Jag har varit sjuk lite drygt ett år men tycker fortfarande att kroppen går upp i varv så fort jag får lite energi. Kommer kroppen nånsin gå ner i varv så man slipper dessa oprovocerade stresspåslag hela tiden?
Det är krasch eller uppvarvning och jag kan inte bryta mönstret. Glädje slår så lätt över i stresspåslag - är jag ensam om den känslan?
Anonym "U" menar du mig? Att det kan vara medicinerna?
Jag tar lägsta dosen sertralin och 10 mg sobril 2 ggr i veckan.
Knappast medicinerna. Är rädd för lugnande och tar mkt mindre än vadl äkaren ordinerat.
Jag fick diagnosen utmattningsyndrom för 2 år sedan.
Efter flera år av stress, svek, sjukdom i familjen, trötthet som jag ignorerade.
Det började med att jag grät över minsta lilla, jag gråter i princip aldrig.
Sedan kunde jag knappt ta mig ur sängen, vaknade med 200 i puls och en hemsk ångest.
Darrig,skakig, yr, blodtryck som for upp och ner, panikångest, ljud och ljuskänslig, trodde jag skulle bli galen, orkade inte engagera mig i något.
Familjen försvann, de kunde inte acceptera att jag som alltid varit den starka, roliga, tjejen som körde på i 180 nu blev sängliggande av svaghet.
Läkarkontakt, ssri medicin och lugnande att ta vid behov.
Psykolog som jag knappt orkade ta mig till. Samtal där jag bröt ihop totalt.
Fick diagnosen utmattningsyndrom/utmattningsdeppression.
Jag ska vila (inte så lätt när kroppen skakar, darrar och tankarna snurrar).
Tack och lov har jag en fantastisk man som arbetar inom vården, han vet vad detta handlar om.
Det värsta för mig är att jag knappt orkar prata med någon, bry mig om det jag brukade brinna för. Får hjälp med att duscha och tvätta håret. Så svag är jag. Trots bra ren mat, vitaminer, mineraler. Tränar yoga försiktigt, andningsövningar.
Ångesten, yrsel, ostadighetskänslan hänger med dygnet runt.
Nu har jag en paus från psykologen eftersom jag blir sängliggande 3-4 dagar efter ett besök där.
Kollat hjärtat med EKG, blodtryck, sköldkörtel, blodsocker...allt är bra.
Tappar hår och massor i vikt.
Önskar att fler förstod hur vidrig denna diagnos är. Livet passerar utanför och jag är inte delaktig.
Tränade styrketräning i början av min utmattning och blev 10 ggr sjukare.
Trodde att jag kunde träna bort min matthet och ångest. Så fungerar det inte.
Känner väl igen det du beskriver var så frustrerande att glädje tolkades om till stress av kroppen när man väl blev lite glad..
Jag mår dock mycket bättre nu och kan vara glad, förälskad, arg utan att det blir omtolkat till något. Tror en del av det kommer från att jag helt enkelt lärde mig min kropps signaler bättre. Om du t.ex får gå i KBT så kan ni jobba med att avdramatisera fysiska förnimmelser som omtolkas till stress. Men tror också att det bara krävs tid. Det kommer bli bättre. För mig har yoga hjälp mycket - den lugnare sortens yoga - yin yoga eller medicinsk yoga. Men där tror jag man måste hitta sådant som funkar just för en själv och att man bara måste fortsätta kämpa och testa olika saker för att må bättre.
Jag fick diagnosen utmattningsyndrom för 2 år sedan.
Efter flera år av stress, svek, sjukdom i familjen, trötthet som jag ignorerade.
Det började med att jag grät över minsta lilla, jag gråter i princip aldrig.
Sedan kunde jag knappt ta mig ur sängen, vaknade med 200 i puls och en hemsk ångest.
Darrig,skakig, yr, blodtryck som for upp och ner, panikångest, ljud och ljuskänslig, trodde jag skulle bli galen, orkade inte engagera mig i något.
Familjen försvann, de kunde inte acceptera att jag som alltid varit den starka, roliga, tjejen som körde på i 180 nu blev sängliggande av svaghet.
Läkarkontakt, ssri medicin och lugnande att ta vid behov.
Psykolog som jag knappt orkade ta mig till. Samtal där jag bröt ihop totalt.
Fick diagnosen utmattningsyndrom/utmattningsdeppression.
Jag ska vila (inte så lätt när kroppen skakar, darrar och tankarna snurrar).
Tack och lov har jag en fantastisk man som arbetar inom vården, han vet vad detta handlar om.
Det värsta för mig är att jag knappt orkar prata med någon, bry mig om det jag brukade brinna för. Får hjälp med att duscha och tvätta håret. Så svag är jag. Trots bra ren mat, vitaminer, mineraler. Tränar yoga försiktigt, andningsövningar.
Ångesten, yrsel, ostadighetskänslan hänger med dygnet runt.
Nu har jag en paus från psykologen eftersom jag blir sängliggande 3-4 dagar efter ett besök där.
Kollat hjärtat med EKG, blodtryck, sköldkörtel, blodsocker...allt är bra.
Tappar hår och massor i vikt.
Önskar att fler förstod hur vidrig denna diagnos är. Livet passerar utanför och jag är inte delaktig.
Tränade styrketräning i början av min utmattning och blev 10 ggr sjukare.
Trodde att jag kunde träna bort min matthet och ångest. Så fungerar det inte.
Anonym "U" menar du mig? Att det kan vara medicinerna?
Jag tar lägsta dosen sertralin och 10 mg sobril 2 ggr i veckan.
Knappast medicinerna. Är rädd för lugnande och tar mkt mindre än vadl äkaren ordinerat.
Ja TS det är overkligt hemskt att inte kunna duscha själv. Då faller jag ihop, har svimmat ett antal gånger i duschen. Nu måste jag ha sällskap då jag darrande duschar.
Ida: Jag reagerar så hemskt på SSRI. Nu vill min psykiatriker att jag ska prova venlafaxin.
Försöker att inte läsa om biverkningar och hoppas på det bästa.
Ja TS det är overkligt hemskt att inte kunna duscha själv. Då faller jag ihop, har svimmat ett antal gånger i duschen. Nu måste jag ha sällskap då jag darrande duschar.
Ida: Jag reagerar så hemskt på SSRI. Nu vill min psykiatriker att jag ska prova venlafaxin.
Försöker att inte läsa om biverkningar och hoppas på det bästa.
Ja TS det är overkligt hemskt att inte kunna duscha själv. Då faller jag ihop, har svimmat ett antal gånger i duschen. Nu måste jag ha sällskap då jag darrande duschar.
Ida: Jag reagerar så hemskt på SSRI. Nu vill min psykiatriker att jag ska prova venlafaxin.
Försöker att inte läsa om biverkningar och hoppas på det bästa.
Jag fick diagnosen utmattningsyndrom för 2 år sedan.
Efter flera år av stress, svek, sjukdom i familjen, trötthet som jag ignorerade.
Det började med att jag grät över minsta lilla, jag gråter i princip aldrig.
Sedan kunde jag knappt ta mig ur sängen, vaknade med 200 i puls och en hemsk ångest.
Darrig,skakig, yr, blodtryck som for upp och ner, panikångest, ljud och ljuskänslig, trodde jag skulle bli galen, orkade inte engagera mig i något.
Familjen försvann, de kunde inte acceptera att jag som alltid varit den starka, roliga, tjejen som körde på i 180 nu blev sängliggande av svaghet.
Läkarkontakt, ssri medicin och lugnande att ta vid behov.
Psykolog som jag knappt orkade ta mig till. Samtal där jag bröt ihop totalt.
Fick diagnosen utmattningsyndrom/utmattningsdeppression.
Jag ska vila (inte så lätt när kroppen skakar, darrar och tankarna snurrar).
Tack och lov har jag en fantastisk man som arbetar inom vården, han vet vad detta handlar om.
Det värsta för mig är att jag knappt orkar prata med någon, bry mig om det jag brukade brinna för. Får hjälp med att duscha och tvätta håret. Så svag är jag. Trots bra ren mat, vitaminer, mineraler. Tränar yoga försiktigt, andningsövningar.
Ångesten, yrsel, ostadighetskänslan hänger med dygnet runt.
Nu har jag en paus från psykologen eftersom jag blir sängliggande 3-4 dagar efter ett besök där.
Kollat hjärtat med EKG, blodtryck, sköldkörtel, blodsocker...allt är bra.
Tappar hår och massor i vikt.
Önskar att fler förstod hur vidrig denna diagnos är. Livet passerar utanför och jag är inte delaktig.
Tränade styrketräning i början av min utmattning och blev 10 ggr sjukare.
Trodde att jag kunde träna bort min matthet och ångest. Så fungerar det inte.
Lilla vän <3
Tappa inte tron på att du kommer bli bra. Det kommer du. Man får ta det för vad det är. Du kommer ut starkare och med mer självinsikt över vad som betyder något här i livet. Jobb är bra, men inte allt. Din kropp är slut och behöver vila, så då vilar du. Sen kommer der sakta sakta bli bättre. Och vilken tur att du har din underbara man!
Hade en vän som blev förlamad i halva kroppen pga stress. Idag mår hon toppen! Så det går
Jag vet precis hur du menar. Jag har varit sjukskriven i tre år för utmattningssyndrom och smärtsjukdomar. Så fort jag får energi så drar jag igång massa saker och sen kraschar jag.
En morgon gick jag upp och började baka bröd vid sju. Sen var det långpromenad med hunden, sen lagade jag lunch till min kille, trättstuga hela EM och så fick jag för mig att jag skulle storhandla på Maxi. Ensam.
Det slutade med att jag fick min första panikångestattack framme vid charken.
Så jag vet exakt vad du menar..
Blir så glad när jag läser, samtidigt som jag blir livrädd när jag ser hur länge sjukskrivningen varat för vissa av er. Hoppas ni är på väg att tillfriskna nu.
Häromdagen fick jag ett samtal från en vän om ett fantastisk överraskning, något som gör mig så innerligt glad. Jag blev superlycklig, vi la på och jag dansade på moln en stund. Var så glad över beskedet och också över att jag kan bli så här glad, det borde ju tyda på något bra med mående.
Efter en stund skakade jag i hela kroppen och allt bara sköljde över mig. Totalt stresspåslag och det var så fruktansvärt obehagligt. Har varit sjukskriven sedan november och det här var i likhet med reaktionerna från jobbet sista tiden innan jag kraschade. Så hemskt. Nu är jag fortfarande skakig, darrig, totalt utmattad och nedstämd efter det där samtalet häromdagen. Har inte förstått vad som hände innan jag nu snubblade över den här tråden. Det var alltså så, att kroppen tolkade min plötsliga glädje som ren stress.
Finns det någon som har något sätt att jobba med det här? Finns det något man kan göra för att påverka?
Vill bara bli frisk.
Jag skulle också vilja veta vad man gör.. kom nyss hem från en långpromenad och sista km trodde jag att jag skulle svimma av smärta. Benen gick av sig självt sista biten. Som en robot. Nu ska de ju vara bra att röra på sig men de vete faan. Jag blir så rastlös om jag inte gör nåt. Kan inte koppla av liksom. När man är sjukskriven ska man ju vila och försöka bli frisk, men de går ju inte när man drar igång en massa Näe man har energi. Moment 22 liksom
Jag skulle också vilja veta vad man gör.. kom nyss hem från en långpromenad och sista km trodde jag att jag skulle svimma av smärta. Benen gick av sig självt sista biten. Som en robot. Nu ska de ju vara bra att röra på sig men de vete faan. Jag blir så rastlös om jag inte gör nåt. Kan inte koppla av liksom. När man är sjukskriven ska man ju vila och försöka bli frisk, men de går ju inte när man drar igång en massa Näe man har energi. Moment 22 liksom
Skulle alldrig ta medicin.
Jag skulle också vilja veta vad man gör.. kom nyss hem från en långpromenad och sista km trodde jag att jag skulle svimma av smärta. Benen gick av sig självt sista biten. Som en robot. Nu ska de ju vara bra att röra på sig men de vete faan. Jag blir så rastlös om jag inte gör nåt. Kan inte koppla av liksom. När man är sjukskriven ska man ju vila och försöka bli frisk, men de går ju inte när man drar igång en massa Näe man har energi. Moment 22 liksom
Ibland tänker jag så här: nu när min kille jobbar och han tog hunden med sig i em, då kan jag lägga mig i soffan med några bullar och se en bra film.....
Men när jag ligger där och har fått igång filmen så börjar det snurra tankar. Hela tiden. -jag kanske skulle dammsuga och skura golven..-jag skulle nog behöva baka lite...-undrar hur länge sen det är som jag vattnade växterna... osv osv
Typiskt, när man egentligen bör vila
Ibland tänker jag så här: nu när min kille jobbar och han tog hunden med sig i em, då kan jag lägga mig i soffan med några bullar och se en bra film.....
Men när jag ligger där och har fått igång filmen så börjar det snurra tankar. Hela tiden. -jag kanske skulle dammsuga och skura golven..-jag skulle nog behöva baka lite...-undrar hur länge sen det är som jag vattnade växterna... osv osv
Typiskt, när man egentligen bör vila
Har precis insett att jag är där ni är, och det är min 3dje omgång...Ändå fattade jag det inte, och nu har det snabbt gått utför. Äter sertralin sedan 2 år. Först var det som att jag fick livet tillbaka! Men levde som att jag var skyddad mot stress-sjukan. Och nu är jag där, men inte deprimerad(,ännu?) Har gångerna innan inte haft långa perioder av sjukskrivning 2 veckor som kortast och 2 mån som längst. Alltid velat komma igång med jobbet snabbt....Jag funderar nu mycket på om det är MIG det är fel på, eller är det mitt jobb? Skulle jag hamna här oavsett jobb för att jag är den jag är?