Panik över att sambon vägrar gemensamt barn

Jag har just läst boken "Anna o Mats bor inte här längre" av Helena von Zweigbergk. Den skildrar olika perspektiv varav ett är just den skilda pappan som absolut inte vill ha ett barn till med sin nya flickvän. Rekommenderas! Jag skulle lämna honom, jag tror inte det blir bra att övertala honom. Jag skulle inte inseminera med okänd donator heller, för att jag tycker barnets rätt att veta vem pappa är och går före en vuxens önskan om barn.

Jag skulle chansa på att hitta någon som vill ha barn.

Är det verkligen uteslutet att ni fortsätter bo ihop och du inseminerar? Blir hans barn ledset kan ni ju säga att barnet har både mamma och pappa men ditt barn har bara en mamma och bor därför alltid med dig.

Eller prata med barnet? Det kanske jättegärna vill ha syskon? Det kan förändra hans beslut.

Att skaffa barn med en kompis/gaypar är kanske också ett alternativ för att ha någon att skaffa barn med om han inte vill. Kanske skulle det öppna hans ögon om du börjar fundera på att skaffa barn med någon annan.

När ni har pratat, har du då lagt fram det som att du ger upp barn för all framtid för hans skull om det blir som han vill? Vill han ha det på sitt samvete? Förstår han att du bara har typ 5 år kvar på dig medan han inte behöver känna stress alls. Många män förstår inte riktigt innebörden av hur det känns.

I värsta fall om du tvekar och inte kan bestämma dig, frys in ägg. Då får du några år extra på dig förhoppningsvis.

Jag har skaffat barn själv i en relation men under speciella omständigheter. Det blev ganska konstigt. Vi bor ihop och har ett gemensamt barn sedan tidigare. Jag blev gravid med en annan av misstag (som ej finns i bilden) och det blev för sent att göra abort. Vi bor fortfarande ihop och får se hur det går längre fram men väldigt underlig känsla. För dig skulle det nog bli annorlunda iom att han också har ett eget barn men kanske vissa saker hade varit lika. Vara i en graviditet som inte är ens partners etc. Menar nu om du skulle inseminera.

Så himla typiskt att kvinnor som lever i förhållanden med barn blir så fruktansvärt provocerade av att man kan se fördelar i att vara ensamstående.

Det går liksom inte att förstå att det faktiskt är det ultimata för vissa. Det räcker inte att själv vara nöjd i sitt förhållande, man måste tvunget inbilla sig att ens eget sätt att leva på skulle vara så mycket bättre. Det får mig att tro att förhållandena inte är så himla bra. Är man nöjd så kan man förstå att det finns fördelar med andras sätt att leva med, man är inte så besatt av att desperat hävda att det är värre att vara ensamstående:)

Och till den som beundrar ensamstående. Jag beundrar dig som pallar med ett förhållande som ditt, jag hade aldrig klarat det men jag beundrar dig som står ut.