkligen är, och ju mer ångest och panik får man!
Efter detta såg jag att han hade lagt till en app på mötesplatsen i sin telefon, och jag kunde förstås inte låta bli att kolla upp detta. Då hittade jag honom där, och jag kände mig fullständigt hysterisk, samtidigt som jag ändå vet och förstår att han har börjat tvivla på mig och mitt beteende. Jag fick nästa flipp och kunde inte då heller fråga på ett "normalt" vis. Gapade och betedde mig helt hysteriskt. Han nekade och sa att det var en gammal profil, och han varit där för att ta bort ett foto. Han är duktig på datorer, och jag vet med säkerhet att han ljög. Det är katastrof när jag får en lögn i ansiktet!
Nu är det helt slut med argument att det beror på min misstro....är helt förkrossad och ser inget annat än att vilja ha honom tillbaka. Det är inget annat än honom som existerar. och mitt liv kan lika gärna kvitta. Att jag har barn och barnbarn hjälper inte, det är bara han som kan få mig trygg och lycklig igen. Helt fixerad och panikslagen, hatisk mot sig själv, ångest och förvirrade tankar om att jag helt enkelt inte klarar mig. Smärtan tar över allt....
Har tagit kontakt med psykiatrin och tror jag får tid redan nästa vecka, då jag inser att jag måste ha hjälp! Är det någon av er som vill ge mig några kloka råd på vägen?
// Madde