Varför går folk inte på föräldrarkurser?

Gäller det uppfostran så har vi klarat det galant själva. Visst har det varit utmanande i bland, men skam den som ger sig!
Har inte heller läst en massa innan och varit nervös för allt utan vi har tagit saker som det har kommit.
Har än så länge två friska självständiga killar som inte råkat i några större svårigheter utan klarar både utbildningsmålen med råge och det sociala samspelet.

Personligen så har jag fruktansvärt svårt för folksamlingar/möte för jag blir galen på allt tramsande. 
Jag har slutat gå på vissa möten i skolan där andra föräldrar ska vara med för jag orkar inte med detta eviga tjafsande och tramsande. Inget händer, inga beslut tas, ingen kommer någonsin till skott.
Ena sonen ska på klassresa i vår och hjälp vilket trams! Inte konstigt att barnen är som de är när föräldrarna beter sig som de gör.

Fast jag har ju erfarenhet ifrån min egen uppväxt och vet hur jag har mått och mår angående den och då vet jag av egen erfarenhet hur jag ska vara som förälder för att mina barn ska få det bättre än mig

Jag är uppvuxen utan stöttning och uppmuntran. Visst har jag haft kläder på kroppen och mat i magen, men sedan har jag skött mig själv sedan jag var liten.
Har inget med mina föräldrars oförmåga att göra för de har omhuldat mina syskon, men inte mig. Är fortfarande så här fast vi alla är vuxna sedan många år tillbaka. De gör skillnad på oss syskon och barnbarnen...

Alltså vet jag vad jag har saknat och det kompenserar jag för till mina barn. Mina barn vet att jag älskar dem, vad jag har för krav och förväntningar på dem osv.
Eftersom jag själv är det bortglömda mellanbarnet så har jag varit livrädd för att skaffa 3 barn så att ett barn ska bli mellanbarn. Alltså har jag bara 2 barn.
Jag är snarare nervös inför att bli en för intensiv farmor eftersom jag vill finnas där som farmor för mina blivande barnbarn och även som stöd för mina barn när de får barn.