ADD.. hur berätta för mitt barn?

Precis, en utredning borde ju bara leda till det bättre. Vad det än leder till så får man svar, förklaringar och hjälp.

Om pappan inte följer med till BUP så ska jag be att få prata med dem utan mitt barn en kort stund för att förklara hur pappan ställer sig till detta. För hans åsikter påverkar ju i högsta grad barnets. Även om det är en tonåring med starka egna åsikter så är det inte lätt när den ena föräldern inte tar ens tankar på allvar.

Och jag håller med om att det vore bäst om de på BUP informerade pappan istället för att jag gör det. Kanske att han tar det mer på allvar då.

Ja nog är han dum i huvudet alltid! Hahaha.. förlåt att jag skrattar. Egentligen borde man ju nästan gråta. Det kan ju vara så också att allt jag säger och tycker det ska han vara emot. Jag vet inte... Men det är ofta så.

Jag förstår verkligen att du reagera extra starkt med tanke på dina egna erfarenheter. Jag har själv inte någon av dessa diagnoser, men jag är högsensitiv och har problem med generaliserad och social ångest, och det är inget jag fått hjälp med som barn. Hela livet har varit en kamp för att vara "normal" och försöka klara av det som alla andra gör. Plus att man hela tiden går och känner att man är värdelös eftersom man inte klarar alla krav, och man förstår heller inte varför. Tillslut var depressionen ett faktum. Kan tänka mig att det kan kännas ganska så likadant om man har tex add och inte får hjälp?

Får jag ställa en fråga förresten? Du behöver absolut inte svara om du inte vill.

Klarade du av att vara på lektionerna? Eller hade du hög frånvaro?

Mitt barn har över 40% frånvaro, och jag tror att h*n har svårt att säga den riktiga orsaken till varför h*n inte går dit, eller lämnar en lektion.

Hur skulle du beskriva att du upplevde skolgången?

Är det pappan du menar som kanske har trotssyndrom?

Tack för ditt svar. Jag är glad att du hann skriva några rader iallafall :)

Det du beskriver är precis så som mitt barn haft och har det. Låg o mellanstadiet gick ganska bra, men nu i högstadiet har det barkat iväg alldeles. Och h*n kan inte förklara varför riktigt.

Jag har fått en del hjälp. Svårast har varit biten med arbete. Fritiden kan man ju styra upp lite mer så man orkar, men vad gäller jobb så är det först nu som AF och FK har förstått att jag klarar inte av ett vanligt arbete med allt vad det innebär. Det behöver anpassas så att jag inte bränner ut mig.

Tack för ditt svar :)

Ja vem vet vad barnet ärvt eller inte. Pappan har alltid varit en sån som gjort som han själv velat oavsett vad hans föräldrar eller andra sagt.

Om jag har en diagnos... vem vet. Jag tror inte jag har ADD iallafall, för det är endast ett fåtal punkter som kan stämma överens lite med mig.

Ja GAD är inte så lätt. Man är ju orolig för så mycket. Och trots att man vet att oron är irrationell så är den hemskt jobbig. Jag brukar säga att ångesten känns som att stå vid ett brant stup med någon bakom som hotar att putta ner en när som helst.

Mitt barn sticker också iväg, precis som du beskriver. Fast h*n drar ner på stan eller så. Eller till cafeterian i skolan o sätter sig. Sociala kontakter verkar h*n däremot aldrig tröttna på, och h*n har några stycken nära vänner. Men h*n hamnar lätt i konflikt med övriga klasskamrater tyvärr.

Ang pappan så skolan var han knappt i vad jag förstått. Jobb har han haft och har. Förhållanden... Tja, jag vet inte. Jag lämnade honom och enligt barnen grälar han o nya frun ofta. Han är inte en person man kan sätta sig ner och diskutera med. För han har alltid rätt enligt honom, och han vägrar att lyssna på någon annans åsikter. Som jag skrev tidigare i tråden... Det är hans sätt eller inget. Storhetsvansinne skulle min beskrivning av honom vara tror jag.

Att jag inte hör allt på vissa möten tror jag beror på min ångest mest. Ibland får jag svårt att prata till o med för det skakar i hela kroppen. Speciellt vid känsliga samtal. Tror dock ingen märker mina skakningar. Hoppas inte det iallafall. Jag kan få svårt att hitta ord för det jag ska beskriva, och ibland blir hjärnan alldeles tom. Jag har varit sjukskriven mycket, men även jobbat (gick in i väggen då) och läst in gymnasiekompetensen... Osv. Jag har svårt att minnas sånt jag läser, och trots att jag fick hyfsade betyg så är det nog inte mycket värt nu. Jag lär för stunden liksom. Men visst, det har gått rätt bra ändå för mig. Jag lever i ett förhållande och vi har det bra, men det har inte varit enkelt. Och är inte enkelt nu heller. Jag är en svår person att leva med pga alla mina problem. Men jag är väl medveten om det och jag blir bättre o bättre på att hantera tex ångesten. Inte låta den få totalt grepp om mig. I början grälade vi ofta eftersom jag hade svårt att förklara varför jag reagerade eller gjorde sig eller så. Sambon har ju även han lärt sig mer hur jag fungerar. Han kan ofta förstå nu att det är ångest eller bristande ork hos mig utan att jag behöver säga något.

Oj vad långt o rörigt det blev nu :/

Känner mig inte helt kry idag... Får skylla på det ;)

Tack :)

Ja lämna var det bästa jag gjort. Vi träffades när vi var runt 19 år så han hade inte haft något längre förhållande innan mig. Men du har rätt ändå. Vi stod inte varandra särskilt nära. Speciellt inte på slutet.

På psykiatrin menar de att det är depression jag lider av i grunden... Men det stämmer inte tycker jag. Visst känner jag mig deprimerad i perioder, men det tror jag mer är en följd av mina övriga problem. Vem blir inte deprimerad av att vara orolig hela tiden, och för allt möjligt? Och vem blir inte deprimerad av att känna att man inte klarar av allt som förväntas av en? När allt runt mig blir för mycket så mår jag så illa så det är svårt att vara i mitt eget skinn till o med. Jag tål inte beröring och behöver vara helt ensam då.

Jag har gått i KBT i såväl grupp som enskilt (och det var nog där som jag kom fram till att det är GAD och social fobi jag har) och jag har gått hos kurator samt testat massa olika mediciner... Utan resultat. Ett tag funderade jag på bordeline. Det finns mycket som stämmer, men när jag tog upp det på psykiatrin så svarade de att de inte gärna ställer diagnoser för de tror inte att det är bra eller ens så viktigt. Jag fick ändå göra nåt slags test, men fick aldrig svar på vad det visade.. och jag som har svårt för att tjata eller så, lät det bero.

Jag har nu ingen kontakt med psykiatrin utan försöker klara av vardagen ändå. Jag har accepterat att jag är som jag är och gör mitt bästa för att klara av allt jag måste, och jag försöker säga ifrån när det blir för mycket.

Några synliga problem med interaktion (som du beskriver att de tyckte om dig) det har jag inte. Men jag drar mig för att behöva prata med folk och jag kan gå omvägar för att slippa prata med tex grannar. Men det är sånt som ingen ser eller vet om. När jag inte kan undvika ett möte så ler jag och hälsar och småpratar så gott jag kan trots att jag troligen helst vill springa därifrån.

Just nu arbetstränar jag för att komma fram till min arbetsförmåga förresten. Minns inte om jag skrivit det :)

Har du haft sjukpension länge?

Det var både psykolog o kurator som sa så. Men det är detsamma. Orkar inte tjata med dem mer. Ibland skulle man behöva vara frisk för att orka vara sjuk :/. Ett namn på det man lider av kan dessutom vara till hjälp när man ska förklara sina problem. Tex till alla handläggare man kastas mellan både på arbetsförmedlingen o Försäkringskassan.

Jag minns inte namnen på alla mediciner jag testat. Senast var det fluoxetin iallafall och av dem fick jag nässelutslag på hela kroppen. Voxra har jag provat också, sen är det nog ett par till men de minns jag inte vad de heter. Ja jag klarar mig utan. Jag gör så gott jag kan och sen tänker jag att omgivningen får lov att anpassa sig lite efter mig också. Jag har anpassat mig till min omgivning hela livet, och någon gång måste man väl har rätten att bara vara den man är? Så länge man sköter sig och inte gör skada på något vis.

Vad äter du för antidepressiva?

Cymbalta har jag aldrig testat. Jag förstår att du helst vill klara dig utan, men jag tycker absolut att du ska äta dem eftersom du mår bättre :)

Det går väl hyfsat på arbetsträningen. Men är bara uppe i ca tio timmar i veckan. Vet inte hur jag ska klara mer egentligen? Ångesten är värre nu och jag känner mig allt mer nedstämd... Osv. Men vi får se. Arbetsplatsen är bra iallafall. Det är väldigt anpassat efter mina behov. Jag får sköta mig själv och har eget kontor bland annat. Men det är inte bara att vara på arbetet som påverkar mig. Jag har som ett stresspåslag från jag vaknar tills jag lägger mig och i huvudet snurrar allt jag måste göra, och det räcker med att "allt" innefattar ett par timmar på jobbet, handla lite, hem och diska och fixa mat, köra en maskin tvätt tex så är jag nära att bryta ihop av stress.

Det gör du rätt i. Man ska inte sluta med något som fungerar.

Jag tror att jag får acceptera att jag är som jag är och försöka hitta en balans i livet.

Tänk om man kunde vinna några miljoner (fast då måste man såklart spela också och det gör jag ju aldrig ;) ), då skulle åtminstone stressen över pengar minska.

Kan tänka mig att det måste kännas befriande :)! Skönt för dig att ha den delen tryggad.

Jag längtar verkligen tills den dagen hela den här karusellen är slut och det finns ett färdigt beslut på vad jag klarar och inte klarar. Förhoppningsvis godkänner sedan FK sjukersättning (eller vad det heter) på den del jag inte kan jobba. Men de har inte varit svåra mot mig hittills iallafall. De tvivlar inte på mina begränsningar sa de, men de vill att jag provar arbete mot hela arbetsmarknaden för att verkligen klargöra mina begränsningar. Och det är ju självklart. Jag vill ju själv veta vart gränsen går dessutom, och inte bara gissa. Det svåra tycker jag är att framföra till dem hur jag mår. För det syns som sagt troligen inte på mig.

Men det blir nog bra i slutändan :)

Samma här när jag sökte första gången. Men då sökte jag på halvtid. Och jag kan nu när jag provar att arbeta känna att det var bra att jag fick avslag. Jag vet mer nu än tidigare.

Enligt psykiatrin har de provat allt de har att erbjuda på mig och kan nu inte göra mer, så där har jag underlag (och på arbetsförmedlingen har jag gjort massa tester och träffat deras arbetspsykolog bland annat). Jag har provat det mesta som föreslagits. Och jag skriver, precis som du föreslår, ner hur jag mår o känner mig :). Jag skriver anteckningar i mobilen och i en svart liten bok, precis när jag är mitt i det. För efteråt har jag garanterat "glömt" hur det var. Det gäller bara att sammanställa och formulera det bra som sagt.

Tur att inget syns på oss trots allt :)

Jag har en jättebra läkare på vc :) Hon lägger verkligen ner tid och energi, och lyssnar och förstår. Och jag tror att hon skriver bra intyg. Jag tycker det ser så ut iallafall :)

Men det är väl klart att det inte ska ske mot barnets vilja! Vill h*n inte så blir det inget.

Men det är ju tråkigt om h*n inte ens vågar gå till BUP bara för att pappan sprider en massa osanningar.

Jag kommer göra allt jag kan för att barnet ska gå till BUP. Och jag tror att h*n kommer göra det. Men om inte, så är det inte det enklaste att få med en ungdom som är större än mig till något denne inte vill.

Jag har inte pratat med BUP än. Väntar på kallelsen. Men skolpsykologen vet om pappans inställning till det hela, och hon har gett de på BUP mitt nummer och förklarat att jag är väldigt angelägen om att få en tid.

Kallelsen kommer till pappan eftersom barnet är skriven där.

Ingen fara... Det kan bli lite rörigt :).

Vi har delad vårdnad så vi bestämmer lika mycket. Barnet har bott växelvis fram tills för ca tre månader sedan då h*n plötsligt skulle bo hos pappa helt o komma hit varannan helg. Troligen har h*n tröttnat på att pendla och det förstår jag. Plus att pappan var övertygad om att det skulle gå bättre i skolan om h*n bodde där. Men.. det gjorde det ju inte. Och att barnets val föll på pappan tror jag beror på att där är det mer "slappt". Jag vill ha ordning på ett annat vis. Jag vill tex att vi äter middag ihop så ofta det går, internet stängs av 00.30, och ska man har med en vän hem efter skolan så vill jag att barnen ringer och talar om det innan de kommer hem, osv. Hos pappan är det inte så noga med något (även om det låter som att det är det när pappan pratar om det). Man kan komma o gå när man vill, äta när man själv vill, osv. Och jag antar att den livsstilen lockar mer.

Skulle förresten barnet vägra att gå till BUP så tänkte jag att jag går dit själv och pratar med dem och hör om de har några råd om hur man kan göra.

Kallelse kommer bara dit barnet är skrivet tyvärr. Ja jag ska absolut prata med dem om det. När jag frågade så sa pappan att det är ombokat och han skulle kolla nya tiden när han kom hem. Så jag hoppas verkligen det stämmer. Men jag kan överhuvudtaget inte förstå varför han inte pratade med mig om att han ville omboka? Han kunde ju följa med nästa gång istället. Men som sagt, han vill väl inte dit alls och gör kanske allt han kan för att det inte ska bli av.