Ångest efter flytt till hus

Dags att söka psykolog eller annan samtalshjälp för ditt mående. Det är inte rationellt för fem öre med dina tankar....

Det låter som att ni tagit er lite vatten över huvudet när det gäller kostnaderna, vilket jag antar blir extra så när du är föräldraledig. Kommer ni få tillräckligt mycket bättre marginaler för att kunna börja renovera när han är ledig eller åtminstone när ni båda är tillbaka i arbete?

Jag tycker nog tankarna låter alldeles rationella. Det har ju på många sätt blivit en försämring; dyrare, fulare, kallare osv. Men du får fokusera också på sakerna som är bra, de som ni flyttade för; friare, mindre lyhört, trädgård osv.
Jag kände som du när vi flyttat hit, grät första kvällen och ville "hem". Men så småningom kändes det som vårt fast vi inte hunnit renovera utrymmena. Längre fram såg vi bara möjligheterna och visionerna med rummen. 12 år (!!) senare firade vi att vi var klara med renoveringarna och tillbyggnaden (gjort nästan allt själva) och nu är det som en dröm! Tror knappt det är sant, dels att vi är klara och dels att vi bor så fint.

Sen när det gäller kylan och fönsterbyte, ni behöver inte byta fönster nu utan kommer jättelångt genom att täta med vanlig fönsterlist, då slutar det dra.

Dessutom kommer det blir roligare när det blir vår och sommar och man är mer ute.

Jag kan relatera till detta. Bodde i diverse olika lägenheter i 6 år innan vi flyttade till ett eget litet hus, gick från att bo på 45-50 kvadrat till nu 90 + (halvkall) källare, vilket kändes bra då. Men nu känns det alldeles för litet... När gästrummet så småningom blir barnrum har vi för lite rum! Och att fixa i ordning källaren är ett stooort projekt...

Vi fick också nöja oss med det vi hade råd med, d.v.s utanför stan, litet och rätt gammalt hus. Mycket som behöver göras här med, bl.a fönster, nytt uppvärmningssystem så småningom (olja nu), golven är fula gamla plastmattor från 80-talet m.m. Samtidigt har det blivit blivit lite bättre med tiden, jag ser liksom möjligheterna, hur härligt det skulle kunna bli. Men, precis som er är vi typ maxbelånade och kan inte låna mer till renovering. Eller kan och kan, men vi vill inte, för det skulle kännas alldeles för osäkert iom att det blir för höga månadskostnader för oss just nu. Vi ligger redan på gränsen till vad vi klarar av. Jag känner precis som du att jag vill fixa och greja här NU! Men utan pengar går det inte.. Jag blir deppad när jag tänker på det ibland, hur hopplöst det känns att man inte kan renovera och greja för man inte har råd.

Räknade ni inte på det innan ni flyttade? Men ja, det låter som det huset är för dyrt för er.

Du borde prata med din sambo om saken.

Det är kallare i hus.

Det kommer kännas bättre när du inte är hemma hela dagarna.

Jag sitter i precis samma sits som du. Vi bodde 10 år i en fantastisk lägenhet inne i centrum och vi har länge kollar på hus men eftersom huspriserna sticker iväg så köpte vi ett utanför stan.

Jag är föräldraledig med tredje barnet och mår urkasst. Jag har sån ångest och klump i magen, kan inte äta och oroar mig för precis allt.

Jag känner ingen i området och allt känns nattsvart. Jag har pratat med vänner och familj men får till svar att jag ska skärp mig och vara nöjd (?)

Jag skulle så gärna vilja veta hur det gått för dig och hur du kom ur ditt dåliga mående?

Var det du som tidgare desperat frågade om att köpa ett hus på landet med begränsade inkomster  och hur finasiera? De flesta avråde

Var det du som tidigare fråga hur finansiera stora renvoveringar för maxbelånat hus? De flesta rekomenderade vänta

Att sätta sig ensam långt ut på landet med stora lån, renoveringsbehov, bilkostnader och en historik av ångest är sällan en bra idé.

Tycker du dels ska ta upp detta med din man, försöka odla sociala kontakter och söka hjälp inom vården.

Blir det för jobbigt får ni överväga att söka nytt boende, någon form av lägenhet.

Öhh nej.. Jag bodde i lägenhet som hade 16 grader på morgonen.

20 senare under dagen och en elräkning på närmare 2000kr i månaden..

Vi flytta till hus med vedpanna och fick en massa ved gratis och har 19 grader på morgonen och 22 på kvällen.

Äntligen fryser man inte.

Varför skulle det vara det?

Jag bor i hus långt ute "på landet". Dessutom vid den blåsiga kusten.

Vi håller huset på 20 grader med vår värmepanna. När vi tycker att det är för kallt och ruggigt tänder vi en eld i kaminen och det går snabbt uppåt 25 grader istället. Om vi inte orkar elda ökar vi bara temperaturen på pannan så blir ju alla element varma på ett kick.

Ts, det låter som du inte riktigt hade en verklighetsförankrad bild av att bo utanför stan.

Prata med din sambo, kanske kan ni göra nåt litet arbete i huset så det känns mer som ERT. Är det läge att byta hemmaförälder så du går till jobbet och han stannar hemma med barnen?

Gör er av med den extra bilen om det inte är så att ni bor totalt isolerade. Den som är hemma med barnen under dagen är den som får "egentid" med att handla/lämna sopor/göra ärenden/träna på eftermiddagen när den andra föräldern kommer hem från jobbet.

Några helgdagar kan ni ju ha barnvakt och jobba lite med hus och trädgård.

Skaffa dig lite sociala kontakter, promenader med andra hemmaföräldrar eller hundägare eller fika i vårsolen.

Om det efter en lagom "inboningstid" fortfarande är hemskt så måste ni ju ta ett lite mer ingående samtal annars spricker det ju till slut.

Skulle säga tvärtom, med tanke på vad TS berättar om deras ekonomi, så förstår jag hennes känslor helt och hållet.

Hej. Detta har precis hänt mig oxå för andra gången. Flyttade 2009 när första dottern va liten 1 mil utanför stan. Fick grov ångest för förhållandet va skit och trodde allt berodde på att vi flyttat . Kände mig ensam å saknade civilisationen. Vi gick isär vilket hade hänt ändå och ja flyttade till stan igen. Dottern har dock hela tiden gått kvar på förskolan utanför stan då pappan bor kvar. Nu har jag och min nya man precis fått barn och under Två år har jag känt att det är bökigt för min stora dotter som är 8 att bo långt från skola och vänner när hon är hos mig. Ville också att lillasyster skulle få lika bra förskola osv. Så vi har kollat på hus i ett år. Hittade drömhuset och har nu flyttat in. Jättekul för dottern och de kommer ha det jättebra här. Och sambon älskar det. Jag är ledig hela dagarna med bebis och känner mig deprimerad när jag går runt med barnvagnen. Saknar allt liv och civilisation vi hade i stan. Känner mig knäpp eftersom jag verkligen ville få hit familjen för barnens skull för att de ska bo bra nära skola osv. Men tycker jag det är för lugnt och deppigt när det inte finns mer än andra hus runt omkring. Så nu har jag längtat till hus och lugn i 2 år men direkt vi flytta så fick jag ångest för vad jag skulle sakna. Får också en typ dödsångest att veta att jag bor där jag ska bo tills barnen är stora. Skulle det va så att jag visste att vi skulle flytta om 5 år skulle det känns kul. Vilket är typ skadligt för barnen om vi flyttar runt. Har sedan jag va 18 Max bott 2 år på varje lägenhet ( samma stad dock ). Kan man ha någon form av problem med att slå sej till ro ?????

Sådär kändes det för mig också när jag och min man flyttade till en helt främmande stad och jag var hemma i (vad jag tyckte) ett skit hus och var mammaledig. Men det blir bättre, jag lovar! Idag har vi boat in oss och trivs jätte bra.

Hej.

En uppdatering!

Nu har vi bott här i 3 månader och saker känns lättare. Vi har börjat fixa i trädgården och dottern har bekantat sig med lite barn i området. Det känns mer som vårat hem nu och jag har varvat ner betydligt. Det var förmodligen omställningen som gav mig ångestattacker, för som jag skrev i Ts så har jag svårt att hantera stora livsförändringar.

Bo i stan är egentligen ingenting jag vill, utan det är bara närheten till allt som talar för att det skulle vara bra. Annars är jag liksom uppvuxen på landet och trivs överlag bättre där!

Det är fortfarande jobbigt att behöva vänta länge innan vi kan ta tag i större renoveringar , det skulle nog vara pricken över i:et för att känna sig riktigt hemma. Och så hade jag nog känt oavsett vilket hus vi köpt eller var! Jag/vi vill alltid renovera och göra om till "vår grej".

VeligaVera: Låter som vi har samma bekymmer! Jag är expert på att hitta allt negativt med saker och så gräver jag ner mig i det. Tex som det här med närhet till allt, bra skolor, saker att göra.

Nu har jag sysselsatt med med trädgården , värre är det ju under vintern!

Jag hoppas vi båda finner ro där vi bor. Man KAN ju alltid flytta igen, men blir det bättre eller börjar man om på nytt då med ny flyttångest? >.