Inlägg från: Anonym (damp-bruden) |Visa alla inlägg
  • Anonym (damp-bruden)

    ADD.. hur berätta för mitt barn?

    Med tanke på åldern tycker jag det är högst märkligt att beslutet att utreda inte är förankrat hos den utredningen gäller - barnet.

  • Anonym (damp-bruden)
    Anonym (Orolig mor) skrev 2017-03-03 22:28:37 följande:

    Hur menar du?


    Det gränsar till tvångsvård att utsätta en tonåring för en neuropsykiatrisk utredning mot dennes vilja. Högst oetiskt. Och tveksamt om det ens är genomförbart om barnet motsätter sig.
  • Anonym (damp-bruden)
    Anonym (ljk) skrev 2017-03-05 14:20:01 följande:

    Men hur ska ni annars komma framåt då, om barnet inte "går med" på utredning?! Ska barnet ensamt verkligen få bestämma det? Du är ju ändå vårdnadshavare, o så länge barnet bor hemma får den väl lov att göra som du säger. 

    Antar att du har pratat med BUP om hur pappan är o att dom får t ex skicka en kallelse till honom?

    Kom ihåg att det kan bli tusen gånger värre om inga åtgärder görs alls, så länge barnet är omyndigt är det mycket lättare att få till utredningar, stöd etc, än om den är över 20 med alla krav som kommer med arbete etc.


    Det är oetiskt att utsätta människor för tvångsvård. Bra föräldraskap förutsätter att man lyckas få med sig sitt barn på tåget och i den riktningen man själv tror på. Tror inte tvångsvård är svaret om man misslyckas med det.
  • Anonym (damp-bruden)
    Anonym (Orolig mor) skrev 2017-04-10 10:37:44 följande:

    Efter en ombokning av barnets pappa och sedan en ombokning pga sjuk läkare så var det tillslut dags att gå till BUP. Jag pratade med mitt barn och även om h*n inte var jätteexalterad så skulle h*n följa med. Senare på kvällen får jag ett meddelande från pappan att de hade pratat om besöket på BUP och att barnet inte ville gå så jag skulle avboka tyckte han. Jag talade då om att jag ändå tänkte gå dit för jag hade en del frågor jag ville ha svar på. På det svarade pappan att han tänkte iallafall inte gå dit.

    Nu är det ju så på BUP att även om jag och barnet skulle säga ja till en utredning, så blir det ingen om inte pappan också är med på det. Det skulle kunna ändras om de gör en mogenhetsbedömning av barnet och anser att denne är mogen nog att bestämma själv. Men barnet lär aldrig gå med på det så länge pappans inställning är som den är. Han uppmuntrar ju inte precis när han berättar om allt elände som en diagnos innebär (enligt honom).

    Efter mitt möte med BUP så sa läkaren att hon precis som jag hoppades att pappan skulle ändra sig. Även hon ansåg, efter det jag berättade om mitt barn, att det troligen kan vara ADD h*n har.

    Hon skulle ringa pappan och se om han ändrade sig efter att hon pratat med honom... Annars stängs ärendet.

    Jag känner mig så frustrerad!


    Tycker det är bra att barnet inte påprackas en diagnos som hen inte vill ha.

    Att komma till självinsikt och acceptera att man är annorlunda och kanske till och med har en funktionsnedsättning är en lång jobbig process som man har rätt att genomgå i sin egen takt.

    Tycker det är bra att det finns en pappa som bromsar om barnet är osäkert.
Svar på tråden ADD.. hur berätta för mitt barn?