Uppfostra handlar bara om att föregå med gott exempel, förklara och sätta gränser för sig själv. Ingenting annat. Och det kan man göra med vems barn som helst. I princip spelar det ingen roll om det handlar om egna eller grannens barn.
Ju mer du kommer att umgås med hennes barn desto större inflytande kommer du att få och får större möjlighet att forma henne.
Barn fattar inte vad som förväntas av dem per automatik. Det är vår uppgift att förklara för dem hur världen fungerar och vad vi förväntar oss av dem.
Det bästa är att ignorera oönskat beteende och berämma önskvärt beteende. Barn älskar att göra vuxna nöjda. Man förklarar. Sedan kan det räcka med ett bekräftande leende eller en nick. Ibland kan man överrösa barnet med beröm.
Sedan kan man använda sig av sig själv som verktyg. Man behöver aldrig bli förbannad. Förklara hur man påverkas av barnets beteende. Säga att man inte tycker det är kul att laga mat åt någon som bara klagar på maten. Och sätta gränser. Vägra bjuda någon som bara är otacksam på restaurang exempelvis.
Jag vet att du menar väl, men du får ursäkta mig när jag säger att det där är väldigt naivt! Hur vet jag det? För att jag själv resonerade så tidigare. Sen fick jag lära mig den hårda vägen att verkligheten inte alls är så sockersöt och enkel.
1 Uppfostran handlar inte bara om beteende, hur man vill att ett barn ska bete sig, det handlar till lika stor del om värderingar, om att respektera andra människor, inte vara egoistisk, etc
2 Problemet ligger inte bara i barnet som blev dåligt uppfostrad, det ligger till större del hos föräldern som uppfostrade barnet.
3 För att två familjer ska kunna gå ihop till en MÅSTE man kunna ha en gemensam värdegrund och en gemensam syn på uppfostran inget annat kommer fungera i praktiken
4 Människor går sällan att förändra om de inte själva vill det, förändringen kommer inifrån, inte utifrån, det räcker inte med att föregå med gott exempel eller förklara hur man borde göra saker om personen inte tycker du rätt utan anser att hon har rätt så kommer det aldrig bli en förändring. Och tyvärr är det väldigt svårt att få en människa att inse att hon gör fel framför allt när det gäller känsliga saker som ens barn.
Såhär kommer det förmodligen bli istället. TS kommer in med god vilja och ska föregå med gott exempel. Det kommer inte hjälpa ett skit för åratals dåliga vanor och inpräglat beteende ändrar man inte över en natt, inte ens ett år. TS kommer irritera sig på saker (det gör han redan), TS son kommer med tiden irritera sig på samma saker och tycka det är jobbigt att umgås med dem. TS kommer hamna i ett skruvstäd där han tvingas välja mellan sin kärlek till kvinnan och sin kärlek till sin son.
Eftersom TS är en rationell person så kommer han givetvis försöka uppfostra den lilla damen rätt, man tål ju bara så mycket skit innan man försöker göra något åt saken. Det kommer inte alls uppskattas, de kommer hamna i konflikt. Mamma kommer heller inte uppskatta att hennes uppfostringsmetod ifrågasätts eller att TS uppfostrar hennes dotter enligt sin modell, hon tycker ju att hon gjort rätt. Hon kommer ta sin dotter och sin uppfostran i försvar. TS hamnar i konflikt med båda och TS hamnar i rollen som ordningsmakt mamma hamnar i rollen som den toleranta och goda mamman.
Efter en tid kommer TS som börja lacka ur ordentligt, antingen gör han uppror han med eller så kommer han börja undvika att vistas hemma hos pappa så länge hans nya och dottern är där. TS hamnar i konflikt med sonen med.
Jag höll på sådär i 5 år, tills jag insåg mitt misstag och avslutade förhållandet trotts att vi älskade varandra. Jag var en idiot som inte insåg vad jag utsatte mina egna barn för. Jag borde gjort det långt tidigare. Jag menade väl men gjorde fel.
Utan att ha läst övriga kommentarer är det här min första tanke: ni har låtit barnen bli en del av ert förhållande VÄLDIGT tidigt och det är riskabelt på många sätt.
Kanske läge att backa lite?
Har din tjej varit singel länge? Om inte blir det här ännu jobbigare för hennes dotter.