Hej och stor kram till dej!
Jag förstår precis vad du går igenom. Är nämligen där själv. Min dotter skolvägrar i synnerligen stor utsträckning. Panik, oro och ångest är en del av vår vardag.
Vi går på bup där man konstaterat att hon har någon form av ångestproblematik. Jag har klurat på depression men det hävdar psykologen att det inte handlar om. Ingen annan diagnos har diskuterats utan det handlar om en fas/period här i livet säger de lärde... Jag tror de på bup stagnerat lite i vår situation för jag upplever att det inte händer ngt från deras håll. Vi träffas och får ventilera en sväng om vad som händer och sker, men sen får vi ett snett huvudleende och en ny tid. Det känns som den här "lära-känna-varann" perioden har pågått i två år nu men ingen vet riktigt hur vi ska gå vidare. Har en egen tråd om det: när inte bup räcker till.
Läkaren på bup har skrivit ett intyg så jag kan vab:a, vilket jag gör nu i princip på heltid. Jobbar några timmar i veckan bara.
De dagar det fungerar att gå till skolan är jag med. Måste vara med annars är det tvärstopp. De dagar det inte fungerar att komma iväg har rektorn fixat så att en resurs kommer hem till oss med skolarbete. Det är toppen eftersom det betyder att barnet inte hamnar efter i skolarbetet. Sen att hon halkar efter i det praktiska och det sociala är en annan femma. Problemet med resursen är dock att när barnet är i skolvägrar-läge är det oftast till följd av att hon inte mår bra och då är det svårt att jobba med resursen. Det är då jag som får sitta med henne och initiera, motivera och entusiasmera till förbannelse (känns det som). Men så länge det fungerar får det vara värt det. Och jag är otroligt tacksam mot skolan som fixat möjligheten iaf.
Vi har haft det så här i några omgångar. Nu senast sedan jullovet. Men det började för ca två år sedan. Första omgången vägrade hon också att gå till skolan initialt. Men så fort jag fick vab-intyg kom vi igång ganska omgående. Jag var på skolan med henne och kunde sakta men säkert gå ut från klassrummet, senare ta en promenad, gå längre och längre bort från skolan osv. Då gick progressen mkt bättre och efter ca tre månader funkade allt okej. Sen kom ett bakslag med ytterligare skolvägran, men där gick det fort över och efter vårterminen hade vi en härlig sommar. I höstas hade vi en period då allt fungerade rätt bra, men sedan startade det om igen. Ingen uttalat som utlöste det hela utan mest troligt jullovets förändrade rutiner och frånvaron av den sociala interaktionen. Nu går det otroligt trögt. Nu går hon i skolan 2-3 ggr/veckan. Övriga dagar fungerar det ej. Framstegen är minimala. Känns som ett steg fram och två tillbaka. Vi är båda helt slut och hon själv mår så attans dåligt för att hon inte klarar av det. Men jag märker klart och tydligt att mitt eget mående och min inställning spelar oerhört stor roll.
Det är ett tips; att se till att du orkar. Få återhämtning och stöd. Jag kan periodvis känna mej som världens uslaste morsa som inte fixar att få mitt barn över ytan. Då är det skönt att prata med någon som kan klappa en på axeln och prata en tillrätta. Eller som bara finns där. Men det är oerhört tufft då det kommer bakslag och när barnet hamnar i affekt. Usch å fy! Den här frustrerande känslan att man inte räcker till, orkar, eller vill för den delen, är galet jobbig.
Någon skrev ovan om vikten av mat och sömn och det är klart att det spelar stor roll. Men dessvärre är det svårt att få i barnet mat då hon har ont i magen, svårt att komma till ro när hon är orolig och en otrolig utmaning att hålla fast vid rutiner då dagsformen varierar i det oändliga. För oss är det så. Jag brukar lägga mej hos mitt barn på kvällen och göra andningsövningar och/eller avslappning. Har också börjat läsa högt för henne igen för att oron ska släppa. Det funkar oftast men sedan sover hon så galet dåligt under natten och där är det ruskigt svårt att hitta strategier som fungerar.
Ja, summasumarum (eller hur det nu stavas) så är vi fler som kämpar på! Det är en av livets stora utmaningar att se ens barn må så dåligt. Håller alla tummar och tår att ni - och vi - snart kommer ut i solsken igen. Stor kram och lycka till!
