Min sambo kom ut, bi trans

Jag tycker ni låter modiga båda två. Har du sett filmen The danish Girl? Kanske finner du tröst i den. Stort lycka till!

Vilken tur att du är så förstående, för jag hade gapskrattat först och sedan slängt ut han!

Min kärlek hade dött i samma stund jag så honom i kvinnokläder.....

Instämmer med Näng; ni låter både modiga och sansade!

Som du säger, bi kan ju vara ett enormt bonus för dig också, öppnar upp för en massa spännande möjligheter! För mig personligen hade trans biten varit svårare att förhålla sig till. Då endast pga den rent fysiska aspekten, jag tänder på män med ett klassiskt manligt utseende och tror att det påverkat min attraktion att se mannen som kvinna. Trots att det ju fortfarande är samma, älskade, person.

Ni får helt enkelt prova er fram. Om du upplever att det inte funkar för dig att se honom "fixad" är det, tycker jag, ett rimligt krav att han inte lever ut sitt behov av kvinnokläder i din närvaro. Något att ta fasta på är att han självmant berättade för dig. Det i sig visar på både kärlek och förtroende vilket får mig att tänka att ni definitivt kommer att finna ett sätt att förhålla er till detta som funkar för er båda!

ja för hela ens personlighet sitter ju i klädesplagg, NOT! 

Att han inte sagt något tidigare berodde sannolikt på att han skämts så mycket, så lasta han inte för mycket för det. Han hade säkert tänkt förtrycka tankarna ända in i graven.

Förstår att det blir mer komplicerat med kvinnokläder o barnen. Det beror väl lite på hur stark vilja han har att ha dessa kläder, och hur ofta han behöver ha dem för att må bra.

En rätt vanlig lösning som jag hört flera transpersoner använda sig av är en liten lägenhet (1:a). Där de lever ut o förvarar kvinnokläderna, och resten av tiden lever de som vanligt med familjen. Det är klart att det inte är en ideal lösning kanske och den är ju knappast gratis.

Din övervikt har absolut inget med saken att göra alls.

Du verkar vara sansad. Jag hoppas att detta inte knäcker förhållandet. Glöm inte att det fortfarande är exakt samma person som innan han berättade. Det är bara att du nu känner till hur han känner sig.

Lycka till

Tack för ditt fina svar. Skammen har varit stor och en tid innan vi träffades så trodde han att transbehovet hade gått i graven. Men började pocka på igen för 6mån sedan.

Innan han berättade mådde han jättedåligt och ville bli särbo. Jag blev jätteledsen då jag tycker det är ett avsteg från förhållandet. Då var hans plan att leva ut både bi och trans och samtidigt ha mig. Jag sa att särbo är uteslutet. Det var väl då som sanningen började krypa fram.

Ja han är exakt samma person som han alltid varit i förhållande till sig själv men för mig är han en annan person än den jag trodde att han var.

Min övervikt har inte med hans läggning att göra utan ligger mer i min osäkerhet. Jag märker att det blivit viktigt för mig att bli mer kvinnlig nu.

Ja det är väldigt vanligt med psykisk ohälsa bland personer som har en avvikande sexualitet. Det är även vanligt med självmord, så jag tror att det är viktigt att stötta honom, om du orkar. Förstår att det är väldigt jobbigt för dig också.

Att det blivit viktigare för dig att vara kvinnlig nu, är det ett problem? Jag ser inget problem med det... bara positiva saker.

Jag undrar om inte RFSL har stödtelefon som man kan ringa till, jag tror ni båda skulle behöva lite stöd.

När jag var barn hade vi en man i dörren mittemot som brukade klä sig i kvinnokläder. Helt ärligt så var det inget jag reagerade på eller skrattade åt som många människor gör. Jag gillade ju att använda killkläder så konstigare än så var det inte.

Det är absolut inte konstigt att vara bi eller transa. Det som blir svårt för mig är att nu när jag vet så ser jag hela tiden hans feminina rörelsemönster, kroppen och hans rädsla för att gå upp i vikt. Hade han varit mer grovt byggd och mer manlig i rörelsemönstret tror jag att det skulle vara mer lätt. Det känns förvirrande och jag saknar bilden av min sambo som innan jag visste.

Jag tror det blivit mer viktigt för mig att känna mig kvinnlig och utstråla det för då han inte vill vara med någon annan kvinna så vill jag vara allt en man inte kan ge honom. ( han säger att han inte vill leva med en man) Dessutom har han nu föreslagit att jag borde köpa lite sexiga underkläder, vilket vi iofs pratat om tidigare. När jag var ute och shoppade och ville ha ett smakråd mellan två skor. Då blev hans svar på mitt sms: är de till mig eller dig? Det var inte roligt alls. Det högg till i magen och i hjärtat. Kanske är detta en process för mig? Jag har ju bara vetat i knappt två veckor.

Snälla hjälp mig med mina tankar!!!!!

Det är ju som att bo med feminim bög. Kan du leva med det och tända sexuellt på det??

En bög är ju någon som bara tänder på killar!!!

Fler dumma kommentarer från dig undanbedes. Har sett att du gjort inlägg i andra trådar också.

Ja det är vanligt med psykisk ohälsa precis som du säger. Tänker att det inte heller blir mindre skamfyllt då psykiatrin har könsidentitetsteam och att dessa läggningar ibland klassas som sjukdomar. Det är ju bra att det finns ställen där man kan gå och ventilera sina tankar och känslor men det hade kanske varit mindre skamfyllt att gå till en psykolog eller kurator på vårdcentralen.

Att det blivit viktigare med min kvinnlighet gör att jag måste upprätthålla vissa saker som jag kanske brydde mig om tidigare. Tror inte att jag orkar det i längden. Å andra sidan så kanske jag har kommit över mig själv då.

Bad sambon igår om han kunde klä sig lite mer manligt då jag ser så mycket av hans kvinnliga sida i vardagen. Det gick bra och det var mycket lättare för mig.

Jag hittade sedan en peruk på nätet som matchade hans önskemål. Vi får den troligen nästa vecka.

Idag var vi på second hand och fyndade massor med fina kläder skor m.m. till honom. Det var ganska lustigt att handla då han inte var bekväm med att bläddra bland damkläderna. Vi fick ha ett kodord när han tyckte att något var snyggt!! Och vilka snygga kläder sedan!!!

Han ska prova kläderna när han fått peruken vilket var hans eget förslag.

Tror jag börjar vänja mig.

Jag tycker mig se att det börjar bli vanligare. Är nog inte så udda längre till. Lycka till.

Förstår att det är många känslor och funderingar som väcks hos dig. Trots att han ju är samma person som innan med den enda skillnaden att du nu faktiskt vet så är det föga överraskande att du ser saker som du kanske inte såg/reflekterade över tidigare.

Jag tycker det är jättefint att du är så förstående och öppensinnad men vill samtidigt uppmana dig att vara lika tillåtande gentemot dig själv. Det ÄR en stor grej att plötsligt få veta att ens partner är transa,- jag brinner för HBTQ frågor men skulle detta till trots svåreligen tända på en man som jag sett i kvinnokläder. Ser ingen motsättning i det, jag tänder tex inte heller på rejält butch'a kvinnor men ställer mig gärna på barrikaderna för deras rätt att vara just butch.

Summa summarum ; jag tror det är lika viktigt att han är öppen och tillåtande inför de känslor som väcks hos dig utifrån detta som att du är det gentemot honom. Prata, prata, prata och känn absolut ingen skam om du har svårt att förhålla dig till det utan konstatera helt enkelt att det är så du känner och prata om det.

Jag tror att nyckeln till att få er relation att fungera på ett bra sätt för er båda ligger i kommunikation snarare än att du känner behovet att understryka din kvinnliga sida.

Intressant tråd tycker jag då jag själv är just i det som din man var förut, i ett liv i hemlighet. jag själv är en man som har levt med vetskapen att jag är bisexuell och trans/crossdresser i hela mitt liv. Började tidigt att "låna" kläder av min storasyster och lyckades t o m ta och gömma en del för att ha på mig i smyg när det fanns tillfällen och då mådde jag fantastiskt bra. jag träffade också tidigt min flickvän som jag fortfarande är tillsammans med men kan inte förmå mig att ens berätta för henne för jag är livrädd för hennes reaktion.
Hon är konservativ i sitt sätt att vara och är så uppfostrad då hennes föräldrar och syskon ofta uttrycker sig väldigt plumpt kring hbtq-personer så jag vet att om jag skulle komma ut så blir det en föreställning jag aldrig kommer glömma. Familjen struntar jag i princip i men det är min fru jag är rädd för att det inte blir som det alltid varit mellan oss.
Jag har stundtals ett mycket dåligt mående pga detta och vill berätta men kommer liksom aldrig till skott utan för varje gång som jag är deppig så blir känslan starkare med följden att nästa depp blir mer påtaglig Jag vill inte heller som din man, leva med en man utan som nu vara med min fru som jag efter 40 år fortfarande älskar över allt annat. Men jag kan inte låta bli att fantisera om män ibland och ibland så blir jag tänd när jag ser en snygg man på samma sätt som när jag ser en kvinna men skulle aldrig falla mig in i att vara otrogen för det är inte det som det hela handlar om. 
Brottas med dessa tankar ständigt och funderar på hur jag ska berätta. Tycker du är bra som har accepterat din mans hemlighet och stöttar, det gör att ni kan leva ända till kaklet som man säger och inte halvvägs. Så vill jag också få till det för jag är ju exakt samma person även om hon vet eller inte. Skillnaden är väl att man delar något stort som betyder livsglädje och inte saknad över nåt och känna sig som halv. Jag skulle också vilja ha egna kläder och få transformera mig då och då men det är svårt för vi bor tillsammans och jag är sällan själv hemma. När det gått långt mellan varven så blir jag frustrerad och ledsen och det är starka känslor som man inte styr över, de äter upp mig när jag inte bejakar dem och när jag gör det så är jag lycklig. Nu har jag och min fru nästan samma storlek tack o lov, så jag brukar smyglåna av henne och är rädd för att glömma nåt eller att hon ska se att jag varit i hennes lådor och garderob
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men får väl nöja mej här.
Ha ett bra liv tillsammans.