Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-04-06 10:51:31 följande:
Nej fy.. jag tappade bort mig själv för länge sen. Jag var, för ca 6 år sen bara, en helt normal glad tjej som inte oroade mig över mkt. Sen hände en del grejer och jag fick barn och sen dess vet jag ingenting längre. Jag hade en plan som gick i kras så nu står jag och stampar och kommer ingen vart. Allt i livet är kaos, förhållandet med min sambo, som är världens goaste och har tålamod som få.. Men likväl känner jag inte samma för honom som han för.mig. Hur gör.man med det? Jag är ju beroende av honom nu då jag inte kan jobba och studierna ligger på is. Dessutom har vi barn ihop.
Jag vet vad jag vill ha för liv, känslor jag VILL känna, men hur kommer jag dit?!
Det är hemskt. Samtidigt inbillar jag mig hela tiden att jag har dödliga sjukdomar och annat skit.. Katastroftankar, brister ut i gråt ibland bara av att titta på min son. Rädslan att förlora honom kan också bli överväldigande.
Ibland funderar jag på om det är bättre att bara acceptera allt som det är och sluta drömma.. För det känns inte troligt att jag nånsin kommer dit jag vill vara.
Jag söker hjälp på alla möjliga håll, slösar pengar på meningslösa saker. Har sagt till min dr att jag inte klarar av det längre.. Men hon har tyvärr ingen makt över psykologin.
Bor på landet uppe i norrland nu så hjälpen är väldigt begränsad.
Och KBT terapeuten? Jadu, hon menade att mina tankar var inställda på katastrof vid det tillfället.. (hade fått ett tryck över bröstet och var under utredning, var så nervös och säker på att det var något allvarligt, var en stressad period innan så der var slutresultatet) så det fanns inget hon kunde göra förens jag mådde bättre.
Men hon hattade ju runt och visste aldrig vad hon gjorde. Det inser jag mer såhär efteråt.
Sjukskriven har jag blivit också. En månad, för att sonen ska få behålla sina timmar på dagis.. Jag har inte ens skickat in pappren ännu
Men! Låter som att du har mycket att bearbeta och prata om. Jag vet hur det är, de tär inte lätt att separera när man har barn tillsammans, men ibland kan det göra nytta också. Så var det för mig. Jag och mina barns pappa hade iof ett förhållande som var helt ohållbart och omöjligt att rädda tyvärr. Efter att ha tänkt, pratat och analyserat så vågade jag lämna efter 1 år, du har ju rätt att få ekonomisk hjälp?
Jag har perioder då min oro är värre, och när barnen var mindre hade jag en fruktansvärd oro att något skulle hända dom hela tiden, den ångesten och trycket över bröstet man kan få är inte lätt att leva med.
Vad vill du med livet? Du måste nog vara egoistisk i det här och tänk vad du vill och hur du tror att du kan komma dit för att börja må bra? Jag tänker mer egoistiskt än någonsin just nu... Eller ja, försöker iaf :P
Jag ska försöka stå på mig nu i ett hopp om längre sjukskrivning nästa gång och inte få veckor i stöten, dels för att jag inte kan vila och komma i balans med mig när jag hela tiden känner stress över att jobbet hoppas att jag ska komma tillbaka medan jag känner hur mkt jag inte kan. Det är lättare för dom om dom vet att dom ska ta in en vikarie också.
Idag hade jag två saker jag hade inbokat som jag var tvungen att gå på. Men jag funkar verkligen inte. Jag var iväg 1-2 timmar och idag har har varit helt kraschad sedan dess på soffan. Jag blir så frustrerad att jag inte klarar mer när jag vill kunna klara såna här vardagliga saker.
Hur får man tbx känslan av att något är kul också?
.