Panik över att sambon vägrar gemensamt barn

Ja det är ju helt annorlunda att få barn i bra relation mot i en som är dålig, det är nog det han måste inse.
Nej jag har inte erfarenhet av att vara ensamstående mamma men jag har nyligen fått barn och jag skulle verkligen inte fixa detta själv. Det är en stor omställning och väldigt tufft ibland med vaknätter, hormonsvall, oro och mycket praktiska saker att lösa så att inte ha någon att dela detta med hade jag inte själv valt. Men man är såklart olika. Men om det är något du funderar på så se till att du har stöttning från annat håll, inte bara barnpassning menar jag då utan någon som kan stötta dig i både det praktiska och känslomässiga. Har man ett bra nätverk så fixar det sig säkert ändå.
Jag hoppas det löser sig för dig på något sätt. Att få barn är ändå underbart och det bästa som hänt mig.

TS, avstå absolut inte barn för någon annans skull. Det kan mycket lätt växa till en bitterhet mot din sambo senare.
Du är absolut inte egoistisk i din önskan! Jag säger som de andra här, det är snarare han isåfall som är egoistisk som tycker att du som inga barn har, ska nöja dig med att stå lite bredvid och suga i dig smulorna av han och sonens relation.

Antingen om ni går till familjerådgivning, eller om du tror att han inte vill det, så ta ett ordentligt samtal vid lämplig tidpunkt hemma.
Förklara precis hur du känner.

Det viktiga i det här är tror jag är att du sätter en inre tidsgräns. Annars blir det så lätt att dagarna och veckorna bara flyter på. Plötsligt har några år gått.
När en viss tid gått får du ta ditt beslut. Ja, det kan bli jobbigt och smärtsamt, men ett barn är mer värt än vilken sambo som helst.

Jag förstår att du längtar, men du hoppas på att få med honom till familjerådgivningen. Anledningen är att du misstänker att han är rädd för att skaffa barn med dig och att han sedan ska kunna "jobba" med det.

Jag blev utsatt för exakt det och det var betydligt värre än tjat och hot. Jag hade reda sagt nej och då upplevde jag att mitt ex tog till andra sätt (dvs familjerådgivning) för att få sin vilja igenom.

Han är vuxen och han vet vad han gör. Respektera hans vilja. Ifrågasätt inte att han vet sitt eget bästa. Det blir lätt att du gör det om du föreslår familjerådgivning i en sådan här situation.

Sen ett år tillbaka har du känt att du vill ha ett eget barn med din sambo. Var ni överens från början om att inte skaffa ett gemensamt barn, och det är du som nu tänkt om?

Hur länge har ni varit tillsammans?

Skulle aldrig släpa med mig en partner till familjerådgivning för en sån här sak. Tycker det skulle vara oerhört respektlöst. Med det skulle man ju verkligen visa att hans ord och vilja inte betyder mycket. Som sagt... mycket respektlöst.

...

Vi har varit tillsammans i två år, bott ihop i ett år, köpte bostad ihop i höstas.

Vi diskuterade inte barn så mycket i början för det var inte så viktigt för mig då och han velade fram och tillbaka ibland var det den bästa lösningen att ha barn på deltid, ibland kunde han tänka sig fler barn.

Jag har redan gjort en abort i detta förhållande för att han inte ville behålla barnet. Så jag har respekterat honom mer än mig själv. Jag tänker inte försöka övertala honom till någonting, men ibland behöver han en liten push för att våga. När vi träffades var hans inställning att leva ensam resten av livet (han var då 32år) för att slippa bli sårad igen. Jag vill bara få hjälp att prata om detta, för att förstå hur han funkar och öppna upp honom för alternativa sätt att leva på liksom....

Du satte verkligen huvudet på spiken (?). Mycket tänkvärd text. Ts borde ta till sig av det du skrev.

". Jag tänker inte försöka övertala honom till någonting, men ibland behöver han en liten push för att våga."

Du har gjort en abort för han inte ville ha barn. Nu vill du ge honom en pusch, för att försöka få honom att tänka om, och "våga"??

Jag tycker du är ute på helt fel vägar.