Problem med min tjejs dotter

Uppfostra handlar bara om att föregå med gott exempel, förklara och sätta gränser för sig själv. Ingenting annat. Och det kan man göra med vems barn som helst. I princip spelar det ingen roll om det handlar om egna eller grannens barn.

Ju mer du kommer att umgås med hennes barn desto större inflytande kommer du att få och får större möjlighet att forma henne.

Självklart kan man säga till andras barn. Prata med din tjej och förklara läget. Att det inte kommer funka om hon tillåter sitt barn att bete sig som en skitunge.

Barn fattar inte vad som förväntas av dem per automatik. Det är vår uppgift att förklara för dem hur världen fungerar och vad vi förväntar oss av dem.

Det bästa är att ignorera oönskat beteende och berämma önskvärt beteende. Barn älskar att göra vuxna nöjda. Man förklarar. Sedan kan det räcka med ett bekräftande leende eller en nick. Ibland kan man överrösa barnet med beröm.

Sedan kan man använda sig av sig själv som verktyg. Man behöver aldrig bli förbannad. Förklara hur man påverkas av barnets beteende. Säga att man inte tycker det är kul att laga mat åt någon som bara klagar på maten. Och sätta gränser. Vägra bjuda någon som bara är otacksam på restaurang exempelvis.

Jättedålig idé att förringa en person som kanske redan känner sig liten och platt i sammanhanget....

Du behöver göra flera saker. Först och främst behöver du förstå vilken roll du spelar i flickans liv. Är det länge sen hennes mamma lämnade/blev lämnad av hennes pappa? Är du en av många pojkvänner i raden som mamman har eller är du kanske den förste efter separationen? Har flickan syskon, om inte så är detta ett ensambarn som har fått konkurrens om sin mammas tid, kärlek och uppmärksamhet.

Flickan är 11 år. En rätt knepig tid då de är på väg in i puberteten och har många egna tankar och känslor som de inte får rätsida på. Utöver det ska hon nu försöka ställa om sig till att hennes familj utökas. Min 11-åring bröt ihop när jag träffade en ny och vi tog upp ämnet barn med den nye. Det var en jätteskräck för henne, som ensambarn hon är.

Flickan provocerar dig och det lyckas. Du har inte känt henne länge och kanske är hon inte ouppfostrad så till den grad hon vill ge sken av. Hon vill provocera och det lyckas hon ju med.

Prata med hennes mamma om hur du upplever det hela och lägg upp några strategier tillsammans. Prata även med dina barn. Visa flickan att hon inte behöver vara orolig, hennes mamma är fortfarande hennes mamma, har hon en pappa så är det han som är pappa och du kommer inte att försöka ta hans plats. Visa att du är mån om att flickan ska känna sig nära sin mamma, tex säg "det kommer snart en ny film på bio, jag tror att ni tjejer skulle tycka det var kul att se den, utan oss grabbar"...

Se flickans känslor snarare än hennes handingar, så tror jag att det kommer att gå bra för er.

Ja, jag menar dottern. Som jag skrev tidigare, det är bra om man först tar reda på om det kan finnas orsaker till hennes beteende, att hon är otrygg i sin nya familjesituation till exempel. Jag säger inte att man ska dalta men man ger ju inte penicillin för att bota en förkylning... så rätt metod för rätt orsak anser jag. Är hon otrygg och ledsen och det kommer ut i ohyfsat beteende så ska man nog inte platta till henne ännu mer. För man kan lära barn på många olika sätt och behöver inte välja det som också kan göra dem illa på vägen.

Varför tar du gör givet att hon är medveten om vilken dålig mamma hon är och att hennes dotters beteende är oacceptabelt? Tror du på fullt allvar att människor uppfostrar sina barn fel med flit? tror du inte att mamman om hon hade förstått att hon gjorde fel skulle ha försökt ändra på det?

Det funkar inte så, folk uppfostrar inte sina barn fel för att de vet att det är fel, de gör så för att de inte förstår att det är fel, ibland har de skeva värderingar från sin egen uppväxt, ibland klarar de helt enkelt inte av att uppfostra ett barn, orkar inte ta konflikterna, orkar inte stå emot trycket, svaga helt enkelt.

Visst kan TS prata med henne, men som du själv skriver så lär hon inte ta till sig ett skit för hon fattar förmodligen inte att hon uppfostrat dottern fel, hon tycker förmodligen hon gjort helt rätt och rationaliserar bort dotterns skitbeteende med hon är bara lite trlött, det är lite för mycket för henne nu, osv... så vad tycker du TS kommer åstadkomma med att prata med henne? Få henne att inse att hon gör fel? Kom igen nu, hur tror du att du själv skulle reagera om någon säger att du uppfostrat dina barn helt åt helvete fel?

Det är faktiskt grundläggande kompetens? du kanske inte ska slänga dig med fina ord om du inte förstår att använda dem rätt.

Men jag utgår från attdet bara var ett tramsigt sätt att försöka provocera med tanke på hur du använder ordet 'kärring' i ditt inlägg.

On topic, Ts du har dejtat den här kvinnan i 3 månader och tror du ska ha någon slags rätt till att bestämma hur hon ska uppfostra sitt barn? Hur skulle du själv känna det om  någon anmärkte på ditt barn eller försökte få dig att ändra på din uppfostran? det är inte heller ovanligt med barn som beter sig dumt vid den åldern och speciellt inte när ens mamma eller pappa träffar någon ny, då kan barn bete sig väldigt dåligt och ouppfostrat, med det sagt självklart skulle man önska att föräldrar kunde uppfostra sina barn lite bättre men å andra sidan kanske hon har sina tankar om hur du uppfostrar ditt barn fast hon inte säger det till dig.

Du kanske inte är redo att bli bonuspappa? I längden kommer det inte fungera om du blir bestämmande för då kommer dottern att sätta sig emot, men kanske även mamman också och det blir till två läger i er familj, eller vad säger jag ni är ju faktiskt INTE en familj, du och mamman dejtar, ni bor inte ihop, om och när ni ska flytta ihop då är det dags att ta snacket om hur ni vill det ska se ut angående regler och uppfostran men som mammas pojkvän komma in och vilja bestämma det blir bara fel och det kanske upplevsmer som kontrollerande. man ska definitivt avhålla sig från att kritisera andras barn i början när man träffar någon, det enda du kan göra är faktiskt bestämma om du verkligen vill vara med den här kvinnan och om svaret är ja om du har tålamodet för du kan inte komma in som mammas pojkvän och domdera för det lär inte bli bättre bär tjejen kommer i tonåren då och var beredd på att det kommer anmärkas även på din son och ditt beteende.

Jag tycker du ska ta och prata med den här kvinnan och sen får ni klura ut om någon av er tycker det är värt att fortsätta ni har ju bara träffats i 3 månader, ni känner ju inte ens varandra ordentligt, ni är ju bara i förälskelsefasen fortfarande.

Visst får du dra slutsatser utan att bry dig om andra faktorer men själv föredrar jag att se att det kanske kan finnas andra sidor också, brukar du dra tvärsäkra slutsatser utan att ha så mycket information som möjligt eller ens tänka tanken att det som sagt kan finnas två sidor.

Ts uttrycker sig otrevligt mot andra här i tråden så det är inte otänkbart att han kanske har samma otrevliga attityd mot dottern som då kanske spjärnar emot att han ska bestämma över henne, dottern är ju bara van vid mamman och kom igen han har dejtat mamman i tre månader är det något barn eller förälder som hade uppskattat att en ny pojkvän(eller flickvän) ska bestämma angående hur ens barn ska uppfostras. Däremot kan ts välja om han vill vara ihop med någon som han inte tycker har samaa regler angående uppfostran men att efter 3 månader tro att man som pojkvän har rätt att bestämma saker angående någons barnuppfostran då är man lite väl tidigt ute.

Men nu kommer vi till poängen, hur vet vi att det är sannt.

Visst kan vi disskutera utifrån ts känslor osv men då är det just hans upplevda känslor som ska disskuteras inte något slags fakta som vi med säkerhet vet är sannt trots att du påstår motsatsen, vi har inte mamman eller barnets sida utan bara ts påstående. Så diskutera ts känslor visst men vi ska akta oss för att komma med påståenden om vad som är sant när vi inte har del av all information eller hur, brukar du inte vara källkritisk när det gäller fakta annars? känslor är ens egna men andra parten kan ha andra känslor om exakt dsamma sak, fakta däremot är något helt annat så låt oss inte påstå att det ts påstår är sant för det vet varken du eller jag eller hur?

Nu kan vi ju inte ta reda på mammans eller barnets sida av saken så vi kommer inte får reda på hur saker ligger till, om det är en mamma somlåter sitt barn härja helt fritt utan minsta uppfostran, jo det finns såna barn också, problemet är om det är så det ligger till här eller om det bara handlar om en ny pojkvän som dejtar en ensamstående mamma och försöker kontrollera henner och han anser själv att dottern är otyglad och jobbig som itne lyssnar på honom och hans regler och de i barnets omgivning kanske itne alls känner igen hans beskrivning gällande barnet.

med andra ord du kan skriva 'om det är så tycker jag att du ts ska...' det du däremot inte ska göra är sitta och säga att det är 'sant' för det vet faktiskt varken du eller jag något okm eller hur, eller utgår du som sagt bara på en sidas version om saker och ting? källkritik och fakta är ju en sak som inte alla bryr sig om på nätet när det gäller att sprida påståenden som någon slags sanning.

med det sagt så är det som ts säger så hade jag nog avslutat förhållandet, ouppfostrade och curlade barn är något man helst hoppar över om föräldrarna inte vill se problemet, men om det är så att ts efter 3 månader dejtande försöker kontrollera och ha allt på sitt sätt så hade jag som mamman gjort slut för såna män finns det också gott om - proble,met är att vi inte vet vilket som är fallet, samma gäller om mamman skrivit här och sagt tvärtom men skrivit först, se bara på alla trådar där man istället för att disskutera och se det från flera håll bara helt godtar det som skrivs som sanningar istället för att skrivia tex 'om det är så..'

nu blev det lite långt, kanske jag bara skulle skrivit - nej vi vet inte att det är sant i det här fallet

Men det är ju just det du har gjort, du utgår från att det är sant som ts säger och säger sen därefter att det är sant att mammans dotter beter sig dåligt och att mamman kommer få sota för detdet du skulle ha skrivit är att OM det är sant så beter sig barnet odrägligt och mamman kommer att få sota för det (det har du alldeles rätt it, både mamman och barnets omgivning kommer få lida då) men du tar det som en sanning och fölr vidare det som en sanning genom att utelämna det lilla ordet 'om'

sen är det mycket möjligt att ts pratar sanning men vi måste också samtidigt utgå från att saker och ting sällan är ensidiga och om vi vill hjälpa ts så måste han även se till sin egen del, vad han kan göra för att förbättra saker och sina egna fel, dom har dejtat i 3 månader det han kan säga till mamman är att han upplever det som om barnet är gränslöst och inte har regler och det fungerar inte för honom och hans barn men at than gärna vill ha en framtid med henne och dottern och om mamman också ser de här problemem och de gemensamt kan arbeta och göra situationen bättre ja då kanske det finns en chans att mamman faktiskt gör något, förutsatt att det är ett problem, om det däremot är bara ts som är svartsjuk och kontrollerande då kommer det inte fungera, inte heller om han inte är något av det men lägger fram det agressivt för då går mamman i försvarsställning och då kan det komma 'men ditt barn då..' eller 'vi har klarat oss bra hittils'.

ts och mamman har ju bara varit ihop i 3 månader, och det här kanske är dealbreaker för dom båda då är det ju bra att dom märker det nu, sen verkar inte ts ha några varma känslor för dottern (kan kan ju förstå isåfall) men om han vill ha en framtid med mamman och bli en familj så måste det finnas några känslor även för barnet inte bara svårigheter och vilja att uppfostra barnet rätt utan också vilja lära känna henne och tycka om henne trots att hon kommer ha en del dåliga dagar, för det kommer det bli oavsett, och det är alltid svårare at tha överseende med adnras barn än sina egna inte alla är gjorda bör 'nyfamiljer' även om man älskar den andra

en sak är säker, den här diskussionen borde ts ta med mamman, råd i all ära men vi känner inte till situationen till fullo och om då ts kanske lägger fram att men en massa andra tycvker som han att dottern är ouppfostrad osv så blir det väldigt fel,

Du skriver själv långa texter men själv orkar du inte läsa andras även om det skulle innebära att du kanske får mer 'kött på benen' så att säga.

Men långa inlägg oavsett från vem är jobbiga att läsa men det är å andra sidan böcker också men även där kan man lära sig saker, det handlar nog om vad vi personligen finner intressant och läsvärt.Alldeles rätt.Just detta är något som väldigt många hoppar över vare sig det gäller internet eller övrig media, man köper saker rakt av utan att ens kolla om det stämmer och enda anledningen är för att det passar ens egna åsikt, andras åsikter kontrollerar man desto mer.

Det är tydligt att det finns två läger i denna fråga och det bästa är nog att trådstartaren tar det med sin hjärtas dam snarast istället för att slösa tid på våra ändlösa diskussioner om något så har vi visat att det finns flera sidor i en diskussion och att kanske alla har en liten poäng.

för att skriva det kortare då - självklart ska man kunna utgå från vad som står MEN man ska inte för det utgå från att allt det man läser för den skull är sant

ha åsikter är en sak, det är ju det som diskussionsforum är till för, men åsikter och fakta är inte alltid samma sak, om detta tror jag vi är ense eller hur? (även skolor vill ju införa det här med källkritik)