För oss som försöker bli gravida med första

Jag testade negativt idag på BIM-3. Det var vårt första försök så jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt, vet ju att det tar tid för de flesta och att det statistiskt inte är så stor sannolikhet att bli gravid direkt. Men jag har haft ont i magen och korsryggen på ett så konstigt sätt, så hade ändå lite förhoppningar. Vet att det är superlätt att inbilla sig sånt så jag känner mig lite dum nu, men ändå. Och jag vet att jag typ inte har "rätt" att vara ledsen, många har såklart försökt mycket längre. Men jag har velat ha barn sååå länge, väntat först på utbildning/livssituation och sedan på min sambo i typ två år och nu när vi ÄNTLIGEN försöker så känns det liksom redan som att jag varit ofrivilligt barnlös ett tag? Kände sån sorg över att jag inte kunde få vara en av de där lyckliga där det tar sig på första. Sen kände jag mig bortskämt och dum, jag är ju frisk (vad jag vet) och har ett liv och en partner som jag älskar, vem är jag att gråta en hel frukost över att jag inte blev gravid på första försöket?! Men min kille var iaf världens gulligaste, kramade och tröstade. Och så föreslog han att vi ska ha date night, gå ut och käka och bara prata om helt andra saker ikväll, känns fint o mysigt ändå <3 sorry för wall of text, kände behov av att skriva av mig till några som förstår! :)

Exakt så! Sorg över ofrivillig barnlöshet existerar ju inte bara under den period då man försöker bli gravid, utan även när man av andra orsaker inte kan bli det, exempelvis livssituation eller partner. Jag (och det låter som det är samma för dig) har ju verkligen sörjt barnlösheten redan innan vi började försöka, klart att de första försöken kanske betyder mer då än om man precis kommit på att man vill ha barn. På ett sätt känner jag att jag ändå mår bättre nu när vi faktiskt försöker, och när jag och min partner är på samma våglängd (även om min längtan är mer akut än hans), än tidigare. Förut kände jag sån frustration över att jag inte kunde påverka min livssituation. Jag var liksom tvungen att vänta tills jag hade förutsättningarna (obs att inte alla väntar, men jag kände mig tvungen att göra det) och sen, värst av allt, att vänta på min kille. Under den perioden grät jag i smyg (och ibland inför honom, men ville göra det så sällan som möjligt) när vi träffat gravida vänner eller vänner med barn. Jag tyckte att det var så otroligt jobbigt att det låg så långt borta trots att jag ville så gärna, och att jag inte kunde göra någonting åt det. Nu känner jag att jag åtminstone kan göra något. Jag kan hålla koll på ägglossning, leva hälsosamt, äta folsyra, se till att vi ligger vid rätt tillfällen - jag kan åtminstone kämpa, även om jag också är jätterädd för att något ska vara fel. Lycka till vid BIM <3

Hoppar gärna in här, är själv 25 och sambon 28 och vi är på första försöket med första barnet, förstår känslan ni har haft att längta och vänta på karln att vara redo har själv också fått vänta,och bara några veckor efter vi kom överens att börja försöka så får vi veta att sambon måste börja jobba utomlands 2 veckor för att sen bara vara hemma en vecka sen iväg igen och va borta 2 veckor vilket innebär att han kommer bara vara hemma en vecka i månaden och chansen att det ska ta sig har minskat drastiskt, känns hopplöst just nu att kunna bli gravid då chanserna är så små, har därför valt att inte testa med ägglossnings test för att inte bli ledsen om man vet att man har ägglossning men kommer missa den chansen för att han är borta

Jag tycker faktiskt att det är oförskämt att fråga sådär. Vad vet dom om att man kanske försöker som fan egentligen... nä det där ska man låta bli att fråga tycker jag!!

Jag hade exakt den känslan, började typ google hur utredningar gå till efter att jag inte blev gravid på första försöket... Men jag blev gravid på tredje! Så jag tror man bara nojar!