Svartsjuk ovh kontrollerande sambo och lättretlig på barnen

Hej. Jag ska försöka göra denna historian väldigt kort men behöver verkligen bolla med andra "okända" så snälla ta er tiden att läsa..
Vi börjar med min och sambons relation.
Vi har två barn och har hållt ihop i 5 år.  Som jag och alla andra ser så är han en otroligt mjuk, lugn och omtänksam person. Fantastisk på så många sätt och är ett "säkert kort". Utöver detta fantastiska man ser så har han en del svartsjuka / kontrollbehov bakom sig. Han har förklarat hur hans ex kunde bete sig illa mot honom och att det växt fram svartsjuka på det. Jag har luskat fram att han vart väldigt kontrollerande mot henne också från början, vet att hon inte ens fick sova hos någon tjejvän trots att dem alla bodde grannar m.m. Jag vet att hans föräldrar är väldigt svartsjuka mot varandra så jag tror det är där grundbeteendet ligger. Inte på hans ex. Jag tror även han är väldigt medveten om sitt beteende och försöker diskret dölja detta genom andra "historier".
exempel på hans svartsjuka är att jag fått ta bort ALLA på facebook som jag gjort minsta lilla med vilket kunde inkludera en killkompis jag någongång pussat på munnen. I början frågade han ständigt om jag träffat på någon så fort jag vart utanför dörren, om någon hört av sig eller liknande. När jag var höggravid frågade han om konstiga typer skrivit till mig för att många sjuka män tänder på gravida kvinnor. you name it. Detta har han dock efter mycket om och men slutat med. Idag är det mer när jag sitter med tex telefonen som han frågar vem det är och vad vi pratar om. Om jag träffade någon på gymmet osv. Han är "smart" och vill kolla om jag har några vänner på snapchat som han också vill ha och vill då gå igenom vänlistan (medans jag vet att det är för att se om jag har någon ny jag inte "borde" ha). Mycket sånt. Har pratat med honom sååå många gånger och han förstår för stunden..han jobbar mycket på sin självkänsla och har mycket förflutet. men efter ett tag kommer svartsjukan upp till ytan igen. Det blir tjaffs varje gång. Jag känner mig otroligt kontrollerad. Detta började som sagt när jag var gravid med första barnet, utan anledning. Utan detta hade han vart "perfekt".. detta är bara sån han är...Jag har försökt få han att prata med någon eller söka hjälp men han är inte villig. inte ens för familjens skull utan påstår att han ska klara det på egen hand, vilket knappt går..och det "tokiga" med hans svartsjuka är att ibland kan jag känna mig så hårt fasthållanden så att jag nästan blir desperat av andras uppmärksamhet. Det blir som en tvärtom effekt.. Nog om han och mig.
Min sambo har i grunden problem med sin ilska. Otroligt lite tålamod och kort stubin. Han har sett saker i sin uppväxt som ett barn inte borde, så jag tror mycket av hans beteende grundar sig i det. Han kan vara otroligt utåtagerande mot barnen. Han ryter för ingenting. Vår äldsta son får säga "pappa" minst 7 ggr innan han får hans uppmärksamhet och när han kommer in i trotsen som alla barn gör blir han så arg. När sonen är "jobbig" gapar sambon på honom för egentligen ingenting. istället för att prata och förklara. Han säger nej till allt och han får aldrig göra något vilket jag tycker är att dra ner på utvecklande och lärande. Sonen får ofta göra "hyss" för att ens få sin pappas uppmärksamhet om det inte är på pappan initiativ. Det är väldigt mycket mer uppmärksamhet på vår minsta vilket såklart är orättvist. Jag förklarar för sambon att hans brist på uppmärksamhet kan orsaka dåligt självförtroende hos sonen, likadant hur han ryter mot honom rakt ut eller tar tag i hans arm. Men när han väl är på gott humör är han väldigt lekfull med barnen och är världens roligaste pappa. Men det går inte en dag utan att han "tappar det" mot dom. Han tål nästan ingenting som är lite jobbigt när det kommer till den biten. Känner ofta att jag får hamna i försvarsställning gentemot barnen. Vår son har t.o.m sagt till sin morfar (miin pappa) att pappa bara är arg..Sen finns det ingen "perfekt" förälder heller och Jag vill inte svartmåla honom för han har så otroligt mycket fina sidor, men detta både svartsjuka och ilska är ett stort kryss egentligen. Han har förutom detta väldigt mycket kärlek att ge. Ibland känner jag mig hjärntvättad och vet inte vad som är rätt och fel eller om han verkligen är normal ens..  är otroligt förvirrad. Jag älskar honom, barnen älskar honom och han älskar oss, har svårt att se en framtid utan honom ovh jag vill såklart att det ska funka, som en familj. men detta är en bov i varje relation. Vad säger ni om detta..?