Utmattningssyndrom eller?

Om det nu är någon tröst så har du ju gjort vad du kunnat om du tagit upp oro över symptom med läkare. Har du samtalskontakt utöver läkare? Kan ju hjälpa till att ha någon att prata med oron om.

Varför ska psykolog skicka dig vidare till psykiater? Det är jobbigt att öppna sig och om du bara kan träffa någon i 5 veckor är det mycket kort tid att ens försöka få igång något vettigt. Sedan måste du kanske då lämna den kontakten och börja om igen med någon annan? Låter jobbigt i mina öron.

Har du råd att betala terapi själv?

Varför då? Varför tror du inte det kan vara psykiskt? Jag har upplevt alla dessa symptom TS upplever som reaktion på trauma. Det betyder naturligtvis inte att så är fallet för TS. Men okänd fästingburen smitta låter verkligen som ett sista desperat strå att gripa efter för helt desperata människor.

Åh det går mycket upp och ner för mig. Från dödsångest till framtidstro på en och samma dag. Jag vill bli frisk nu, men det tar sån tid att läka. Jag har erfarenhet av att psykiska symptom blir fysiska tillslut. Stress och oro sätter sig i kroppen. Tog lång tid att erkänna och förstå utmattning för mig. Så är det för de flesta tror jag.

Ångesten är värst. Jag kan få sån ångest att jag spyr. Inte så ofta längre, men ibland. Annars ångest attacker på natten. Det känns som om hela kroppen liksom går på högvarv och inte går att vara ner. Hjärtat slår, det känns obehagligt att andas. Det är bara att släppa taget när det är som värst.

Varför får du skuldkänslor mot din son?

Jag har två små barn. Jag tycker det är skönt att vara med dem. Det får mig att må bättre. Jag gör inte alltid så mycket med dem, oftast är jag bara där och reder ut om de bråkar eller har frågor. Ibland inte heller det. Om jag är riktigt trött tittar vi mest på tv. Lagar typ djupfrysta köttbullar eller falukorv till dem. Det får vara så nu. Några enstaka gånger har jag känt att jag inte klarar av dem. Då jag varit helt slut. Då har deras pappa kommit eller någon i hans familj. Vi är separerade. Ibland lägger jag mig och vilar själv en timme och låter barnen titta på tv eller hålla på med mobilen. Sedan känns det bättre. Det går också lite upp och ner. Jag blir rätt så otrevlig om jag mår riktigt dåligt och lätt arg. Bara och be om ursäkt. Jag känner inte att jag är en dålig mamma. Jag vet ju att jag mår dåligt och gör så gott det går. Ibland tror jag att jag på sätt och vis blir en bättre mamma för jag har så mycket mer tid med barnen och gör inte så mycket själv utan lyssnar mer på dem, men som sagt vissa dagar är jag rätt så grinig också. Men vem är inte det ibland liksom? Det är så skönt att bara vara med dem och lyssna på deras prat och funderingar. När jag lyckas med det så glömmer jag bort mig själv en stund. Ibland fastnar mitt huvud i nedstämdhet och jobbiga känslor, då drar jag mig undan mer.

Jag äter inga tabletter. Den värsta ångesten försvinner väldigt fort. Alltså det där riktigt jobbiga. Men sen tar det en stund att varv ned kroppen efteråt. Men tycker det är okej. Ger mig en känsla av kontroll att jag fixar det själv. Jag vet att det går över. Allt går över tillslut. Ibland har jag tryck över bröstet i flera dagar. Men det släpper också. Kommer och går liksom.

Jag tror inte jag haft så svåra sömnproblem som du. Har alltid haft lite problem till och från. Tror jag. Fast nu sover jag också hela nätter ibland. Men är lika seg nästan oavsett. Ibland vaknar jag och lyckas somna om snabbt. 3-4 gånger har jag sovit 4 timmar bara. Men ofta är jag vaken 1-3 timmar så somnar jag igen. Men somnar ofta tidigt så det blir nog iallafall sju timmars sömn. Försöker att inte tänka så mycket på att jag sover dåligt. Det stressar bara. Får vila på dagen och lägga mig tidigt nästa kväll så tar jag igen. Fast det känns i kroppen när det blir många nätter i rad som är halvdålig sömn. Det är nästan jobbigast. Ett tag när jag vaknade varje natt gjorde jag andningsövningar för att lugna ner mig och somna om. Det hjälpte lite faktiskt. Nu gör jag inte det. Vet inte varför. Ibland går jag upp och äter mjölk och macka, läser lite tidning, sedan är det oftast lättare att somna om. Ibland lyssnar jag på en pod mitt i natten för att fokusera på något annat och somnar av det. Men ibland så gör jag ingenting utan ältar bara och så får det bli en sömlös natt! Men äter du inte sömnpiller också? Jag har blivit erbjuden flera gånger, men tror ju inte på detta med piller utan kan själv är ju min melodi. Det var nog därför jag började med andningsövningar - för att få tyst på doktorn som tjatade på mig om sömnpiller. Nu har jag bytt läkare så slipper vara duktig och hålla på med sånt där - kan bara ligga sömlös i lugn och ro. Ha!

Ofta är det ju något speciellt som tynger mig som gör att jag inte sover. Tänker att jag behöver älta klart och sedan går det över och så är det ofta. Jag oroar mig inte för samma saker utan det kommer liksom nya grejer. När jag inte tänker och känner på dagen kommer de på natten. Fast vissa grejer kommer ju tillbaka. De borde jag jobba med för att få avslut!!!

Skönt å skriva av sig lite. Det är liksom ingen riktigt som fattar helt hur jag har det. Möjligtvis min psykolog, men ingen annan fattar.

Jamen, det var typ allt! Mitt jobb, mitt ex, min livssituation... Jag har liksom inte fått ordning på något i mitt liv som vuxen.

Är det samma för dig?

Vi är ungefär lika gamla! Det enda positiva är att jag nu tar tag i det och får hjälp . Jag får vara glad för det i alla fall. Det är ju många som mår dåligt och aldrig får hjälp ordentligt att ändra sig och sitt liv. Fast jag gör ju detta själv så ingen gör det åt mig. Men får liksom resonera med en person jag litar på om varför det inte fungerar för mig. För det beror ju på mig själv tyvärr. Även om mycket jobbigt hänt så måste jag ju själv reda ut det.

Absolut! 40 mår jag bra - är 37 nu. Vid 45 har jag ny snygg fantastiskt trevlig och fin pojkvän! Kan du tänka dig lämna din sambo?

Du kan väl ringa sjuksköterskorna eller träffa dem och prata med dem? På min VC har de drop-in varje dag med sjuksköterskor - gratis. De kan ju hjälpa dig hantera hälsoångest och lugna? Så har du någon att prata med. Du får ju ingen annan hjälp så bättre än inget. Jag ringer dem - sjuksköterskorådgivning när jag har ångest över mina barn för att lugna mig, typ när min son ramlat och slått huvudet. Har även besökt dem för att kolla upp små grejer. Du kan förklara din situation, om det är en någorlunda empatisk person så förstår de.