Domesticgoddess skrev 2017-03-15 15:13:54 följande:
Min erfarenhet av närstående med psykisk ohälsa kommer ifrån en förälder snarare än partner, hoppas ok ändå!
Det är inte lätt alls att förmå någon som inte har någon sjukdomsinsikt att söka vård och samhällets möjligheter att hjälpa om personen själv inte vill är extremt begränsade. Hur ser din relation till hans föräldrar / syskon / nära vänner ut? Om den är god kan det vara en idé att prata med dem om din oro, jag tror att oddsen att få till stånd en konstruktiv diskussion med honom är högre för någon som inte är hans fd partner.
En annan möjlig ingång är hans arbetsgivare, om du har några kontakter där. Om han inte fungerar optimalt på jobbet har de större möjligheter att ställa krav på att han söker vård än någon annan. Dock kommer du ju inte att informeras om hur det går / vad som planeras men likväl, en vårdkontakt med företagshälsovården vore kanske ett första steg.
Tack för alla svar!
Tyvärr har han ingen arbetsgivare, annars hade det kanske kunnat vara en ingång. Fast jag vet inte om jag hade velat lämna ut honom så till dem.
Det är också svårt med familjen för dels så har han en ganska kass relation till dem, så de bryr sig inte riktigt, och dels har han pratat illa om mig så mycket att den jag faktiskt kunde prata med en del tidigare verkar ha vänt sig från mig. Han har heller inte så många nära relationer till folk runtom så det finns inte så många att välja på.
Det är dessutom svårt för så snart någon tycker som jag så slutar han lyssna på dem.
Vi har gått otaliga gånger till olika familjerådgivare och på samarbetssamtal. Särskilt på samarbetssamtalen tycker jag att de har varit jättebra på att förhålla sig neutralt och vara konstruktiva, vi har bägge två både fått höra saker som de tycker att vi gör bra och saker som vi kunde göra bättre. Men han lyssnar mest på det ev negativa de säger, eller om de håller med mig om något, och så vägrar han gå dit igen för att alla bara är på min sida.
Det som framför allt oroar mig är hans aggressivitet. Han har varit riktigt aggressiv mot mig några gånger på sistone, skrikit på mig med helt vansinnig blick och tagit väldigt hårt i mig. Och jag märker att han lättare blir arg på vår dotter. Man ska liksom göra som han vill, annars tror han att man är emot honom. Det finns sällan utrymme för att tillsammans komma överens om saker, han har till och med stått och skrikit "jag kompromissar inte" och han fnyser när jag pratar om att vi måste samarbeta och komma fram till stora beslut gällande dottern tillsammans. Någon gång har han också menat att man kan definiera ordet samarbete på olika sätt, att det kan betyda olika saker. Så håller han jämt på, vrider på saker till de inte längre betyder vad de brukar betyda. Det är svårt att förklara men jag känner ofta att det finns något manipulativt med det.
Den stora grejen just nu är att han vill att vår dotter ska byta skola för att han idag har så långt till den. Det är inget konstigt med det men det är sättet det går till på. Jag har försökt öppna för samtal och att titta på olika skolor tillsammans men det går inte. Jag ska bara gå med på byte till en viss skola, nära honom, som han har sett ut och t o m berättat för vår dotter att hon ska börja på.
När jag inte direkt går med på det, eller andra stora saker, så börjar han omedelbart hota med att vår dotter inte längre ska få bo hos honom och säger att jag får honom att må så dåligt att han funderar på att ta livet av sig. Han har vid flera tillfällen bokstavligen slängt ut vår dotter och alla hennes saker, så att hon har bott hos bara mig några dagar eller veckor, tills han plötsligt ångrar sig och från ena dagen till den andra ska ha varannan vecka igen. Nu har jag gått med på skolbyte till slut. Men då är det ändå inte bra,. Jag gick med på det under förutsättning att vi byter när det blir sommarlov. Nu handlar alla sms om att vi måste byta NU, att han inte står ut en dag till med att ha henne på en skola så långt bort. (Ska tillägga att det är jag som skjutsar och hämtar henne på skolan alla dagar, det vägrar han, så det är inte direkt jobbigt för honom att den är långt bort).
Jag har varit med om så många vändor med att han hittar något nytt som det är fel på så jag vet att bara för att vi byter skola nu så blir det inte lugnt. Jag bara bävar för den dagen han hittar något fel på den nya skolan, så är hela karusellen igång igen.
Är det någon som har varit med om något liknande? Jag önskar verkligen att det fanns sätt att få hjälp.
