Min sambo kom ut, bi trans

Intressant tråd tycker jag då jag själv är just i det som din man var förut, i ett liv i hemlighet. jag själv är en man som har levt med vetskapen att jag är bisexuell och trans/crossdresser i hela mitt liv. Började tidigt att "låna" kläder av min storasyster och lyckades t o m ta och gömma en del för att ha på mig i smyg när det fanns tillfällen och då mådde jag fantastiskt bra. jag träffade också tidigt min flickvän som jag fortfarande är tillsammans med men kan inte förmå mig att ens berätta för henne för jag är livrädd för hennes reaktion.
Hon är konservativ i sitt sätt att vara och är så uppfostrad då hennes föräldrar och syskon ofta uttrycker sig väldigt plumpt kring hbtq-personer så jag vet att om jag skulle komma ut så blir det en föreställning jag aldrig kommer glömma. Familjen struntar jag i princip i men det är min fru jag är rädd för att det inte blir som det alltid varit mellan oss.
Jag har stundtals ett mycket dåligt mående pga detta och vill berätta men kommer liksom aldrig till skott utan för varje gång som jag är deppig så blir känslan starkare med följden att nästa depp blir mer påtaglig Jag vill inte heller som din man, leva med en man utan som nu vara med min fru som jag efter 40 år fortfarande älskar över allt annat. Men jag kan inte låta bli att fantisera om män ibland och ibland så blir jag tänd när jag ser en snygg man på samma sätt som när jag ser en kvinna men skulle aldrig falla mig in i att vara otrogen för det är inte det som det hela handlar om. 
Brottas med dessa tankar ständigt och funderar på hur jag ska berätta. Tycker du är bra som har accepterat din mans hemlighet och stöttar, det gör att ni kan leva ända till kaklet som man säger och inte halvvägs. Så vill jag också få till det för jag är ju exakt samma person även om hon vet eller inte. Skillnaden är väl att man delar något stort som betyder livsglädje och inte saknad över nåt och känna sig som halv. Jag skulle också vilja ha egna kläder och få transformera mig då och då men det är svårt för vi bor tillsammans och jag är sällan själv hemma. När det gått långt mellan varven så blir jag frustrerad och ledsen och det är starka känslor som man inte styr över, de äter upp mig när jag inte bejakar dem och när jag gör det så är jag lycklig. Nu har jag och min fru nästan samma storlek tack o lov, så jag brukar smyglåna av henne och är rädd för att glömma nåt eller att hon ska se att jag varit i hennes lådor och garderob
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men får väl nöja mej här.
Ha ett bra liv tillsammans.